Äntligen tillbaks till lilla Skåne. Så kan det kännas även om jag inte har rötterna här utan i Halland. Visserligen är det ur den Västgötska myllan som jag först såg dagen ljus, men på somrarna var det Falkenberg och släkten där jag umgicks med. Skrea, Kungsbacka och Göteborg är platser som får mig att känna glädje, men även sorg.
Oftast var jag hos min mormor och morfar. De brukade bondgårdar och gods runt Honborjasjön och Billingen trots att de ursprungligen var Hallänningar. Detta har jag berätta om i min släktkrönika. När jag kommer ner till Skåne känner jag mig hemmavid och det är inte allas konstigt. Det är därför som slättlandskapen tilltalar mig.
Någon bofast blir jag kanske inte med fjorton olika platser i bagaget så det blir som det blir, men i det öppna landskapet trivs jag bäst som sagt. Det finns det gott om i Skåne. Här är de flesta människorna vänliga. Det finns några rötägg, men det finns det överallt. Var de kommer ifrån vet jag inte? Kanske de är uppsvenskar. Vem vet? Jag har kanske även rötter lång tillbaka på andra sidan sundet. Danmark ligger ju nära till hands.
Ytters är de kanske bara vilsekommen individer. När de går över på andra sidan kommer de att förstår vilka de är inners inne. Varför bryr jag mig då? Källan gör det som är bäst för mig och tids nog förstår jag mening med att det som händer nu. Nog om det. Det är naturen eller det vissa kallar gud som talat till mig och den har mycket att säga som inte jag förstår.
Framför allt talar vår natur till mig som nu spirar fram ur myllan. Det går fort när det knoppas och det gör ont påstår vissa. Kanon säger min kamera. Under vintern är det inte så många motiv att plåta för min del eftersom hatar vintern.
Vinter är satt på skam, men jag gilla den under jul- och nyårshelgerna. Hatar resten av året för då går jag ner mig och tycker att livet är pest. Det ser då ut som på bilden och så har det varit i många år.
På den här vägen vandrar jag fortfarande. Det är inte den “Stora landsvägen” som Strindberg “pratar” om utan min egen väg till inre frid, frihet och kärlek.
Det värsta med oss människor är att vi inte kan sammas. Ingen annan får tafs på det som är “mitt” även om Himlajorden och Änglamarken är vårt gemsamma arv. Vissa gör anspråk och tjänar på det som rör sig i skogarna och tror att alla andra vill komma åt det.
Att man sen säger att man värnar om djuren och naturen är inte alltid tecken på att man vill väl. Det går ju att tjäna en slant på det som utvinns har jag fått erfara utan att säga vad det är. Tänker inte då på olja och mineraler utan på….gissa den som kan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar