Hur blir man lycklig?

Jag har lärt mig att det finns ingenting som jag behöver för att bli lycklig. Jag bara tror att det är så. Min djupaste, mest perfekta lycka kommer jag att hittas inom mig och när jag hittar den och inte utanför mig själv kan jag matcha, då kan ingenting heller förstöra det. Fast jag har inte kommit dit än, om jag någons gör det?

Däremot har jag tankar om att få komma ditt och det väcker något till liv inom mig och därför fortsätter jag mitt letande. I varandet som jag för tillfället är närvarade i och utforskar som en annan möjlighet blir jag lycklig. 

Om jag kan får samma känsla som när jag är i Österlen så skulle jag inte var lika angelägen om att resa ner hit. För att ta ett exempel, mina grannar i min port och i porten bredvid finns det mycket negativ energi. Minst två psykfall finns där och av en av dem, den som bor på andra sida väggen i porten bredvid kan väcka mig mitt i natten och tidigt på morgon med ett avgrundsvrål. 

Hon skriker oftast "- Döda alla judar!" och "- Djävla arbetarklass". Det får mig att minnas då jag arbetade på ett mentalsjukhus. Det var på 1970-talet och skräckfilmen Exorcisten gör mig påmind om vad det handlar om!  

Jag har också ett annat psykfall, i samma port, men hon bor längst ner. Hon kommer från ett annat land (säger inte var) och hon låter inte mig vara ifred. Hon ska alltid förhör sig om hur jag mår och vad jag befinner mig när jag är bortta och därför går jag över vinden och öppnar aldrig når någon ringer på min dörr. 

Det värsta med henne är att hon blir galen om någon rör "hennes" buskar utanför på gården. För det är hennes buskar och även om hon inte varit hemma på över ett år utan i sitt hemland så får vi inte röra dem. Innan jag åkte sist berättade hon att man tänker döda hennes katter  för de ställer till problem för även dessa grannar. Bara det säger en hel del om hennes psykiska status. 

  
I detta helvete ska jag alltså betala full hyra och även hitta mitt lycka jag. Det tror jag knappas går, men vem vet? Vetskapen om att jag kan resa ner till dit jag känner mig hemma gör mig lycklig och frisk. Där känner jag mig frisk skrev jag för där kan jag andas ut eftersom luften är inte där är förorenad av det värmekraftverket som jag också bor granne med. 

Även detta är ett problem, men det glömde jag att berätta. Det kommer jag att göra. I en sådan här miljö kan man inte bli lycklig eller må bra menar jag. Det tror jag de flesta håller med om.

Förr trodde jag att sex var lösningen på alla problem, men jag hade fel. Eros är en demon har en känd psykolog förklarat och det fungerar som vilken drog som helst. 

Om jag har fel på även den här (ort och ställe) punkten  återstår att se, men jag tror inte det. Jag måste isf. prova denna möjlighet eller rättare sagt jag har provat detta. Jag vet att i varandet och inom det andlig jaget fungerar jag klart bättre och jag känner mig lycklig, men den yttre verkligheten  påverkar mig. 

Det jag strävar efter fungerar om jag får tillämpa min vistelse fullt ut. När jag nu är pensionär och inte oroar mig för att man ska sabba för mig lika ofta som man gjorde när jag var arbetade (mobbing förekom på en del av mina arbetsplatser) och på ålders höst kan göra det som gör mig lycklig fungera det. 

Trots det är det på mig själv som allt hänger. Det har jag förstått. Så då ska jag inte tänka på det som hindrar mig från att bli det jag drömmer om - en lycklig människa! 

Att var född med tur!

Ibland frågar jag mig om jag inte är född med tur? Att ha tur betyder inte att man har rätt eller att det är det bästa som händer. Det betyder att det som händer gynnar mig och ställer saker och ting till rätta.

Utan att behöva gå inte på vad som hänt kan jag skriva att tålamod är det bästa mod man kan visa. Nu när jag är 65 år känns det märkligt att jag inte kan slappna av och ta det lugnt utan jag känner mig jagad av det media rapportera om varje dag.

Jag frågar mig hur länge ska våra pensioner betalas ut och hur länge kan jag resa ner till Skåne för att rehabilitera mig efter att ha vistas i en smutsig stad där jag bor? Runt mig finns det nämligen ett gigantiska reningsverk och människor som är riktig smutsiga dvs. avundsjuka på mig för att jag har den möjlighet trots att jag varit yrkesverksam i över 38 år och tvingats ta olika skit jobb. De är avundsjuka trots att de vet att jag blivit sjuk i den miljön jag vistas för det mesta.

Det är så här jag ser på saken. Jag har fått en möjlighet i livets "slutskede" eftersom jag slitit hund, men så är det med avundsjukan. Det är en sjukdom och jag vet vad jag talar om. Det var även så för mig en gång i tiden och det gjorde mig till vänsteraktivist. Det var av den orsaken som jag också tog avstånd från vänstern. Jag insåg nämligen att det finns något för alla så man behöver inte vara avundsjuk.

Det jag fick istället för att tampas med makteliten var känslan av varandet. Det är som plåster på såren för att jag kommit till insikt. Tänker er denna insikt som har en utsikt av stora mått eller en annan utsikt som jag ofta möter där jag befinner mig ett par gånger om året.

Se och njut och upplev den känslan som jag får över att se ut över havet och bort till Bornholm. Den utsikten och insikten är obetalbart. Jag slipper då att tänka på alla ondska som finns i välden. Jag kan känna att jag är fri och lycklig. Det är ju det som är meningen med livet eller hur?