Att fly från häxkitteln var ett konststycke

Det är en konst att leva och ta saker på rätt sätt. Förstå att det man gör mot andra gör man mot sig själv. Om fler förstod detta skulle man kunna bearbetar händelser som är kränkande utan att tänka på hämnd och kräva skadestånd. Domstolarna har fullt upp med sådant tjafs kan jag tänka mig. 

Det var den 31 maj som jag lyckades fly från huvudstaden, men det var på håret att jag blev kvar. Det var tur att jag var nyklippt!

Klockan 10.30 åt jag lunch på Café 60 mitt emot ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Det är ett utmärkt café med supergoda kanelbullar och superb mat. Kaffet är inte av denna värld. Det är alltid nybryggt.

Pilfinkarna var också med mig på ett hörn. Det brukar de alltid var. Jag är inte den som den så jag delar med mig av småsmulorna till de djurarter som är värst utsatta. “De man ger ut får man tillbaks” sägs det och därför verkar som de har något intressant att berätta, men någon Dolittle är jag inte så jag förstådde inte ett pip. 

Sen bar det av mot centralstationen. 10. 50 var jag äntligen framme, så skriver jag eftersom mitt första försök hade som jag redan antytt “misslyckats”. Den 30 maj slängde en ursinnig busschaufför nämligen av mig trots att jag vid cityterminalen bett Swebus om hjälp på grund av min klaustrofobi.

Det var en representant som hete Athar som hjälpte mig. Hon frågade chauffören, om han kunde köra över Essingeleden och inte genom Södertunneln. Det var en enkel frågan om att köra till vänster och inte höger efter att vi lämnat cityterminalen.

Jag vill åt väster för då sliper jag åka i tunnelsystemet under Gullmarsplan, men han hävdade att det skulle han bestämma det när han kört fram till korsningen. Upplysningsvis berättade jag då att trafikverket på sin hemsida varnat för köer i Södertunneln på morgonen.

Ingen trygghets försäkran från honom alltså snarare tvärtom. Då frågade jag om han tog ansvaret för det som ev. kunde hända en passagerare min mina problem vid ett stopp inne i tunneln? Inga ambulanser skulle kunna ta sig  fram om personen ev. råkade har dåligt hjärta. Nu har jag inte det, men med åren har det konstrat. Jag är ju snart riktig pensionär.

Efter den frågan tog det hus i helvete. Chauffören värkt ur sig dyngan om mig och alla som hade cellskräck. Vi var psykfall, men hans beteende var normalt minsann. Att jag arbetat som vårdare en gång och vet hur en psykisksjuka beter det var ointressant.

Sen rusade han därifrån. När han kom tillbaks med passagerarlistan visade han tecken på ännu större aggressivitet. Han var så arg att han påstod att jag hotade honom, något som jag sedan hävdade att han gjorde. Allt detta hände inför en vakt som var lika frågande till utfallet mot mig som jag var och Athar. Framför allt chefen för cityterminalen som senare fick en rapport.

Resten av händelseförloppet delgav jag henne. Det blir ingen rolig läsning så det lämmar jag dit hän. Vännerna med juridik som huvud-ämne menar att det som hände är åtalbart, men jag bryr mig inte som jag sagt. Varför? Det är detta som är själva poängen i bloggen.     

Den dagsfärska chauffören på fotot ovan tillhörde däremot alla de chaufförer som tolkar Swebusintentionerna på samma vis som jag. “Trygghet och service” det är det som gäller. Vad skulle de annars vara?

Jan, som finns med på bild ovan hade dessutom egna erfarenheter av samma problem som jag har. Därför förstod han min önska helt och hållet. Det berättade han under resans gång. Han såg inget konstigt i detta, lika lite som att höjdskräck skulle vara tecken på psykisk sjukdom.

Kunde det bli bättre? En människa med empati och förståelse och min resa blev bli himmelsk.

På själva resdagen den 31 maj möte jag även en trafikvärd på cityterminalen som verkligen gillade mig. Det gjorde han utan att vet vem jag var? Han berättade saker för mig som bara den gör som i första hand tänker kundernas välbefinnande.

Han borde ha en guldmedalj. Det var faktiskt något som han föreslog mig när han fått höra att jag valt Swebus i över 18 år som mitt resebolag. Han bekräftade också det jag redan visste. Det som händer med den som sparkar neråt och vill göra andra illa när man inte får som de vill. Han sa att den första chauffören skulle sparkas med omedelbar verkan!

Attacken från den första chauffören riktade sig faktiskt inte, som man kan tro mot mig utan mot Swebus. Skulle det inte vara så då döljer man något för mig, men vad det är vet jag inte ännu. De kommer fram till slut, lika sant som att jag kom fram till Lund 19.10 med en toppenkille som chaufför.

Hur det än är med detta så är slutsats av detta inte så konstigt som den kan låta. Det var försynen som spelade mig ett spatt. Den 30 maj var alltså fel dagen att resa på. Det förstår alla vi som varit med i nästan ett helt liv. Vi som mött människor som behandlat oss som om vi inte är värda smutsen under deras skor.

Det vi vet är att alla får sitt skit tillslut och det med råge. Självrespekt är ordet och det är det som många saknar som har verkligen har problem med det ena och det andra. Tyvärr är de nollor som aldrig kan växa och bli till mogna frukter. 

Därför måste jag tacka chauffören på buss 832 från Stockholm till Lund den 30 maj för att han gjorde Swebus och framför allt mig till sitt hatobjekt. Nu vet jag hur långt jag kommit i min utvecklig.  Andligt sett står jag skyhögt över honom. Han är inte ens värd smutsen under mina skor.