Nuet och stunden

Det som kan förstöra upplevelse av nuet eller i stunden är tankar om det förgångna och rädslan över det som eventuellt kan hända om inte haspen är på. Som tur är, är den oftast på och resten är hjärnspöken.

Så är mitt liv, men de flesta förutsätter att det ska vara underbart och fantastiskt hela tiden. Tänk bara på flugan som sitter på blomman. Bara på några sekunder är den mat åt någon fågel som råkat flyga förbi och efter några sekunder är den mat åt en ännu större fågel. 

Ju höger upp i näringskedjan desto mindre är risken för att bli uppäten, men då kommer hoten från annat håll. Det vi har gemensamt med djuren är känslorna. Alla lider och man vill fly när farna hotar, men då glömmer jag att djurens uppgift är att bli föda åt andra levande varelser. Sen får man tycka vad man vill om det. 

Det är detta som vi kallar rädslor och av rädsla har vi i olika grad – en del är helt okänsliga. Jag tillhör den gruppen som utåt sett verkar vara lugn och trygg, men inåt är skiträdd. Därför är jag alltid handlinsbredd. Är jag inte det då händer det oftast saker som jag inte är beredd på.

Sist var det en sur busschaufför som vägrade att köra mig till Skåne över Essingeleden och en vakt som glodde på mig som om jag var livsfarlig. I mina ögon var det chauffören som var hot-full minst sagt. Som tur är, så är jag född med tur så jag fick åka med samma turen nästa dag.

Det var nära att jag missade min svärfars begravning, men det kunde jag ha gjort om jag rest tidigare med samma chaufför. Bussiga Ture kan vi kalla honom. Om Ture får behålla jobbet eller inte det återstår att se, men det beror på hur man ser på saken. Jag ser det som ett allt hårdnade klimat i landet där alla känner sig oerhört pressade.  

“Sitt still din fulla fluga och den fula flugan satt still!” kan man också säga och blir då glad som en lärka. Sprudla som en gök eller vad det nu är för fågel som sprudlar. Det som skiljer oss åt påstås vara kärleken, men så är det inte har det visat sig. Djuren kan känna med kompisarna, men även med andra arter. Vi känner nästan bara för nära och kära, släktingar, men inte grannar som stör.

I Stockholm passerar jag varje dag högdjuren på Stureplan. Tyvärr, men jag har mitt vattenhål där – bästa affären i stan och så får jag motion när jag rusar fram över stäppen vid Norra Djurgården. Ungdjuren som jag passerar där vill inte bli fotograferade om fotografen inte är ett super-proffs.

De flesta tror att jag är det, men under vilken kategori jag räkans får andra bedöma. De fotona som jag lagt ut på Flickr med olika personer är säkert nöjda – hoppas jag, om inte då tar jag bort dem.

I mina bloggar är det annorlunda. Där kan texten förmedla ett budskap som ingen håller med om, men bilderna är i motsatts till mig roliga och illustrativt.

Som på fotot ovan som har de ett dolt budskap. “Drick cider och var lycklig!” eller “En stor seger väntar!”. Vad nu den segern består i? Ser jag bakåt så var det som hänt mig min lyckas smed. Ser jag framåt så har jag vunnit stort.

Segrat därför att jag fick möjlighet att fotografera ungdjuren som bor i Sveriges sydligaste stad. De fotona säger mig hur annorlunda de är här nere i “metropolen” Ystad. De är inte lika högfärdiga (osäkra) som tjurkalvarna som betar på Stureplan. Vad de inte vet om är att i samma stad känner jag en tjur med en kalv på grönbete bland företagarna.

Rättare sagt ett ämne till den art som kallas brats i huvudstaden Stockholm. Far ända in i Heklafjäll och snart ska han ärva pappans synvilla. Förr var det här som det var fint att bo, men när Hemköp gick i konkurs försvann de sista resterna av delikatesserna för de som bor på gräddhyllan. Det finns en sådan här nere, men vad den kalas vill jag inte berätta.

Nu tar kälkborgarna och muslimerna över ruljangsen. På Stureplan har det redan skakat tass. De är samma andas barn så att säga. De gillar varandra trots olika bakgrund, har samma mål och drar sig inte för att sprida myter om vilka de verkligen är.

Överallt ljugs det om rötterna, i heliga skrifter och på biblioteken och bland nutida källor. Därför kliar forskarna sig i huvudet när de söker fakta, men de hittar inget användbart. Fast jag är inte ett dugg bättre, men det jag nu skrev var det ingen som läste. Trots att man påpekar saker är det ingen som ser det. Därför upprepar jag det – jag är inte ett dugg bättre!

Jag tror mig te.x. vara en överdängare i konsten att skriva blogg och snart jag i passion (rättstavat), men det berättar jag inte det för någon som jag inte känner. Det vill jag inte göra för jag vill vara evigt ung. 

Detta är fakta. Jag tänker inte sitta på bänken som en stolle, förlåt pålle och mata fåglarna vid 65 år, men det är inte sant. De bästa bilderna tar jag nämligen när jag matar djuren. Därför ser jag fram emot att bli pensionär och sitta på en bänk vid Norra Promenaden så jag kunna fota gladan som jagar gråsparvar och pilfinkar.  

Det här var den “roligaste” blogg jag skrivit på länge. Därför lägger jag inte ner skrivandet. Syn bara att jag är bäst på att skriva elakheter mot andra. Fast, och det är sant - den enda sanna glädjen är skadeglädjen.

Djuriska hälsningar Leo!