Vad har jag lärt mig?

Vad har jag lärt mig till dags dato? Inte är det mycket, men det jag lärt mig är betydelsefullt. Fast enligt “mina” ledsagare och profeter är jag ändå inte med i leken – mina begär är för heta. För att bli godkänd måste jag dessutom läsa allt som de skrivit, men där har de fel.

Min gud, som är huvudkällan älskar mig hur “dum” jag än är och jag vet att allt jag lär mig kommer inifrån. I vanlig ordning möter jag svaren tids nog. Nu behöver jag vet vad “varandet” betyder. Ett märkligt ord eftersom jag alltid är här - så länge jag lever. Det kan jag också vara efteråt också?

Om jag har förstått saken rätt så betyder VARANDET att jag är utan bekymmer. Inte bryr sig om någonting för tillfället. Är man inte lite korkad då? Jo, om man är ett djur, men människor behöver inte vara rädda.

Det tycker jag inte man behöver vara om man inners inne vet att alt ordnar sig till slut. Så varför då bryr sig om vad som ev. kommer att hända i framtiden. Därför vandrar jag vidare på min väg mot nya mål. Jag har ett skyddsnät och en skyddande ängel vid min sida.

Vid laxtrappan i Haväng är jag konstigt nog trygg. Ditt åker jag ofta. Varför? Där finns något som jag inte förstår.

Där finns det en gigantisk soptunna för laxar, men de förstår bara laxarna själv. Så känns det inte vid Brösarp och Kivik. Där öppnar sig landskapet framför mig och jag känner och förstår andemeningen med allt liv på jorden.

Kan det bli bättre? Där vill jag skörda frukterna av det jag sått. Får jag då lov att presenterar en nyfunnen trollslända.  Den lever inte många timmar, men den verkar lycklig så länge den inte blir uppäten.

Jag förstår, men varför bry sig. Kan det inte vara som det är? Jag kan också låta bli det jag tänker på ständigt och bara låta allt vara som det är. Nu fattar jag!

Att fatta är en sak, men att räkan ut det är en annan. Min ledsagare och särbo är bra på att räkna ut saker. Jag är bra på att snappa upp det hon räknat ut och då är jag lycklig!

Andlighet eller är det bara egohet!

Är det jag känner egohet eller andlighet? När jag läser profeterna (jag har faktisk två fast jag inte vill ha några alls) blir jag snurrig. Den ena påstår en sak och den andra en annan. 

Detta håller inte längre. Jag vill vara min egen profet (det har jag sagt förut - snart för tjugo år sedan), men jag kan naturligtvis inte utesluta att det finns de som kommit längre andligt sett och därför har de del att lära mig.

Det jag skrev i min förra blogg var inte bra enligt en av dem, men rätt enligt den andre - som jag uppfattar det. Därför bryr jag mig inte länger om vad de säger utan jag låter rädslorna vara trots att jag inte vill ha med rädslorna att göra.

Numera är det en naturlig instinkt enligt vissa förespråkare. Därför kan jag utveckla “min” egen teori. Trots avsteget från det som är acceptabelt i dessa kretsar, så känns det eftersom Källan är på min sida.

Ren ut sagt – jag skiter i vad profeterna säger. Jag vill bli lycklig utan dem och det blir jag bara om jag går min egen väg till det som kan göra mig fri och harmonisk. Det goda som finns inom mig möter jag i naturen och i mötet med människor som är “goda” för det mesta. Detta tillstånd finns inte i det som varit utan i nuet, inte i framtiden utan i härvarandet.

Det var inte jag som kom på det ordet. Konstigt. Trots att allt det jag lärt mig kommer från andra är det mitt det jag omfattar i ord. Oden kommer till mig när det är moget och helst inifrån.

Nu när kompisarna (vildsvinen) är ut och röjer kan jag kosta på mig mera och mer av den varan. Säg mig de djuren som inte blir rädda när man mäter en hotande fara, inbillad eller inte, men det ska inte vi människor bli trots att vi i grunden också är djur. Vi äter, skiter och sover som djuren, men inte om man är munk i Tibet, inte ens en fjärt om man inte ätit ärtsoppa.

Det är gott att vi inte som djuren utan litar till instinkten, utan till känslan av att det finna någon som beskyddar oss. 

Det finns många som tvivlar på detta. Jag tro inte heller fult ut på detta fast jag fått bevisat på att det är så. Det händer gång på gång. Är det då fel på mig eller så fattar nada? Korkade enligt vissa och satan så otrygg eller andra.

Vad är det som händer?

Så lämnade jag Stockholm i panik. Enkäten om mitt boende hann jag lägga på lådan. Det var mycket som jag ville säga som det inte fanns utrymme till där. Varför har man tagit bort den möjligheten? Skumt, men det var ju sprängstoff.

Nu undrar jag vad det är som händer? Under i stort sett hela våren har jag varit trött, men det som varit fantastiskt har hållit mig vaken. Allt som hänt är så imponerande. Till och med kronhjortarna visar sig tillslut trots att hornen inte växt ut än.  

Det ska bli spännande att få se hur de ser ut om en månad. Från förra året har jag många finna foton på hjortarna. Nu dominerar fåglarna tillvaron. Det är inte så illa för de är också vackra, men påminner mig om hur fel Ferlins diktning var för mig då jag var ung. Då såg jag det mesta i svart. Svart var glädjens färg, trodde jag. Läs hemsida “Leos annaler” från förr: http://minakllor.blogspot.se/. 

Nu känns “…en grå lite fågel” tråkig. Mina inre rum är idag vita som ljuset. Det svarta mörkret som jag burit på mig är passé. Det som gäller nu är naturens alla färger – vitt. Så är det, det är det som får mig att vilja leva ett bra tag till. Jag vill förstå vad som finns vid regnbågens slut. Det kan vara ljusets mittpunkt.

Lövgrodorna bortanför egendomen där jag vistas ibland fascinerar mig. Jag hoppas att ägaren förlåter mig, men jag är avundsjuk på de 90 miljoner författaren sålde villan för. Jag vet “inte” vem han är, men det som stört honom är nog inte klockgrodorna för dem såg han nog aldrig. I så fall hade han stannat kvar.

Så är det också med småfåglarna. Dem glömmer man aldrig även om de gömmer sig i trädens lövverk, men som jag brukar säga “motiven kommer till dig!” och plopp så sitter de där perfekt och väntar på dig.

Så vad väntar jag på? Inget, men det tar tid att komma bort från mitt sjuka ego. Det egot som bara vill ha mer och mer och nå högre höjder. Vad händer när den drivkraften är bortta? Trötthet!

När rädslorna för svinner blir jag då trött? I så fall har de haft en funktion. Alltså de har fått mig att inte ligga på sofflocket och glo i taket. Nu är jag trött, bara trött på att inte vara rädd längre för allt hemskt som kan drabba mig.

Följer jag vägen så finns det en liten fågel där borta som  jag längtar efter att få fotografera. Kungsfiskaren, förutom en varg i vilt tillstånd. Förlåt jag glömde kronhjorten som brölar i höstmörkret och en kungsörn om det är tillåtet. 

Motiven kommer som sagt till mig när det är moget och då kan jag slå alla med häpnad. Fast det var inte målet trots att jag har en känsla av att jag är lika skadad som de som vill bli kända och omtalade för hur duktiga de är. Skillnader mellan oss är att de vill tjäna en hacka – det gör inte jag.

Trots det känner jag mig rutten för att jag vågar stå upp för min sak mot alla odds – jag tänker inte ta skit. Det gör ingen annan eller yrar jag även på den punkten? Ylar hade var ett bättre ord med tanken på vargtassen som hägrar ovan.

När blir ett problem ett problem?

Det finns människor som anses vara problemfria. Varför? Jo att ha problem var förr inte fint. Det var tecken på en svaghet. “Ensam är stark” var då mottot, vilket egentligen tyder på en svaghet att resonera så eftersom man inte kan erkänna en svaghet.

Lis Asklund (socialarbetare och kurator) ansåg på 1970-talet att människan med vara mera levande än den som var “normala”. Jag har tillhört den gruppen. Det var under en tjugoårsperiod, men så levde jag med en person som också arbetade bland de som hade problem. De som skilde henne från Lis var att hon ansågs sig var perfekt och därför vara “alla” andra i behov av hjälp.

Det är illa att leva med en sådana personer om man är känslig. Man blir sjuk och syndabock. Problemen smög sin in på filttofflor. Vad jag inte förstod var att erkänner man att man har problem så har man det. Problematisk därför att samhälle vi lever i är inte är anpassat efter människorna. Det är detta synsätt som ställer till problem för oss.

Detta betydde inte att det inte finns psykiska sjukdomar. Det betyder att det finns en stor grupp som kan uteslutas från kategorin verkligt sjuka. Detta gillar inte marknaden. Sjukvård och mediciner kammar hem åtskilliga miljarder åt dem och man tjänar multum på alla de som tror sig lida av en alvarlig åkomma.

Denna teori tycker jag är tänkvärd, men den behöver inte vara sann. Detta synsätt har iaf. orsakat mitt problem. Min ståndpunkt är svårt att hävda eftersom jag har hela det etablerade samhället emot mig. Även mina baren som går i sin mammans fotspår tar avstånd från mig.

Men steg för steg återvinner jag deras förtonade och snart får jag dem på min sidan. Det låter hemskt och det är inte sant. Det handlar alltså inte om maktkamp utan det handlar om att var och en går sin egen väg. Det jag predikar är den egna fria viljan, men det dröjer nog innan de förstår att det är den enda framkomliga vägen.

Min upptäck är gammal och inte min. Den är inte heller så kontroversiell som det kan låta. Yngve Gamlin på Ulleråker som lanserade redan på 1960-talet. Ytterst handlar det om urmänniskan. För vilden var det vardagsmat och i vår tid blir det en fobier för vissa. Förklaringen är enkel. Söker man skydd i trånga utrymmen som ev. ett vilddjur kan ha bott i är man ute på farliga vägar. Grottor behövs tex. inte längre, men människans medvetande finns kvar.

Stockholm har för mig blivit till stor en fobi. Penningsjukan göra vissa människor galan. Framför allt de som arbetar inom media. De köper vilka nyheter som helst om trångboddhet, finns en lobbyist med som betalar bra är det en hemlighet som vi bara kan ana.

Tyvärr är det så att det man har i Stockholm det har man i Skåne, om jag bortser att allt är mycket större och vackrare här ner. Det öppna landskapen som jag trivs bäst i finns bara här. Det som fått upplänningen Lundell att orera i sånger som han inte skrivit själv?

Kanske jag haft fel när jag förlöjligat honom eller så är det som jag brukar säga, sanningen finns i de olika uppfattningarna eftersom allt är både och.

Eller som min följeslagare och guide skrivit nyss:

“Det finns en lösning på allt detta och det är precis runt nästa hörn. Några veckor från och med nu kommer du inte ens ställas inför detta problem. Några månader från och med nu, har du glömt att du någonsin haft detta. Några år från nu, kommer du att undra varför du låt dig oroa sig så mycket.”

Trots att berggrunden sviktar under mig undrar jag varför jag inte redan nu tar till mig detta helt och hållet? Det kanske beror på att man vill förvandla mitt bostadsområdet där jag bor till en grevéost. Här sprängs det för att få luft och ljus - en sopsugsanläggning till Norra Djurgårdstaden. Experterna säger att befintliga tunnlar genom berget som t-banarna, kraftverkskablarna som är insprängda och gasledningen vid oljebassängerna inte har någon betydelse när man bygger en ny tunnel.

Därför spränger de trots att det bor tvåtusen personer ovanpå berget. Svaret finns i framtiden om ingen vettig människa sätter stopp för detta vansinniga tilltag.  Det har man kanske redan gjort, men då är jag i Skåne som tur är.