När jag startade bloggen “Månadens yra” så tänkte jag att jag skulle bara skriva ett inlägg i månaden. Nu har det blivit sex stycken. Varför? Jo, jag behöver reda ut ett och annat innan jag drar ner på tempot. Verkligheten knackar på dörren. Framför allt vill jag veta vad jag vill med mitt liv.
Jag har vid sidan om flera bröd-födde-jobb arbeta med kultur i stort sett hela mitt liv förutom de fem första åren. Efter utbildningen på konstskolan 1969-71 undervisade jag fem år inom mitt fack, men jag kallar jag mig inte konstnär, författaren eller fotograf. Sånt har jag slutat med.
Jag behöver inte någon titel. Det jag gör de gör jag för jag tycker att det är roligt. Idag skapar jag för att jag måste. Annars skulle jag ligga på sängen och stirra upp i taket. Det är kanske det man vill att jag ska göra, även ta en massa mediciner så jag inte får resning. Det tjänar läkemedelsindustrin på, men inte jag.
Mitt tillstånd idag är resultatet av att jag tvingats ta alla skitjobb som finns vid sidan om skapandet. Allt började på ett rörmokeri i Stora Mellby 1965 och det slutade med tjugofem olika jobb trettioåtta år senare.
Till och med en ordens- och titelsjuk person som Guillou kommer att bli bortglömd med tiden. Det handlar alltså om människor med sjuka ego. Den konstnär som tagit sig fram under sin samtid är oftast en mycket skadad. I alla fall de som marknaden hyllar till skyarna. Inte ens de små förlagen satsar på kvalité, men jag kan ha fel.
Det är därför som marknaden avgudar författarna för tjänar mycket pengar på “dyngan” som produceras. Vissa kan inte ens skriva, men det är min bedömning. Nya grepp är naturligtvis alltid välkommet, men till och med bokälskarna känner doften av sensationsmakeri och deckaren är det enda som man kastar upp idag. Det är fåfängans marknad jag pratar om.
På ålders höst sitter jag kanske och läser tidning vid en kaj och dricker de en Tuborg vid Hafen i Köpenhamn, men den risken är liten. Jag tycker inte om öl. Inte ens vin som förr var populärt. Däremot super jag gärna in det öppna landskapet.
Vad som kommer till mig det får jag att snart få veta. Jag har högtflygande planer (andlighet) som jag måste förverkliga innan jag trillar av pinnen.
“Herrens vägar är outgrundliga” säger man, men jag tror inte på detta. Vi har alltid en fri vilja. Därför undrar jag vad jag egentligen vill? Som jag nu har det kan jag inte ha det många år till. Jag har redan berättat om det i mitt förra blogginlägg ang. boendet.
Gammal inredning kan byttas ut mot en nyare och bättre inredning. Framför allt är det köksgolvet jag vill ger mig på och jag hoppas på en standardhöjning. Det gäller att få ut så mycket som möjligt vid en försäljning, men vem vill inte det om den nu ska säljas?
Mitt störts problem är att jag har alltid en känsla allt ska gå åt pipsvängen och stulta i avgrunden. Det är media som skrämt upp mig och jag är lättskrämd. Därför har jag tagit öknamnet Lilla Nasse.
Tranan kallar mig bara de som inte känner mig väl eller så vet man att jag har tomtar på loftet. Innerst inne vet jag också att det är hjärnspöken. Mitt liv är funktionellt och allt jag företar mig går superbra. Därför behöver jag inte veta vad jag vill för svaret finns redan inom mig. Livet är en teater och jag skriver själv mitt manus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar