Det finns ytterligare oaser i Stockholm. Jag tänker då på Stora Skuggan, men den idyllen är på väg att förändras nu när Norra Djurgårdsstaden tar form. Idag är projektet ett gränsfall, men när området i Värtan och runt Hjorthagen är helt färdig utbyggt 2024 då blir det att stångas med 25 000 nyinflyttade. En samling lössläppta “nudister” som tar för sig av vår sköna natur.
Jag hoppas att politierna lägger planerna på hyllan om en fortsättning, men det vet jag att de inte gör. Det är en önskedröm därför att bakom dem står byggherrarna. De har lika stor makt som maffian i Italien. Istället hoppas jag på andra krafter, men frågan är om jag ska bo kvar? Flyttar jag till landet då slipper jag trängas med inkräktarna. Då kan jag ta mitt pik och pack och dra till en plats där kungsljusen blommar för fullt på sommaren eller dit gladorna glidflyger året om.
Jag tycker synd om alla blommor som inte kan fly. De måste stanna kvar och lida pin. Det kan inte vara roligt när invånarna pinkar på pistillerna med sitt stånd vid olika högtider. Fy sååå äckligt!
Därför kan det inte heller vara kul att vara abborre i Stora Skuggan när någon full kräks i vattnet där de simmar runt. Fast det kanske är gott att äta spritmarinerad potatissallad och inlagd sill i konjak.
Människorna kan som sagt fly, men är det rätt att dra när det yr småspik och betong över nejden? Stora städer finns det överallt, och om man som jag har konstaterat att det är mig det är fel på varför ska jag då dra från storstan periodvis?
Varför kan jag inte lära mig att älska dem som bor här och trivas? Jag vet ju att jag inte kommer att bli lyckligare om jag bosätter mig permanent på landsbygden för jag vet att alla mina problem kommer att finnas kvar. Jag är den jag är och så är det - läs bloggen från igår!
Har jag tur så hittar jag kärleken inom mig, om det blir så blir det en helt annan sak. Då kan jag fundera på en flytt. Jag trivs som sagt bäst i det öppna landskap. Jag vet det finns en baksida med att bo på landet. Därför måste jag tänka efter ordentligt.
I år har de blivit många vitsippor i Lill-Jans-skogen och det känns som när jag var barn och sjöng “Vitsippan ute i backarna står”! För att inte nämna målet för dagen. Målet är T-jarlen där jag handlar för det mesta. Där möter jag folk som jag sällan möter någon annanstans. Hyggliga infödda som jag tycker om och som tycker om mig. Varför ska jag lämna dem? Johan som arbetar där han har också planer på att flytta till landet i framtiden.
Nu tar jag med mig detta meddelande till makterna och jag hoppas att jag får ett snabbt svar. Om jag ska vara ärlig så tycker jag synd om alla, men det märkliga är att jag redan nu känner att jag vill vara kvar. Åtminstone ha ena foten här, inte helt förlora fotfästet för nu tycker jag till och med om cykelbuden som så ofta ställer till problem i trafiken.
Dessa gröna klädda män i trikåer som jag möter utmattade framför Kungliga Bibliotekets huvudentré i Humlan. Märkligt, men jag har redan börjat älska mig själv. Det skulle jag tro för jag vet inners inne att jag alltid gjort det, men jag vet också att jag tillhör de som måste ha en förändring för att uppskatta det jag har och det jag fått. Så “enkelt” kan det vara för vissa av oss. Trots det är jag en flyttfågel som kallas Tranan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar