Sommar och sol med doft av kaprifol

Så glömmer jag det som varit och går vidare i en värld full med nya upplevelser. Framför allt vill jag ha det roligt. Fast då måste jag försöka se på det negativa för vad det är - en grogrund till möjligheter som är otroliga, enorma fantastiska.

Det negativa tror jag nämligen har en funktion i våra liv. Utan detta blir livet enformigt, platt och tråkigt!

Alla tycker nog att livet ska vara fanny hela tiden och det är precis vad det är när man förstår hur allt är uppbyggt. Vissa påstår att det är först och främst funktionellt. Även perfekt. Därför är det märkligt att jag inte förstått det utan jag har låtit mina rädslor ta över och förmörka tillvaron när jag drabbas av motgångar. Till motgångar räkan jag människor som attackerar mig trots att varit hygglig och gjort mitt bästa.

Då gräver jag ner mig i dyn och låter egot bestämma. Det jag ser är en dålig människa som inte är inte ens är vatten värd, en ynkrygg och en nolla. “Jag vill hämnas på alla lyckliga människor!”, tänker jag.

Det är så jag se på mig själv när det händer mig något som inte blir som jag tänkt mig det. Jag gräver då ner mig, men “man ska gräva upp sig, inte ner sig”. Det säger min ledsagare, men hon lever inte alltid som hon lär.

Det gör inte jag heller. Jag är teoretikern som tror gott om mig själv och tycker att jag är förträfflig, full av förståelse för alla andras problem.

Hur fel har jag inte haft om vem jag egentligen är. Innerst inne är jag inte god, inte ond utan hypersensibel, en person som suger åt sig som en svamp som måste lära sig att han inte är hatad utan älskad.

Jag tror att andmamman på fotot flyr mig som pesten med sina ungar. Hon är rädd för att jag ska säga sanningen om livets innersta gåta. Det som jag tycker är patetiskt. Det gäller alla, men inte mig för jag är ett undantag an-ser hon.

Hatad av många älskad av få. Underbart för då slipper jag höra en massa skitsnack på min begravningen om hur fanatiska jag varit. Allt man säger kommer att var lögn och förband dikt. Därför är det underbart att få lämna helvetet på jorden utan högtidliga tal. I himmeln kommer man tycka att jag levt på grund av min funktion som hatobjekt. Det är så här egot resonerar, men inte jag eller om man så vill själen.

Nyckelpigan är en lyckosymbol och jag hopps att den får fortsätta att vara det för min del, men den här sorten har jag inte sett förut. Är det var en giftig sak? Det kan den vara med nitton prickar, men jag är ändå helt nöjd.

Jag känner att jag kommer att må bara och bli så lycklig som kan drömma om att bli.  Det är känslan som är de viktigaste.