Vad är kärlek? Det kan man fråga mig efter det jag skrivit i mitt förra inlägg. En kärlekstörstande och skadad person som jag tror att jag är när jag befinner mig i ett slags glädjerus, men så är det inte. Det handlar snarare om känslan av trygghet och att jag inte, som jag ofta gör oroar mig för saker och ting.
Detta händer alltså inte när jag har kontroll på allt utan när jag låter det som händer hända. Det är då jag tycker om mig själv för den jag är även om jag har gjort saker som inte andra tycker är bra.
De flesta håller nog med mig, men frågan är hur många är det som verkligen lever efter detta motto? De är få och de som gör det är säkert födda sådana. Jag får däremot kämpa för att nå resultat. Ibland möter jag dem på stan, men det jag ser blir min egen spegelbild i Lustiga Huset. Därför är de fula för jag tycker inte att jag är vacker.
Alldeles vid Djurgårdsbron finns det en person som jag vill beteckna som Stockholms trevligaste glassförsäljare. “Den som gud älskar dör ung” sägs det, men om den “teorin” stämmer då skulle glassgubben och jag inte levat. Vi åkte nämligen motorcykel i unga år och vi var minst lika glana som James Dean verkar det som.
Vi valde båda Triumph, HD köper bara de som har potensensproblem och som sagt. Att vi överlevde trots vår framfart har ifrågasatts av många. Jag tror däremot att den som stannar kvar älskar Gud faktiskt också för alla har en uppgift här på jorden. Den uppgiften är att förbereda sig inför nästa liv. Det är därför som jag är den jag är. I nästa liv ska jag därför bli tryggare och en mindre orolig person, men jag måste påbörja denna förändring reda nu.
Så är det med vissa, men ibland måste jag välja bort de som stjäl min energi. Framför allt måste jag behålla dem som inte är som jag själv annars blir jag mycket ensam. Jag har valt bort några, men de är inte stämplade för alltid. Skulle de eller jag utvecklas då finns jag där för dem, inte bara som ett objekt (supar kompis eller ersättnings medel ) utan som en medmänniska som eftersträvar själens högsta önskan. Nämligen att lära känna sig själv i sin egen upplevelse.
“Det själen eftersträvar är den högsta känslan av kärlek som man kan förställa sig” skriver Walsch i boken “Samtal med Gud”, men detta är kunskap och teorier. Vad själen vill är att uppnå fullständig känsla av kärlek. Då är den fullständiga kärlek vad vitt är för färgerna. Många tror att vitt är frånvaron av färg, men det är fel. Det är inbegripandet av alla färger. Vitt är alla färger som finns, tillsammans. På samma sätt är kärlek inte frånvaron av hat, ilska, lust, svartsjuka, begär, utan summa av alla känslor.
Den sammanlagda slutsumman. Den fullständiga mängden. Alltet.
Nu blev det teoretiskt, men detta hade jag kommit på själv och inte behövt läsa mig till. Det tror inte teoretikerna på, men det vet jag. Detta fanns inom mig och jag viste att det var så, men jag vågade inte tro på det fullt ut förrän jag läst det i en bok av samma författare som jag tidigare nämnt.
Jag är alltså också en profet och profeter dricker mycket kaffe för att minnas vad de sagt. Det är den enda drogen som lugnar ner nerverna för nerver det har jag både utanpå och inuti. Ett nervknippe är jag, men så roligt ska vi inte ha. Det flesta dagarna i veckan är jag lugn som en filbunke trots att trettiofemåringarna ofta kommer i min väg.
De är hänsynslösa i sin framfart. De tänker bara på sitt och på de som står dem nära – frun barnen och släktingar, men kanske också grannen. Där går gränsen. Som jag gjorde en gång. De är jättebäbisar och de står upp för det jag gjorde upp med för tio år sedan. Allt det som jag idag vänder mig emot och som jag idag tycker är fel.
Även detta som jag nu gör är fel eftersom var och en ska gå sin egen väg till kunskap om vem man är. Därför ska jag inte klättra i andras repstegar utan vänta på dem när de ramlar ner. Då är de mogna frukter som i bästa fall går att samtala med.
Det jag nu måste göra att är att drar mig undan folkvimlet och söka en lugn plats i solen. Sån har jag alltid varit. Jag vill leva i fred och frihet. Inte beblanda mig med kreti och pleti, men vad gör jag då i Stockholm?
Det kan man verkligen fråga sig och svaret finns i det jag skrivit. Jag söker efter den stora kärleken, men den finns inte hos kvinnorna, som jag förr trodde utan inom mig. När jag känner att den finns eller rättare sagt, när den kommit tillbaks (fanns inom mig när jag var barn) kanske jag inte längre bryr mig om vad andra tänker och tycker om mig eller gör mot mig.
Då kan jag älska mig själv och alla som kommer i min väg, men det är nog bara ett önsketänkande. Ilskan är en dela av mig och den är jag glad för. Den finns på samma sätt som den humorn som jag besitter.
Utan svart skulle inte vitt finnas, vitt skulle inte förstå vad svart är för en konstig färg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar