Tänkt vad tråkigt det var förr när inget kostade och alla gick omkring och var jättesnälla. Tacka vet jag SEB-banken som nu enbart ska behålla de kunder som äger något över en miljon. Varför inte fem eller tio miljoner? Det är rätt-vist för blir det en riktig kris så kan banken konfiskerar spararnas kapital medan konkurrenterna går under och kunderna tuggar fradga. Kan man tjäna pengar på fradga?
För att inte tala om de som går omkring på stan och ser sura ut. Kanske tänker de på alla stackars trettiofemåringar som fått en repa i lacken på nya stadsjeepen.
Därför ser jag framtiden an och längtar efter att marknadsliberalerna (dit räknas även socialdemokratin) verkligen tar över styret som leder oss rakt in i kapitalets helgedomar. Verkar det motsägelsefullt det jag skrivit? Låt mig förklara.
På min cykelväg in mot city hände det något som inte är allt för ovanligt i en stad där det vimlade av människor som vill göra karriär. Vid ett övergångställe tvärnitade en bilförare. Han hade en svart stadsjeep. Det var en gångtrafikant som skulle över vägen som han stannade för.
Gångaren hade tur, men det var nära att han blivit påkörd. Problemet var bara att jeepen däremot blev påkörd bakifrån av ett annat fordon. Det var en mörkblå Volvo V70. Om det blev en buckla eller bara en rispa på fina bilen därbak det vet jag inte, men när jag kom förbi på min Crescent upplyste jag bilföraren att man måste sänka farten vid alla övergångställe och att det fanns en bättre bilväg in mot city på andra sidan.
Vägen som han körde går nämligen där Nationalstadsparken börjar och där ska man helst inte köra, men det gör de flesta som kommer från Lidingö. Det är deras huvudstråk om de inte är cyklister som jag vill säga. De har däremot valt den rätta vägen tycker jag.
I den här situationen var det jag sa både självklar och dumt så lite får jag skylla mig själv, men detta fick en effekt över alla tänkbara förväntningar och portioner. Jäppen i den svarta jeepen bad mig dra åt helvete och det var okej, men han vräkte också ur sig dynga (även hans fru som kom ut ur bilen) om mig trots att de inte visste vem jag var. Jag kunde ju ha varit en civilkläd polis. De fullkomligt vrålade ur sig ilska. Tillslut sa mannen att “Jag hoppas att du dör en plågsam död i cancer!”
Det han gjorde, men inte förstod var att han utmanade bumerangen effekten. Jag förstod iaf. det och även att det var han själv som skrek i dödsångest och förtvivlan över att dö en plågsam död. Han var så rädd att han fullkomligt skakade av skräck. Med andra ord det han gjorde var att projicera sin ångest på mig.
Faktiskt så älskar jag karriärismens “klanderfria” knölar. Det är starka kryddorna i våra liv. Över dem ska vi vara tacksamma. För de berättar vad vi inte vill ha. Ibland känns det därför underbart när luften är full med avgaser för då går jag snart över på andra sidan och slipper jag alla patetiska skitungar som kör omkring i sina dieselbilar och tror att de kämpar för miljön. Så hans önskan är inget jag är rädd för.
Gott folk, vill ni se på det jag yrat om här som ett 1:a majtal så varsågod, men för mig står denna dag för något helt annat. Då har tussilagon snart blommat ut och jag blir glad som en lärka för då är magnolian på g i Skåne.
Snart drar jag söder ut och slipper då alla Stockholmsdjävlar (många vänliga själar finns det också) som förpestar luften, men är det någon skillnad? Troligen inte eftersom en hel drös med uppsvenskarna har flyttat ner till detta förtjusande landskap. Där sprider de sin odör över nejden.
Jag räknas inte dit för jag är född i Västergötland, men med rötterna i Halland så någon äkta knöl är jag inte. Bara en vilsekommen komposterare som hoppas att det ska växa något ur det jag värker ur mig i mitt bloggande.
Så är det och nu ska jag rätta det jag skrivit så att rättstavningsnördarna inte blir sura, men det får vänta för jag är trött av allt att döma, som domaren sa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar