Nu ser jag bara det som är bra. Kan det beror på att våren är här på allvar? Vädret påverkar mig nuförtiden. Dessutom vann jag väderbilden på TV4. “Ett hav av scilla vid St Herrestad”
Synd att det inte blev några prispengar. Fyran har råd, men där är man snål. Det är synd att vi är grannar, men Peter Kondrup känns annorlunda. Meteorologerna de håller i alla väder.
Som sagt det är bra med utmärkelser för då kommer sanningen fram. Vännerna uppmärksammar mig plötsligt för fotograferandet. Nu hade jag fått en stämpel med texten godkänd.
Märkligt att det ska behövas sådant trams bland bild-at folk. Varför var man så osäker på vad man tycke förut? Jag mår illa. Ingen vet vad som är äkta. Vad står tempel signaturen Rembrandt för. Håller den vid en granskning.
Marknaden påstår sig veta det eftersom de vet minsann vad som säljer. Därför ratar de kanonbra förfalskningar för att de handla ju om att tjäna på konsten eller handlar det om konsten att tjäna pengar. Den som påstår motsatsen ljuger, men det gör alla nuförtiden.
Nyss skrev jag att jag ser det som är bra och det sant. Det är bara att se vad dessa fräcka påståenden står för. Det är bra då förstår man hur det är ställt med människorna här i världen. Fårskocken som rösta på politikerna så att de vi får behålla alla orättvisor.
För min del har det alltid varit så att jag inte velat berömma vännerna med lögner. Jag vill servera dem sanningar och därför läser jag inte deras böcker hur gärna de vill det. Det kan jag inte göra för det går inte när jag känner varje andetag och hur bra de är på att förenkla och överdriva.
Jag läser dem inte för där står det inte ett ord om vilken skitstövel jag är. Klart att det är så. De är så fokuserade på sig själva att det glömmer bort omgivningen. Det har jag däremot inte gjort och därför finns det med i alla mina uppkast och utgivningar.
Det är som alla förstår verklig vänskap som jag söker inte den påklistrade och ytliga. Falsk vänskap kan jag vara utan för om jag får problem med missdådare och annat pack är de som bortblåst.
Fast jag inser att så enkelt är det inte. Jag har några vänner som jag vet inte vill att komma mig för nära. Det vill de inte för de klara inte av den smärt som det kan innebära att förlora en trogen vän som jag är. En moralens väktare som dömer ut alla som inte är som jag.
Just det. Kanske det är jag som tänker på deras sätt och vis? Så kan det fanatiskt vara. Det jag tillskriver andra handlar om oftast mig själv. Det är bra att prova den tanken innan jag dömer ut alla jag känner som falska och gemena.
