Det är uppenbart att många känner sig mindre värda i jämförelsen med kungligheterna. Stora flertalet upplever sig som obetydliga små skitar - helt utan makt. Därför drömmer många om att bli jämställda och upphöjda med kungen. Tänkt bara på den prakt som en sådan person omger sig med för att imponera på oss andra. Flotta segelbåtar, snabba bilar och grandiosa semesteröar som de semestrar på.
Det är märkligt att “vi” upplever det så trots att flertalet slott och även kurorter betalas med skattemedel. Detta är faktiskt något som folket valt att betala till och bjuda på. Möjligen kan dessa magnifika personligheter ge oss allmosor, om vi är behövande så att de kan döva sina skuldkänslor över att fått allt serverat på guldfat.
Vad man inte får glömma när man dömer dem är att historiskt sett har det funnit kungligheter som velat ge bort sitt kungarike mot att låta vanligt folk bestämma. Visst låter det otroligt, men det är sant. Den förste Bernadotte var en av dem, men de efterföljande hade “inga” invägningar mot kungakronan.
På samma sätt som vi är de nämligen olika indriver och högdjuren har olika personligheter. En del föddes också med olika handikapp och andra var galan – precis som vi.
Så här kan man se på monarkin om man försöker se på saken utifrån och utan en allt för stark lojalitet till kungahuset, men så här resonerar inte alla svenskar. De anser, som alla vet att kungligheterna bör hyllas över allt annat på jorden. Märkligt är också att trots att Bernadotterna inte kommer från Sverige och ändå är de det finaste vi kan visa upp för utlänningarna. Visst låter det komiskt?
Vi ska alltså värna om allt det som de står för även om de råkar har många lik i garderoben. Lik som faktiskt stinker numera. De får i storsett göra vara de vill utan att åka fast. Anklar man dem för något är den som gör det en lögnare. En sensationslysten person som vill bli kända och tjäna pengar på dem. Den synpunkten är inte helt obefogad, men därför inte mindre sann.
Utan en kung på tronen har vi alltså enligt de kungatrogna inget att komma med. Till viss del ligger det något i detta, men tänker man så då saknar man identitet. Man förstår inte sitt egenvärde menar jag.
Att kungen varit härförare har inte med saken att göra för utan soldaterna blir det inga krig eller segrar över huvud taget. Detta bryr man sig inte om så när det ploppar ut prinsar och prinssessor på löpande band likt fjärilar som fladdrar förbi då är det bara att se glad ut. Vissa blir lyriska som på Bellmans tid. Det är bara att sätta på sig spenderbyxorna och sjunga “Fjäril vinga syns på Haga” och kungssången. Då njuter de torga medborgarna för kungen är tillsatt av Gud enigt dem.
Vissa döper till och med sina båtar efter någon kunglighet. Många barn drabbas också av namnhysterin. Madelen, Silvia, Brigitta och Viktoria. Ytligare ett exempel på människor som saknar egen identitet därför att man är inget om man inte har ett kungligt namn. Titlar, ordnar och namn är viktiga saker när man ska skryta inför andra och göra sig märkvärdig.
Det är något som sitter djupt, men som de flesta avskyr när man påpekar sin kungliga blodåder. Något pinsammare är kungens snedsteg, men en allt har en baksida. Även kungen. Varför går han annars kunna gå på toaletten?
Därför frågar jag mig vad är det som får människor att frivilligt underkasta sig en monark? En person som i flertalets ögon representerar ett styresskick som är förlegat och som i dagens läge upplevs av många som rena farsen?
Delvis kan jag se båda sidorna av saken, men det är svårt. Det är svårt att hålla med när valet inte är frivilligt. Det som jag vänder mig emot är att dyrkan av kungligheterna står för ett synsätt som inte hör hemma vår epok. Vi är inte längre kungs undersåtar eller en regims slavar och knektar – vi är fria män och kvinnor och detta sedan franska revolutionen 1799.
Jag tycker att detta går att jämföra med barnuppfostran. Vi uppfostrar idag inte våra barn till typiska pojkar och flickor. Om vi gör det är vi bakåtsträvare, vi konserverar alltså gamla könsroller och att behålla tronen vid hovet det är samma sak.
Därför säger jag, förlåt kungen, men jag kan inte försvarsvar kungahuset längre. Det är historiskt sett en mycket gammal kvarleva. Ett musealt föremål. Hur mycket jag än vrider och vänder på saken så kommer det alltid upp en namnstämpel. Som en sådan företeelse kan kungahuset visserligen leva kvar i morden tid och alla som vill får naturligtvis behålla den, men vilka ska betala kalaset?
Personligen imponeras jag inte av det som är kungligt. Jag har en egen indiet och mitt ego drömmer om helt andra möten – människor av mer andlig natur. Därför skulle jag inte heller dra mig för att släppa en fjärt nedanför slottstrappan, som i sagan om “Dummer Jöns”.
Några mera slätstrukna personer får man leta efter än dagens kungligheter. Hade det inte varit så då hade det jag skrivit hyllats av hovet som inte verkar vara ett dugg bildade. De förstår inte bajshumors frigörande och gör man inte det då är man obildad ansar jag. Den överträffar det mesta, men är man en liten gris, som jag även kallad lilla Nasse.
Faktiskt så är det konstigt att jag yttrat mig i en fråga som jag egentligen inte bryr mig om dvs. hur ett landets ekonomi sköts. Det ansvaret vilar inte på mig. Varför skulle det göra det? Jag har ingen makt och “ingen” bryr sig om vad jag tycker, men kanske jag tillsammans med alla andra har en enorm tankekraft. Så stark att vi en dag kommer att lyfta bort detta styrelseskick helt och hållet från kartan.
Varför ha både ett parlament och en kung? Obegriplig.
Kanske det är så med mig att jag egentligen är avundsjuk? Jag kanske vill bli hyllad som en kung, men förstår att jag aldrig kommer att bli det. Det är inte helt fel att tänka så, men jag är ingen ungdom längre och drömmer inte om kändisskapet. Det gjorde jag förr, men jag har sett baksidan på nära håll. Det är en av fördelarna med av att bo i Stockholm.
Faktiskt så har jag varit snäll och inte krävt några huvuden i schavotten. Det gör jag inte trots att jag kommit fram till att monarkin i mina öron är både blasé och passé. Som sagt jag gör det inte därför att det är något som alla riskerar att bli.
Shavotterandet överlåter jag åt andra, de som inte tar några hänsyn utan bara ser andras fel och inte sina egna. Då tänker jag främst på manen som har ett efternamn som liknar det franska ordet giljotin.
