Midsommar i Skåne!

Det blev inget midsommarfirande att tala om för vår del. “Skit i traditionerna!” är ett motto från 1960-talet som ekar i mina öron. Nu förtiden bry jag mig inte om de olika högtiderna.

Förr värnade jag om de som var ensamma, men nu värnar jag om mig själva. Hur det nu går ihop? Värnar man om sig själv så mår man bra och behöver inte hyckla, det menar jag. Så är det med det mesta, men det finns undantag.

Min nyvunna inställning beror på att jag har förstått att om man har förväntningar blir det pannkaka av allt som man planerat. Alltså, har man inga förväntningar då blir det festligt värre med betoning på värre!

Därför blev dagen innan midsommarafton vår stora dag. Tillsammans med en naturvän försökte vi fånga dagen eller närmare bestämt - fånga klockgrodor på bild. Det var i Svartskylle vi smög på dem, fast hur mycket jag än smög så blev det inget napp. Jag testade också med att låta som de, men även det misslyckades.

Det fick räcka med att vi lyssnade till tonerna av en grodsymfoni. Det musikstycket var oerhört, det lät som om jag hört det ljudet i ett tidigare liv. Troligen hände det när jag var munk i Tibet, om jag varit det vill säga, det vet jag inte. De var bara en känsla. Plong läte det för det mesta och ibland blong.

Allt man ser, det ser man med ögonen påstod guiden tillslut. Fast där var vi oense. Han ville att vi skulle skaffa nya linser för han såg minsann allt som rörde sig i vattnet. Det var inga hjärnspöken. Mycket ska man höra innan ögonen ramlar av, men hur mycket vi än försökte såg vi inte dem. De var som uppslukade av synfältet. Plong!

För att avrunda linsproblematiken och få lite perspektiv på saken sa jag att vi inte var helt blinda. Vi hade ju sett en ekoxe vid Sövestad. Det var för några timmar sedan, innan vi kom till klockgrodans rike. Trots att den häckade högt upp i ett ekträd, knappt synbar för ögat, såg vi honom.

Tyvärr fick det “lilla” djuret vara ifred för kameran, men det berodde på objektivet. Jag skulle haft ett helt annat med mig menade naturvännen. Han rekommenderade ett 800 mm teleobjektiv, men finns det ett sådant? I så fall måste det vara något i hästväg och kostar mins 50 000 kr.

Tillslut blev det några kvällsbilder ifrån våtmarkerna och tre harar till Flickr. Egentligen fiskade naturguiden efter ett par midsommarfirare att dela högtiden med, men det var ett konstigt sätt att söka vänskap. Därför gick han bet på det – kanske det berodde på att vi gick bet på grodorna.

Hur kan man kritisera andra för dålig syn när man själv har glasögon? Bong!!!

Inget att sörja över för jag vill umgås med människor som visar respekt inte bara för djuren. Vi är ju också djur, olika djur. Han kändes som en spyfluga med enorma ögon, en sådan som man kan se i National Geographic, men vi hade inte några förväntningar. Han är som han är och det tycker alla. Frågan är snarare hur jag stod ut utan att svara med samma mynt, men det gjorde jag fast på webben.

Dagen blev ändå en naturupplevelse av stora mått. En ekoxe högt i ett ekträd, hörbara klockgrodor som plongade, harar som skuttade och så en spyfluga som åmade sig på ett märkligt sätt.

På tala om traditioner fick vi sedan fick se hur man stolpar hemslöjd. Faktisk så behöver man inte sluta med traditionerna därför att man själv inte vill delta i arrangemanget. Det är som att stöpa alla i samma form.

Folkdans är dessutom ett av få hantverket som berättar varför jag blev nobbad i unga år. Det var kläderna och hållningen som gjorde det trots att min smak var hemsnickrad. Kläderna gör inte bara mannen utan även kvinnan. Helst ska de ha samma färg på dem som på husdjuret. Har hon däremot en get i koppel och ett horn i sidan till fotografen blir det problematiskt.

Objektet är ett lättfångat byte för fotografen för de skiter i traditionerna.

Ko-se-berga

Ta en bulle till! Varför inte? Så här goda bullar eller kardemummasnurror för att vara exakt har jag aldrig ätit. Det var på Café & Bistro i Kåseberga som jag köpte dem för 20 kr. De var godare än wienerbröden som finns på Fritidbaren i Ystad. Nuförtiden är de inte riktigt varma så jag har slutat att köpa dem där. Synd för jag gillar chefen. Han säger alltid “Hallå hallå!” och det tycker jag är trevligt.

Den utflykt som jag och min käresta gjorde igår glömmer jag aldrig. “Den som fikar efter mycket mister hela stycket” heter det, men det är inte sant. “Den som har ska få mer” var dagens motto. Det tänker jag tror på i fortsättningen.

Efter fikat nere vid hamnen blev det raka spåret (trapporna) upp till Ale stenar. Där mötes vi av presumtivt galan turister som jagade motiv som hade svans, fyra ben och juver. De jagade kossorna trodde att de var bromsar och därför flydde djuren i panik.

Tillslut fann djuren sin hemvist hos oss. Vi låg i gräset med havsutsikt. Något berget är det inte frågan om även om det känns så i benen när man bestiger upphöjningen i ko-se-berga. Så formulerar jag mig, men då är jag blygsam. 

Uppe vid Ale stenar kon-staterade jag att vägen upp varit kantad med inslag av människor, får och hästar. Bland de tvåbenta varelserna fanns det de som inte orkat upp så de bänkade sig där de fanns något som det gick att sitta på, en plats att vila bakdelen på.

Någon ljugarbäck var det inte fråga om utan en bakbänk för en bänkbak kan det inte vara frågan om. Hur skulle den i så fall se ut? Kanske jag fått allt om bakom foten.

Även om vissa gick “baklänges” orkade andra upp utan problem. Med ett Franskt medborgarskap lyckades några åldrande turister till och med prata vidlyftigt om sikten. Konstigt. Det finns ett större hav utanför den egna kusten. Varför man då intresserad av pölen vid Skånes kust?

Om jag ska bena ut orsaken så är det nog benmusklerna det handlar om och framför allt orken. Jag kom upp i alla fall trots att jag har ont i ett knä. Det sa alltid min mormor “Jag har ont i ett knä!”. Kan det vara något jag ärvt?

Tillslut var alla som jag gått förbi upp på höjden. Därifrån kunde vi se ända till Bornholm och med hjälp av ett periskop, förlåt jag menar med teleskop ser man Tyskland borta vid horisonten. Periskopens tid är förbi! Horoskop fungerar inte heller, men det gillade Adolf när han skulle kuva alla som inte tänkte som han. Insikten om att fienden finns inom oss det fanns inte med på hans karta eller gömmor.

Tyskarna är för övrigt bara på att gömma sig i folkhavet. Numera är svenskarna och Sverige ett intressant studieobjekt. Här tror man att det finns en förklaring till varför det gick som det gick som det gick, men jag håller inte med. Det är mycket sälla som något upprepar sig på samma sätt. 

Med facit i hand vet alla att vi har idag ingen att skylla våra problem på, inte heller någon urstark ledare, men bunkrarna finns kvar vid kusten. De är en påminnelse om då det vårades för galningarna i Europa.  

Det var faktiskt i ko-se-berga som min kärbo firade sina barndoms sommar. Men då fanns det inga trista turister som kråmade sig och betedde sig som kalvar på grönbete. Nästan varje dag gick hon dit upp för att skriva några rader i gästboken. 

Dagens märkliga beteende bland turisterna resulterade som sagt i panik. Därför blev vi ko-mpisarna med kossorna. Det verkade som om de förstådd att vi kunde skydda dem från horderna av globetrottrar. Vissa kossor hade även krav på begränsning av antalet invaderade resenärer.

Trots det blev de inte kallade rasister utan istället hyllade som nyvunna medlemmar i kossornas eget lilla SD. Med begräsning menade man verkligen begräsningen och inte utrotning som fårskallarna nere vid slänten antydde när vi gick ner för berget, förlåt kullen.

Till min stora förvåning blev det kärlek på hög nivå mellan oss. Det skulle jag kunna säga utan att överdriva det minsta. Jag underdrev snarare.

Nu undrar jag vad kossorna tyckte om oss när vi möttes på kullen? Ett igenkännande eller en ko-lossal skillnad, som den mellan mig och mitt sällskap.

Hon är glad som en lärka och sjunger som näkter-galen meden jag brölar som tjuren när jag sjunger ut i min blogg.

Det rosa skimret ljuger!

Det jag är bra på är att vara elak, kan det tyckas, men det beror på hur man ser det. Det jag vill är att avslöja den nakna sanningen om mig och andra. Jag vet att alla ljuger därför att vi har olika sätt att se på verkligheten eller rättade sagt  - vi vill inte se eller höra att allt har en baksida.

Ska jag vara noggrann så har allt två sidor och det beror på vilken sida man väljer att se. Ta till exempel kungabröllopet. Alla vet att lyckan kommer inte när man är gift utan det är då börjar helvetet.

Det är ytterst få människor som blir lyckliga för att inte tala om det som sker inom äktenskapet. Gräl och i värsta fall misshandel både fysiskt och psykiskt. Värst är den som själva blivit utsatta för övervåld av något slag. De tar gärna hämnd på sin omgivning.

För att inte tala om arbetslösheten. Finns det något sämre än att tvingas arbeta med en massa människor som man inte passar ihop med. Ytterst sällan har man valt sina arbetskamrater, men vi säger att det går så bra. “Vi är ett underbart team” säger man för det måste man göra.

Anklagas man sedan av sin panters för försummelse så bör man helts inte säga något. Förklarar man hur saken ligger till så kallas det för bortförklaringar. Det är då som bägaren rinner över för de flesta om man inte är som jag en gås. Rättare sagt lät av misstagen.

Varför vill vi förgylla tillvaron genom att måla allt i rosa? I stället borde vi inse att lidandet är människans adelsmärke. Se på mig. Ett liv fullt av motgångar, men också medgångar och de lyckliga stunderna minns jag fortfarande.

Ofta var det komiskt. En gång sökte jag till Dramatiska Institutet, men kom inte in, men sedan blev jag tillsammans med en lärare som arbetat på Scenskolan och som arbetade på institutet.

Om intagningsnämnden vetat om vårt möte då hade vissa personer inte behövt känna skuld för att de inte valde mig som elev. Snarare avund. Bara biografen KINO skulle kunnat skillra det vi gjorde bakom vitaduken.  

Tyvärr så har äktenskapets sötsliskiga ingredienser serverades mig på silverfat med råge, gång på gång. Skulle jag säga något positivt så har jag som sagt svävat på moln, men lika ofta har jag fallit ner i det svarta hålet som kallas avgrunden.

Jag tillhör alltså de som inte bara vill se till det som sitter fram utan också det som kommer ut där bak. Orsaken är att jag har ett underbart mörker inom mig. Förr kunde det bara botas med att jag tillfredsställde mitt omätliga begär. Idag är det meditation och avslappning som är botemedlet.

Konstigt, men om jag håller mig till ämnet så numera ser jag till de båda sidorna. De sidor som berättar om framgångar och motgångar som innehåller föret till alla mina framgångar. 

Förr var jag en Strindbergs typ och på samma sätt som han “tvingades” jag engång att lämna familj och barn. Det var efter ett 16 årigt äktenskap. Det berodde på att jag trodde som han att jag skulle bli något stort. Inget ovanligt nuförtiden.

Vi hade så att säga samma slags mörker inom oss, men han var ett strå vassare. Han klassificerade och grupperade människor. Det gör inte jag. Kvinnorna åt väster och männen till höger. De svarta var dumma i huvudet och de vita intelligenta. Jag anser att den vita rasen är underlägsen alla andra folk. Om det är rasism då är jag rasist. Nu har västvärlden kommit på efterkälken och det mesta handlar om att bevara herraväldet på samma sätt som romarna en gång gjorde.

De är inte särskilt intelligent att så i vägen, bättre att surfa på vågorna.

Så går det för de självgoda människorna. Man sitter ofta på pottan och när vi krämar kommer det inget. Rätt var de är sprutmålar vi porslinet. Sju nyanser av brunt är min färg och inte en droppe rosa finns med i avföringen. Skulle den bli rosa då är det riktigt vara bra, men det beror på hur man ser det.

Hyckleriet är hur som haver inte min melodi. Så kungen och drottningen får hålla sig undan när jag lägger ut texten, men ljuga det skulle inte falla mig på läppen bara för att skydda min avkomma och nära och kära och alla andra jag känner.

Märkligt att i sagans värld då får prinsessan Dummerjöns, han som sa som det verkligen var och inte förställde sig, men i verkligheten liknar gemålet Pinocchio. Kan det bero på att de har kungen som förebild och att folket vill ha det så?

Nuet och stunden

Det som kan förstöra upplevelse av nuet eller i stunden är tankar om det förgångna och rädslan över det som eventuellt kan hända om inte haspen är på. Som tur är, är den oftast på och resten är hjärnspöken.

Så är mitt liv, men de flesta förutsätter att det ska vara underbart och fantastiskt hela tiden. Tänk bara på flugan som sitter på blomman. Bara på några sekunder är den mat åt någon fågel som råkat flyga förbi och efter några sekunder är den mat åt en ännu större fågel. 

Ju höger upp i näringskedjan desto mindre är risken för att bli uppäten, men då kommer hoten från annat håll. Det vi har gemensamt med djuren är känslorna. Alla lider och man vill fly när farna hotar, men då glömmer jag att djurens uppgift är att bli föda åt andra levande varelser. Sen får man tycka vad man vill om det. 

Det är detta som vi kallar rädslor och av rädsla har vi i olika grad – en del är helt okänsliga. Jag tillhör den gruppen som utåt sett verkar vara lugn och trygg, men inåt är skiträdd. Därför är jag alltid handlinsbredd. Är jag inte det då händer det oftast saker som jag inte är beredd på.

Sist var det en sur busschaufför som vägrade att köra mig till Skåne över Essingeleden och en vakt som glodde på mig som om jag var livsfarlig. I mina ögon var det chauffören som var hot-full minst sagt. Som tur är, så är jag född med tur så jag fick åka med samma turen nästa dag.

Det var nära att jag missade min svärfars begravning, men det kunde jag ha gjort om jag rest tidigare med samma chaufför. Bussiga Ture kan vi kalla honom. Om Ture får behålla jobbet eller inte det återstår att se, men det beror på hur man ser på saken. Jag ser det som ett allt hårdnade klimat i landet där alla känner sig oerhört pressade.  

“Sitt still din fulla fluga och den fula flugan satt still!” kan man också säga och blir då glad som en lärka. Sprudla som en gök eller vad det nu är för fågel som sprudlar. Det som skiljer oss åt påstås vara kärleken, men så är det inte har det visat sig. Djuren kan känna med kompisarna, men även med andra arter. Vi känner nästan bara för nära och kära, släktingar, men inte grannar som stör.

I Stockholm passerar jag varje dag högdjuren på Stureplan. Tyvärr, men jag har mitt vattenhål där – bästa affären i stan och så får jag motion när jag rusar fram över stäppen vid Norra Djurgården. Ungdjuren som jag passerar där vill inte bli fotograferade om fotografen inte är ett super-proffs.

De flesta tror att jag är det, men under vilken kategori jag räkans får andra bedöma. De fotona som jag lagt ut på Flickr med olika personer är säkert nöjda – hoppas jag, om inte då tar jag bort dem.

I mina bloggar är det annorlunda. Där kan texten förmedla ett budskap som ingen håller med om, men bilderna är i motsatts till mig roliga och illustrativt.

Som på fotot ovan som har de ett dolt budskap. “Drick cider och var lycklig!” eller “En stor seger väntar!”. Vad nu den segern består i? Ser jag bakåt så var det som hänt mig min lyckas smed. Ser jag framåt så har jag vunnit stort.

Segrat därför att jag fick möjlighet att fotografera ungdjuren som bor i Sveriges sydligaste stad. De fotona säger mig hur annorlunda de är här nere i “metropolen” Ystad. De är inte lika högfärdiga (osäkra) som tjurkalvarna som betar på Stureplan. Vad de inte vet om är att i samma stad känner jag en tjur med en kalv på grönbete bland företagarna.

Rättare sagt ett ämne till den art som kallas brats i huvudstaden Stockholm. Far ända in i Heklafjäll och snart ska han ärva pappans synvilla. Förr var det här som det var fint att bo, men när Hemköp gick i konkurs försvann de sista resterna av delikatesserna för de som bor på gräddhyllan. Det finns en sådan här nere, men vad den kalas vill jag inte berätta.

Nu tar kälkborgarna och muslimerna över ruljangsen. På Stureplan har det redan skakat tass. De är samma andas barn så att säga. De gillar varandra trots olika bakgrund, har samma mål och drar sig inte för att sprida myter om vilka de verkligen är.

Överallt ljugs det om rötterna, i heliga skrifter och på biblioteken och bland nutida källor. Därför kliar forskarna sig i huvudet när de söker fakta, men de hittar inget användbart. Fast jag är inte ett dugg bättre, men det jag nu skrev var det ingen som läste. Trots att man påpekar saker är det ingen som ser det. Därför upprepar jag det – jag är inte ett dugg bättre!

Jag tror mig te.x. vara en överdängare i konsten att skriva blogg och snart jag i passion (rättstavat), men det berättar jag inte det för någon som jag inte känner. Det vill jag inte göra för jag vill vara evigt ung. 

Detta är fakta. Jag tänker inte sitta på bänken som en stolle, förlåt pålle och mata fåglarna vid 65 år, men det är inte sant. De bästa bilderna tar jag nämligen när jag matar djuren. Därför ser jag fram emot att bli pensionär och sitta på en bänk vid Norra Promenaden så jag kunna fota gladan som jagar gråsparvar och pilfinkar.  

Det här var den “roligaste” blogg jag skrivit på länge. Därför lägger jag inte ner skrivandet. Syn bara att jag är bäst på att skriva elakheter mot andra. Fast, och det är sant - den enda sanna glädjen är skadeglädjen.

Djuriska hälsningar Leo!

Rymmer det negativa det positiva?

En märklig rubrik kan det tyckas, men den är inte mindre sann för det. Visa personer anser att man ska dumpa det negativa. Att tänka dåligt det är inte bra, menar positivisterna som i grunden kan vara negativister. Jag tror därför att det är de med “stora” problem som tänker så, men inte alla.

Den som enbart vill tänka positivt, tänker säkert inte att den har en personlighetsstörning, men så illa är det väl inte? Jag tror att alla har en stänk av borderline, som det förr hette. En sådan person har jag lärt känna så jag vet vad jag pratar om, men då är det negativa något helt annat som jag inte ska gå in på här. Det är alldeles för komplicerat.

För mig suger det positiva, en pissråtta som skapar negativa förväntningar. Jag kan inte ens gå över gatan förrän jag möter det som får mig att känna mig dålig. Utgår jag istället från att jag är en skit redan från början kan det bara bli bättre och bättre. 

I hela mitt liv har jag utgått ifrån detta och då har jag det gått “bra”, men så fort jag börjar drömma och tror att livet är toppen sjunker jag ner i stövelskaften. 

Min särbo som tillhör de visa tänker tvärtom. Därför kommer vi ofta på kollisionskurs med varandra. Hon tycker att jag är sååå negativt och om jag tänker på det viset går de åt fanders. “Det man är rädd för dra man till sig” säger hon ofta och många med henne.

Delvis håller jag med henne, men hon drabbats lika ofta som jag av det negativa trots allt positivet hon anser sig generera. Hon blir t.ex. sjuk, har migrän ofta, har fått utslag på hela kroppen och så blir hon lika galen som jag på alla grannar som stör nattsömnen. Lista kan därför göras lika lång som min ang. det som anse var dåligt på grund av dålig tankar.

Därför frågar jag mig om det är jag som är den duma gåsen, men jag anser att det borde jag vara oftare. Jag måste bli som de gässen som man hällde vatten på och inte en dum gås utan en smart gås.

Jag ska med andra ord sluta att suga åt mig av det som är negativt, men hur göra man? Det negativa är negativt och så ska det vara annars blir det inte negativt. Jag vet att det inte fungerar att gör det till något positiv och det kan vara farligt att ta in det som är negativt. Om man förtränger en viktig känsla kan leda till depression, men lite mera gås vill jag ändå känna mig som.

Marx analyserade varan därför att han var en tvätt äkta materialist. Jag ska analysera det negativa därför att jag är en äkta negativist. Därför måste jag gå tillbotten med det hela. Ser jag in i droppen istället för varan vad ser jag då? Det tror jag beror på vem man är? Det är betraktaren som ser vad som finns där. De flesta ser bara vattnet, men jag ser ett helt landskap.

Så är det med det negativa. Det innehåller så mycket som vi inte ser därför att det gör ont. Framför allt är det embryot till ett positivt tänkande. Att se på saken på detta viset är något som man bara kan göra på distans dvs. när det hela är färdigarbetat. Alltså det negativa varslar om det fantastiska som skall komma, det underbara som redan har skett. Nu skrev jag något som var positivt. Varför?

Kanske jag skriver så här därför att egentligen handlar allt om minus och plus. All energi innehåller minus och plus och det är när vi bara vill ha plus (överspänning) som det blir fel. Vill man bara ha det som är negativ kan man lika gärna gå och dränka sig. Sådana människor är bara för mycket, men sådan är inte jag. I grunden ser jag det negativa som förutsättning till att det positiva ska blomma ut. Det som jag kallar lycka. Lyckan över att allt gick så djävla bra osv.

Bilföraren som trampat på gasen och hamnar i diket. Naturligtvis tror han/hon att man lärt sig något som man inte visste det förut. Det brukar jag göra, veta att när det hänt förut, men förstå att samma sak inte kan hända igen. Inte på samma ställer eller samma sätt.

Den 30 maj inbillade jag mig att alla Swebus busschaufförer var bussiga, men inners inne viste jag att så inte är fallet. Jag visste att det kunde finns några skitstövlar som ev. skulle kunna beter sig som de minst förståndet.  Så är det inom alla yrken. 

Som alla redan vet så tack var det som hände då dök det upp en trafikvärd ur tomma inte. Han lovade guld och gröna skogar och förklarade med sin inställning till mig att det negativ bäret fröet till det positiva. Något mer säger jag inte, men läs min förra blogg så vet ni vad det handlar om. Kan det förklaras tydligare?

Först måste jag säga till de som inte förstått det jag yrat om är att det negativa som hände var positivt för nu hade jag något att skriva om i min blogg. Hade det varit portativt då hade det kanske inte varit lika roligt – sug på den din lilla råtta…förlåt jag menar lilla gris!

Frågan är om inte allt handlar om att göra något positivt av de negativa? Är det på det viset då tänker min särbo och jag på samma sätt. Då har hon rätt när hon säger att jag är mycket omständlig när jag ska förklarar enkla saker för henne. Trots det vill jag säg att den som tror att om den som tänker positiv inte drabbas av något negativt i framtiden går på pumpen! 

Ytterst handlar det trots allt om att inte ha några förväntningar och att leva i stunden.

Inget artigt sätt att tacka för mat!

Jag firar inte nationaldagen, men det borde jag kanske göra. Varför? Jo, orsaken är att politikerna inte bara säljer ut företagen utan även hela nationen till andra folk och länder.

- Kom hit och ta vad ni villa ha – allt är till salu! känns som en stånden replik av en som snart ska hängas.

Jag medger det låter illa och det är illa att skriva så här. Det är bara SD som mår bra av detta, men jag ska ta det från början.

Under 1970 och 1980-talet var jag politiskt aktiv. Jag hade kontakt med folk som kom från Sydamerika. Det var framförallt argentinare som jag umgicks jag med, men även ett par chilenare.

De var flyktingar som flytt hals över huvud från militärkupper och diktaturer. Det var Palmes förtjänst att de fick komma hit och stanna här trots det var inte någon  favorit. Inte i argentinarnas ögon i alla fall. Det förstod jag en vacker dag. Några ville till och med kidnappad honom med min hjälp, men det ville inte jag så vi gjorde slut.

När jag nu ser på mitt liv i nackspegeln tycker jag inte att det var ett artigt sätt att tacka för mat, men de var maktmänniskor och sådan vill själva bli herrar på täppan. De får aldrig nog eftersom de har ett trasiga egon.

Jag tycker att de flyktingar jag haft kontakt med var lika otacksamma som många danskar och norrmän. Trots att de kunnat gömma sig och bygga upp en motståndsarmé under kriget ser man med förakt på Svenskarna därför att “vi” in i det sita ville slippa ett anfallskrig mot vår land. Idag händer samma sak, men nu är det al-Quaid som inte tackar för mat. Tvärtom de bjuder oss på sprängd anka.

Även flyktingar idag har uttalat sig på ett likande sätt. Svensken är fega eftersom vi inte vill döda och hota andra med våld. Som jag ser det är det är primitivt att använda våld när man ska lösa konflikter. Det håller även Mandela med om, men då är det skillnad. På honom heja “alla” oavsett vilken kategori man tillhör. 

Efter milleniet lärde jag känna några kurder. En familj med elva bröder och de kom från Iran. Det blev ett intressant möte. Ett helt fotbollslag och en liten hejar klack med andra ord. Klanen hade fyra bilar, flera hyreshus, ett sommarhus Norrtäljetrakten och en hel arme med soldater i hemlandet. Sas det om det nu var sant.

Pappan som varit viceordförande i ett parti med kommunist stämpel, vilket minns jag inte, men “han” fick två procent av olja som då exporterades till Turkiet? När de flyttade hitt hamnade de därför inte i Husby utan på Östermalm.

Jag har en annan vän. Han är Kosovoalban och han tänker som jag trots att han är muslim. Han vet dessutom att jag varken tror på Allah eller Gud utan jag tror på det som kallar Källan efter som ordet gud är upptaget. Från källa kommer all visdom och all kunskap flödar fram där ur. Min vän är inte särskilt troende, ofta bakfull och njuter av livet, som jag är han även vara populär bland kvinnorna.

Vi är överens om en del delikata problem, som att dagens Sverige håller på bli en plats dit alla flyktingar flyr som tror på att här kan man ta för sig en vackra. Makten lockar eftersom den yttreverkligheten är det enda som existerar för dem.  Den inre berättar ju vilka det är inners inne.

Min vän vet att jag ser skilda på en skitstövel och en som vill alla väl. Nu tänker jag inte på  de som varit inblandade i olika rättsskandaler utan på vanliga stövlar. Jag har lärt honom att  allt handlar om vem man är innerst inne, men det vist a han förut.

Kanske det inte är nationaldagen vi borde fria de utan tacksamhetens dag. Hylla alla de som inte roffar åt sig och tar för sig av det som andra byggt upp utan att fråga om de får det. Respektera andra för vilka de är. 

Sommar och sol med doft av kaprifol

Så glömmer jag det som varit och går vidare i en värld full med nya upplevelser. Framför allt vill jag ha det roligt. Fast då måste jag försöka se på det negativa för vad det är - en grogrund till möjligheter som är otroliga, enorma fantastiska.

Det negativa tror jag nämligen har en funktion i våra liv. Utan detta blir livet enformigt, platt och tråkigt!

Alla tycker nog att livet ska vara fanny hela tiden och det är precis vad det är när man förstår hur allt är uppbyggt. Vissa påstår att det är först och främst funktionellt. Även perfekt. Därför är det märkligt att jag inte förstått det utan jag har låtit mina rädslor ta över och förmörka tillvaron när jag drabbas av motgångar. Till motgångar räkan jag människor som attackerar mig trots att varit hygglig och gjort mitt bästa.

Då gräver jag ner mig i dyn och låter egot bestämma. Det jag ser är en dålig människa som inte är inte ens är vatten värd, en ynkrygg och en nolla. “Jag vill hämnas på alla lyckliga människor!”, tänker jag.

Det är så jag se på mig själv när det händer mig något som inte blir som jag tänkt mig det. Jag gräver då ner mig, men “man ska gräva upp sig, inte ner sig”. Det säger min ledsagare, men hon lever inte alltid som hon lär.

Det gör inte jag heller. Jag är teoretikern som tror gott om mig själv och tycker att jag är förträfflig, full av förståelse för alla andras problem.

Hur fel har jag inte haft om vem jag egentligen är. Innerst inne är jag inte god, inte ond utan hypersensibel, en person som suger åt sig som en svamp som måste lära sig att han inte är hatad utan älskad.

Jag tror att andmamman på fotot flyr mig som pesten med sina ungar. Hon är rädd för att jag ska säga sanningen om livets innersta gåta. Det som jag tycker är patetiskt. Det gäller alla, men inte mig för jag är ett undantag an-ser hon.

Hatad av många älskad av få. Underbart för då slipper jag höra en massa skitsnack på min begravningen om hur fanatiska jag varit. Allt man säger kommer att var lögn och förband dikt. Därför är det underbart att få lämna helvetet på jorden utan högtidliga tal. I himmeln kommer man tycka att jag levt på grund av min funktion som hatobjekt. Det är så här egot resonerar, men inte jag eller om man så vill själen.

Nyckelpigan är en lyckosymbol och jag hopps att den får fortsätta att vara det för min del, men den här sorten har jag inte sett förut. Är det var en giftig sak? Det kan den vara med nitton prickar, men jag är ändå helt nöjd.

Jag känner att jag kommer att må bara och bli så lycklig som kan drömma om att bli.  Det är känslan som är de viktigaste.

Att fly från häxkitteln var ett konststycke

Det är en konst att leva och ta saker på rätt sätt. Förstå att det man gör mot andra gör man mot sig själv. Om fler förstod detta skulle man kunna bearbetar händelser som är kränkande utan att tänka på hämnd och kräva skadestånd. Domstolarna har fullt upp med sådant tjafs kan jag tänka mig. 

Det var den 31 maj som jag lyckades fly från huvudstaden, men det var på håret att jag blev kvar. Det var tur att jag var nyklippt!

Klockan 10.30 åt jag lunch på Café 60 mitt emot ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Det är ett utmärkt café med supergoda kanelbullar och superb mat. Kaffet är inte av denna värld. Det är alltid nybryggt.

Pilfinkarna var också med mig på ett hörn. Det brukar de alltid var. Jag är inte den som den så jag delar med mig av småsmulorna till de djurarter som är värst utsatta. “De man ger ut får man tillbaks” sägs det och därför verkar som de har något intressant att berätta, men någon Dolittle är jag inte så jag förstådde inte ett pip. 

Sen bar det av mot centralstationen. 10. 50 var jag äntligen framme, så skriver jag eftersom mitt första försök hade som jag redan antytt “misslyckats”. Den 30 maj slängde en ursinnig busschaufför nämligen av mig trots att jag vid cityterminalen bett Swebus om hjälp på grund av min klaustrofobi.

Det var en representant som hete Athar som hjälpte mig. Hon frågade chauffören, om han kunde köra över Essingeleden och inte genom Södertunneln. Det var en enkel frågan om att köra till vänster och inte höger efter att vi lämnat cityterminalen.

Jag vill åt väster för då sliper jag åka i tunnelsystemet under Gullmarsplan, men han hävdade att det skulle han bestämma det när han kört fram till korsningen. Upplysningsvis berättade jag då att trafikverket på sin hemsida varnat för köer i Södertunneln på morgonen.

Ingen trygghets försäkran från honom alltså snarare tvärtom. Då frågade jag om han tog ansvaret för det som ev. kunde hända en passagerare min mina problem vid ett stopp inne i tunneln? Inga ambulanser skulle kunna ta sig  fram om personen ev. råkade har dåligt hjärta. Nu har jag inte det, men med åren har det konstrat. Jag är ju snart riktig pensionär.

Efter den frågan tog det hus i helvete. Chauffören värkt ur sig dyngan om mig och alla som hade cellskräck. Vi var psykfall, men hans beteende var normalt minsann. Att jag arbetat som vårdare en gång och vet hur en psykisksjuka beter det var ointressant.

Sen rusade han därifrån. När han kom tillbaks med passagerarlistan visade han tecken på ännu större aggressivitet. Han var så arg att han påstod att jag hotade honom, något som jag sedan hävdade att han gjorde. Allt detta hände inför en vakt som var lika frågande till utfallet mot mig som jag var och Athar. Framför allt chefen för cityterminalen som senare fick en rapport.

Resten av händelseförloppet delgav jag henne. Det blir ingen rolig läsning så det lämmar jag dit hän. Vännerna med juridik som huvud-ämne menar att det som hände är åtalbart, men jag bryr mig inte som jag sagt. Varför? Det är detta som är själva poängen i bloggen.     

Den dagsfärska chauffören på fotot ovan tillhörde däremot alla de chaufförer som tolkar Swebusintentionerna på samma vis som jag. “Trygghet och service” det är det som gäller. Vad skulle de annars vara?

Jan, som finns med på bild ovan hade dessutom egna erfarenheter av samma problem som jag har. Därför förstod han min önska helt och hållet. Det berättade han under resans gång. Han såg inget konstigt i detta, lika lite som att höjdskräck skulle vara tecken på psykisk sjukdom.

Kunde det bli bättre? En människa med empati och förståelse och min resa blev bli himmelsk.

På själva resdagen den 31 maj möte jag även en trafikvärd på cityterminalen som verkligen gillade mig. Det gjorde han utan att vet vem jag var? Han berättade saker för mig som bara den gör som i första hand tänker kundernas välbefinnande.

Han borde ha en guldmedalj. Det var faktiskt något som han föreslog mig när han fått höra att jag valt Swebus i över 18 år som mitt resebolag. Han bekräftade också det jag redan visste. Det som händer med den som sparkar neråt och vill göra andra illa när man inte får som de vill. Han sa att den första chauffören skulle sparkas med omedelbar verkan!

Attacken från den första chauffören riktade sig faktiskt inte, som man kan tro mot mig utan mot Swebus. Skulle det inte vara så då döljer man något för mig, men vad det är vet jag inte ännu. De kommer fram till slut, lika sant som att jag kom fram till Lund 19.10 med en toppenkille som chaufför.

Hur det än är med detta så är slutsats av detta inte så konstigt som den kan låta. Det var försynen som spelade mig ett spatt. Den 30 maj var alltså fel dagen att resa på. Det förstår alla vi som varit med i nästan ett helt liv. Vi som mött människor som behandlat oss som om vi inte är värda smutsen under deras skor.

Det vi vet är att alla får sitt skit tillslut och det med råge. Självrespekt är ordet och det är det som många saknar som har verkligen har problem med det ena och det andra. Tyvärr är de nollor som aldrig kan växa och bli till mogna frukter. 

Därför måste jag tacka chauffören på buss 832 från Stockholm till Lund den 30 maj för att han gjorde Swebus och framför allt mig till sitt hatobjekt. Nu vet jag hur långt jag kommit i min utvecklig.  Andligt sett står jag skyhögt över honom. Han är inte ens värd smutsen under mina skor.