Det är svårt att förstå varför jag inte ser till det som är bra utan nästan bara till det som är dåligt. Om jag i stunden försöker konserterar mig på det som är bra då blir det mesta bra som finns runt omkring mig. Problemet är bara att när det sker något som är dåligt så förmörkar jag det som är bra på några sekunder, men det går att göra något åt det om jag vill och verkligen försöker.
Naturligtvis beror det på vad som har hänt. Tortyr (t.ex. störande grannar) eller sorg (separationer) är inget undantag, men det jag talar om är problemen som jag möter i vardagen. Det kan jag bota på de viset. Även gräl går att bota med “bra”, men det beror på vem som framför dem. Hur som helst förkortar den insikten trots allt den negativa processen.
Visst jag medger att är man som jag en person som ser det negativa som positivt i tillvaron så blir det svårt att tänka på det här viset. Vissa vill inte ens göra det och skulle jag vara glad och uppåt så finns det många som omedelbart vill förstöra för mig.
Det är sådana som inte tycker om positiva människor därför att då hammarna de i underläge. Det förlorar med andra ord en syndabock. “Nu är han arg igen och då kan jag påpeka det för honom – denna okunniga lilla människa.” Så skulle det ev. kunna låta om man analyserar det som finns inom den sortens människor. En gruppen som jag upplever inte har ett eget liv. De parasiterar på andras olycka.
Samma problem, men en mycket största fråga är hur mycket bra jag kan acceptera? Bra flödar som sagt till mig varje dag, men jag tänker inte på det. Saken är den att hur mycket av det jag erfar beror på hur mycket av det jag kan tillåta. Och hur mycket av det jag kan tillåta beror på hur "värdig" jag tror att jag är av den varan.
Ser jag till det goda är jag värda allt det goda som finns i universum. Om jag var gud skulle jag tycka det i alla fall, men är man en simpel människa då får jag nöja mig med det som finns omkring mig i det egna livsrummet.
Det tycker jag är bar och gott nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar