Det jag är bra på är att vara elak, kan det tyckas, men det beror på hur man ser det. Det jag vill är att avslöja den nakna sanningen om mig och andra. Jag vet att alla ljuger därför att vi har olika sätt att se på verkligheten eller rättade sagt - vi vill inte se eller höra att allt har en baksida.
Ska jag vara noggrann så har allt två sidor och det beror på vilken sida man väljer att se. Ta till exempel kungabröllopet. Alla vet att lyckan kommer inte när man är gift utan det är då börjar helvetet.
Det är ytterst få människor som blir lyckliga för att inte tala om det som sker inom äktenskapet. Gräl och i värsta fall misshandel både fysiskt och psykiskt. Värst är den som själva blivit utsatta för övervåld av något slag. De tar gärna hämnd på sin omgivning.
För att inte tala om arbetslösheten. Finns det något sämre än att tvingas arbeta med en massa människor som man inte passar ihop med. Ytterst sällan har man valt sina arbetskamrater, men vi säger att det går så bra. “Vi är ett underbart team” säger man för det måste man göra.
Anklagas man sedan av sin panters för försummelse så bör man helts inte säga något. Förklarar man hur saken ligger till så kallas det för bortförklaringar. Det är då som bägaren rinner över för de flesta om man inte är som jag en gås. Rättare sagt lät av misstagen.
Varför vill vi förgylla tillvaron genom att måla allt i rosa? I stället borde vi inse att lidandet är människans adelsmärke. Se på mig. Ett liv fullt av motgångar, men också medgångar och de lyckliga stunderna minns jag fortfarande.
Ofta var det komiskt. En gång sökte jag till Dramatiska Institutet, men kom inte in, men sedan blev jag tillsammans med en lärare som arbetat på Scenskolan och som arbetade på institutet.
Om intagningsnämnden vetat om vårt möte då hade vissa personer inte behövt känna skuld för att de inte valde mig som elev. Snarare avund. Bara biografen KINO skulle kunnat skillra det vi gjorde bakom vitaduken.
Tyvärr så har äktenskapets sötsliskiga ingredienser serverades mig på silverfat med råge, gång på gång. Skulle jag säga något positivt så har jag som sagt svävat på moln, men lika ofta har jag fallit ner i det svarta hålet som kallas avgrunden.
Jag tillhör alltså de som inte bara vill se till det som sitter fram utan också det som kommer ut där bak. Orsaken är att jag har ett underbart mörker inom mig. Förr kunde det bara botas med att jag tillfredsställde mitt omätliga begär. Idag är det meditation och avslappning som är botemedlet.
Konstigt, men om jag håller mig till ämnet så numera ser jag till de båda sidorna. De sidor som berättar om framgångar och motgångar som innehåller föret till alla mina framgångar.
Förr var jag en Strindbergs typ och på samma sätt som han “tvingades” jag engång att lämna familj och barn. Det var efter ett 16 årigt äktenskap. Det berodde på att jag trodde som han att jag skulle bli något stort. Inget ovanligt nuförtiden.
Vi hade så att säga samma slags mörker inom oss, men han var ett strå vassare. Han klassificerade och grupperade människor. Det gör inte jag. Kvinnorna åt väster och männen till höger. De svarta var dumma i huvudet och de vita intelligenta. Jag anser att den vita rasen är underlägsen alla andra folk. Om det är rasism då är jag rasist. Nu har västvärlden kommit på efterkälken och det mesta handlar om att bevara herraväldet på samma sätt som romarna en gång gjorde.
De är inte särskilt intelligent att så i vägen, bättre att surfa på vågorna.
Så går det för de självgoda människorna. Man sitter ofta på pottan och när vi krämar kommer det inget. Rätt var de är sprutmålar vi porslinet. Sju nyanser av brunt är min färg och inte en droppe rosa finns med i avföringen. Skulle den bli rosa då är det riktigt vara bra, men det beror på hur man ser det.
Hyckleriet är hur som haver inte min melodi. Så kungen och drottningen får hålla sig undan när jag lägger ut texten, men ljuga det skulle inte falla mig på läppen bara för att skydda min avkomma och nära och kära och alla andra jag känner.
Märkligt att i sagans värld då får prinsessan Dummerjöns, han som sa som det verkligen var och inte förställde sig, men i verkligheten liknar gemålet Pinocchio. Kan det bero på att de har kungen som förebild och att folket vill ha det så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar