Så lämnade jag Stockholm i panik. Enkäten om mitt boende hann jag lägga på lådan. Det var mycket som jag ville säga som det inte fanns utrymme till där. Varför har man tagit bort den möjligheten? Skumt, men det var ju sprängstoff.
Nu undrar jag vad det är som händer? Under i stort sett hela våren har jag varit trött, men det som varit fantastiskt har hållit mig vaken. Allt som hänt är så imponerande. Till och med kronhjortarna visar sig tillslut trots att hornen inte växt ut än.
Det ska bli spännande att få se hur de ser ut om en månad. Från förra året har jag många finna foton på hjortarna. Nu dominerar fåglarna tillvaron. Det är inte så illa för de är också vackra, men påminner mig om hur fel Ferlins diktning var för mig då jag var ung. Då såg jag det mesta i svart. Svart var glädjens färg, trodde jag. Läs hemsida “Leos annaler” från förr: http://minakllor.blogspot.se/.
Nu känns “…en grå lite fågel” tråkig. Mina inre rum är idag vita som ljuset. Det svarta mörkret som jag burit på mig är passé. Det som gäller nu är naturens alla färger – vitt. Så är det, det är det som får mig att vilja leva ett bra tag till. Jag vill förstå vad som finns vid regnbågens slut. Det kan vara ljusets mittpunkt.
Lövgrodorna bortanför egendomen där jag vistas ibland fascinerar mig. Jag hoppas att ägaren förlåter mig, men jag är avundsjuk på de 90 miljoner författaren sålde villan för. Jag vet “inte” vem han är, men det som stört honom är nog inte klockgrodorna för dem såg han nog aldrig. I så fall hade han stannat kvar.
Så är det också med småfåglarna. Dem glömmer man aldrig även om de gömmer sig i trädens lövverk, men som jag brukar säga “motiven kommer till dig!” och plopp så sitter de där perfekt och väntar på dig.
Så vad väntar jag på? Inget, men det tar tid att komma bort från mitt sjuka ego. Det egot som bara vill ha mer och mer och nå högre höjder. Vad händer när den drivkraften är bortta? Trötthet!
När rädslorna för svinner blir jag då trött? I så fall har de haft en funktion. Alltså de har fått mig att inte ligga på sofflocket och glo i taket. Nu är jag trött, bara trött på att inte vara rädd längre för allt hemskt som kan drabba mig.
Följer jag vägen så finns det en liten fågel där borta som jag längtar efter att få fotografera. Kungsfiskaren, förutom en varg i vilt tillstånd. Förlåt jag glömde kronhjorten som brölar i höstmörkret och en kungsörn om det är tillåtet.
Motiven kommer som sagt till mig när det är moget och då kan jag slå alla med häpnad. Fast det var inte målet trots att jag har en känsla av att jag är lika skadad som de som vill bli kända och omtalade för hur duktiga de är. Skillnader mellan oss är att de vill tjäna en hacka – det gör inte jag.
Trots det känner jag mig rutten för att jag vågar stå upp för min sak mot alla odds – jag tänker inte ta skit. Det gör ingen annan eller yrar jag även på den punkten? Ylar hade var ett bättre ord med tanken på vargtassen som hägrar ovan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar