Jag vill göra något stort!

Detta omen har förföljt mig länge. Jag vill göra något stort, enormt och fantastiskt. Förr handlade det om den yttre verkligenheten som ständigt gör sig påmind, men nu är det inte för att bli känd. Rädslan att inte lyckas driver som alla vet fram hat och våld. De har inget med min verklighet att göra, men jag känner att det kunde bli så om jag valt fel väg. 

Det jag vill är att sätta mig över det som får mig att hata allt och alla som gjort mig illa. Inte nog med det, jag inser att jag måste sluta älta det patologiska egot. Valet är enkelt – jag ska inte bara skriva om mig själv utan om det som jag omges av just nu.  

Hur gör jag då? Jag beskriver naturen, den som gör mig glädje-full. Ett billigt rus. Detta är en förutsättning om jag vill försätta blogga. Som alla vet så har jag skrivit om det jag vill reda ut för att själen ska må bra. Naturen är det som kommit i kläm och då blir det mycket att skriva om i framtiden.

Gnällspiken Strindberg hade märkligt nog de bästa naturbeskrivande skildringarna jag läst, men gjort också de djupaste själsliga djupdykningar någonsin. I Hemsöborna skriver han att:

“Gusten, halvliggande vid rorkulten och med pipan i munnen, låtande en ljum sydlig bris släpa sig…”

I min ungdom läste jag fel. Istället för att “släpa sig” läste jag att “släppa sig”. Ett ord jag accepterade länge eftersom jag trodde att det stod släppa.

Det var inte så konstigt eftersom jag betraktar fisandet som naturligt. Naturen bjuder oss på bakens fanfar och trumpetandet som något äktat. Släpper gör alla varje dag, men det anses inte självklart. Varför är vi då så intresserade av naturen?

Det känns som jag kommit på kant med tillvaron. Därför är min dikt till våren något jag kastat upp utan prutt: 

“Nu ser jag landskapet kala kullar vid Drakamöllan. Snart blommar ljungen på åsarna där höstens vilda blommor snart ska bli. Redan kan jag ana det första andetagen från längtans tider vid ett förgånget år.”

Tro nu inte att jag tänker undvika allt det som handlar om själen, men jag ska försöka hitta en balans. Utan den inre verkligheten kan vi inte njuta av den skönhet som den yttre verkligheten erbjuder oss. 

Vad är kändisskapet värt?

Vad betyder ett kändisskap? Jag har alltid varit emot det, men det finns där som en nappflaska som egot suger på i svåra stunder. Ytterst handlar det om vilken sorts människan man är.

Från förr har jag fem stycken personer jag känt som sökt efter en bekräftelse. Ingen av dem kan jag lita på, men det kanske beror på att jag har hängt ut dem på nätet se – utdrag ur dagbok från 1969-86 skulle vissa mena. Därför förväntar jag mig inget. Det beror på hur man ser det. Att bli omtalad är inget fel, felet är de som dömer andra för att de har baksida. Vi har faktiskt alla både en fram och baksida.

Det var längesedan som de fanns i mina kretsar. De närmar sig numera alla pensionsåldern och jag möter dem då och då. Flertalet tänker stanna kvar på sin post tills sittfläsket möglat. Anders Sundelin är en av dem. Han är reporter och författare. Björn Öijer har varit lärare i journalistik och chefredaktör på några fackligatidskrifter och Lennart Nylund kom till Kalla Fakta direkt från JH och vill nu tillbaks. Pea Nilsson har skrivit ett par tusen signerade artiklar i DN – mest om Sport.

En gång i tiden var vi edsvurna och drömde om att bli något stort och kunna skriva, men det är nästa ingen som känner till vad vi åstadkommit genom åren. Anders skulle möjligen var en person som gör det för han har sexton böcker bakom sig. För min del är nätet nersmutsat (Leos Annaler) med sådant som jag publicerat innan jag förstod att jag valt fel och hur motsägelsefullt mitt liv blivit fram till dags dato.

I alla hast glömde jag Donald Boström. Han är en sk. författare känd för sina fadäser och även ett taskigt ego, men det är inte så konstigt. Uppväxten har satt sin prägel på honom och ofta råkar han ut för konflikter som han flyr från. Att svika nära och kära är därför hans signum och Palestina – Israel konflikten är en specialitet så man vet aldrig vad han kokar ihop.
 

Jag strävade däremot inte efter att bli hågkommen. Det jag vill är att möta livet efter detta, men innan kanske jag hittar det som gör en sådan som jag lycklig. Förstå meningen med livet skulle jag vilja formulera det, men inte bli känd eller skriva många böcker.

Drömmen om kändisskapet har jag som sagt lagt på hyllan. Det var längesedan. Nu gäller det att förstå varför jag ännu inte hittat det. Min andliga ledare menar att jag redan har svaret. Det han sagt är att; sorg, glädje smärta är sammantaget kärlek och det ska göra mig lycklig.

Nu forsar guldet fram ur bäcken vid Christinehofs slott. Det såg jag i förra veckan. I Skåne ska jag vara länge den här gången. Det kommer säkerligen att bli en upplevelse på alla plan med många äventyr. De är något som säger mig det inom mig. Hur det blir sen får vi se. 

Nu ska jag leva i nuet och det är nu som det börjar.

Äntligen hemmavid!

Äntligen tillbaks till lilla Skåne. Så kan det kännas även om jag inte har rötterna här utan i Halland. Visserligen är det  ur den Västgötska myllan som jag först såg dagen ljus, men på somrarna var det Falkenberg och släkten där jag umgicks med. Skrea, Kungsbacka och Göteborg är platser som får mig att känna glädje, men även sorg.

Oftast var jag hos min mormor och morfar. De brukade bondgårdar och gods runt Honborjasjön och Billingen trots att de ursprungligen var Hallänningar. Detta har jag berätta om i min släktkrönika. När jag kommer ner till Skåne känner jag mig hemmavid och det är inte allas konstigt. Det är därför som slättlandskapen tilltalar mig.

På vägen ner den här gången möte mig tranorna vid Vittsjö. De inger en känslan av frid. Jag känner även bland dem mig hemmastadd. Komplicerat, men så är det. Jag är en flyttfågel som flyr från ångest och annat gox genom att röra mig från plats till plats.

Någon bofast blir jag kanske inte med fjorton olika platser i bagaget så det blir som det blir, men i det öppna landskapet trivs jag bäst som sagt. Det finns det gott om i Skåne. Här är de flesta människorna vänliga. Det finns några rötägg, men det finns det överallt. Var de kommer ifrån vet jag inte? Kanske de är uppsvenskar. Vem vet? Jag har kanske även rötter lång tillbaka på andra sidan sundet. Danmark ligger ju nära till hands. 

Ytters är de kanske bara vilsekommen individer. När de går över på andra sidan kommer de att förstår vilka de är  inners inne. Varför bryr jag mig då? Källan gör det som är bäst för mig och tids nog förstår jag mening med att det som händer nu. Nog om det. Det är naturen eller det vissa kallar gud  som talat till mig och den har mycket att säga som inte jag förstår.

Framför allt talar vår natur till mig som nu spirar fram ur myllan. Det går fort när det knoppas och det gör ont påstår vissa. Kanon säger min kamera. Under vintern är det inte så många motiv att plåta för min del eftersom hatar vintern.

Vinter är satt på skam, men jag gilla den under jul- och nyårshelgerna. Hatar resten av året för då går jag ner mig och tycker att livet är pest. Det ser då ut som på bilden och så har det varit i många år.

På den här vägen vandrar jag  fortfarande. Det är inte den “Stora landsvägen” som Strindberg “pratar” om utan min egen väg till inre frid, frihet och kärlek.

Det värsta med oss människor är att vi inte kan sammas. Ingen annan får tafs på det som är “mitt” även om Himlajorden och Änglamarken är vårt gemsamma arv. Vissa gör anspråk och tjänar på det som rör sig i skogarna och tror att alla andra vill komma åt det. 

Att man sen säger att man värnar om djuren och naturen är inte alltid tecken på att man vill väl. Det går ju att tjäna en slant på det som utvinns har jag fått erfara utan att säga vad det är. Tänker inte då på olja och mineraler utan på….gissa den som kan!