Hur använder jag min erfarenhet?

Om jag har negativa förväntningar händer oftast det som är positivt, men även det som är negativt. Det gör inget för det negativa blir i slutändan trots alltid positivt. Något som är bra för mig, men som jag inte förväntat att det skulle bli. Blir jag besviken har jag inte insett att det var det bästa som kunde hända.

Visa personer påstår att är man som jag rädd för allt då händer det bara dåliga saker därför att man är rädd. Att kunna känna på sig hur det ska bli det räknas in i det här resonemanget, men det ska jag återkomma till.

Enkelt utryckt: tror man att mirakel är normala, kommer man att förväntar sig dem. Och att förväntar sig ett mirakel är det säkraste sättet att få ett.

I Stjärnornas krig utspelar sig ett samtal mellan Jedi-krigaren Luke Skywalker och Yoda. Dialogen är intressant. Om den fungerar är det fantastiskt, men där finns det inget utrymme för tvivel. Det du vill ha får du om du tror på det och en enda tvivelaktig tanke saboterar ditt val.

Gör du det då rasar korthuset samman. Gör du inte det då kan du med tankens kraft lyfta en sten från marken utan att röra vid den. Snacka om att inte ha några tvångstankar. Jag skulle inte klara detta konststycke utan att tvivla.

Det jag lärt mig är att jag först ska önska sig något, sedan får jag tvivla, men inom rimliga gränser annars blir det inget. Sedan ska jag glömma bort det jag önskat. Då kommer det jag önskat till dig när jag som minst beredd, men då måste verkligen vara bra för mig.

Alltså det får absolut inte var något destruktiv och nedbrytande för då blir det aldrig mitt. Förr var det så, men då skulle jag lära mig något av den sortens önskningar. Jag tänker då på “alla” kvinnoaffärer eller rättar sagt mitt umgänge med det motsatta könet. Något mera destruktiv får jag leta efter i minernas soptipp. Därför har jag idag valt en särborelation som innebär att jag lever ensam större delen av året.

På grund av mina rädslor så tvivlar även jag på att jag någonsin ska få det jag vill ha, men det är fel. De saker jag får är det som jag behöver. Så är det eftersom jag valt att gå på den bättre vägen än den jag gick på förut – det handlar alltså om mitt andliga och själsliga tillstånd.

I klartext betyder det att jag inte kan vara otrogen, supa, slåss eller stjäla från andra människor. Jag måste ha ryggen fri, men är det så enkelt? Materiellt sett så klarar jag mitt uppehälle, men varför är jag så anspråkslös?

Därför frågar jag mig vad det är för fel på mig? Är jag en ulv i fårakläder som inte berättar vem jag verkligen är? Dessa visa personer som jag pratat om har faktiskt övernog med saker och mer än de behöver. Kan det vara så att jag får mycket om jag tänker på de rätta sättet - deras sätt.

Kanske ska jag tänka om på den här punkten? Inte tvivla utan tro att jag ska blir mycket rik. Det är värt att prova. Trots det säger jag som jag brukar säga jag söker jag inte lyckan i de materiella tingen, men jag vill som alla andra ha en tryggad ålderdom. Jag vill kunna resa, laga bilen och slipa tänka på att pengarna ska räcka till alla utgifterna jämt. Pengar gör ingen lycklig, men vid sidan de andliga behoven är det finna fisken med en “slant” så varför förneka det.

Faktiskt så kan jag nu konstatera att jag ljugit större delen av mitt livet i frågan om pengars värde för mig. Varför? Det beror troligen på att jag förträngt behov av dem därför att jag inte haft några. Jag har inte haft några därför att jag inte trodde att jag skulle klara av att hantera dem.

Det säger i alla fall de visa. De menar också att jag fått för mig att jag inte är värd några pengar. Är det så då är detta den störta lögn som jag producerat, men jag är inte helt säker. I min förra blogg förklarade jag att det är inget fel att ha mycket pengar. Det beror vem som har dem i sin hand och hur de sedan används. Det var ett stort framsteg och det viktigaste är jag erkänner detta öppet.   

Jag får se tiden an och framför allt tro på det som jag skrivit här. Rätten att tvivla hoppas jag inte ligger mig i fatet för jag är en tvivlare, men även det kan vara fel. Tvivlet kan vara ett sätt att tackla den fanatiska sidan i min personlighet.

Ytterst handlar lögnen som jag skapat om bildning och kultur. Det är inte fint att säga att man vill tjäna pengar och det är inte fint att tror på den möjligheten heller, men vad skulle det göra? Jag bryr mig ju inte längre om vad andra tycker om mig.

Av detta yrande har jag förstått att jag ska bara låta saker och ting vara. Inte ha några förväntningar. Varken negativa eller positiva. Om jag har det då blir jag bara besviken och det kan dessutom hindar mig från att få det som gör att jag verkligen mår bra.

Stockholm är en svår nöt

Huvudstaden är en märklig metropol. Media, byggherrar och lobbyister styr tillsammans. Den tredje statsmaktens dubbla roll är schizoid. Å ena sidan står man på befolkningens sida för en trivsam stad och å andra sidan håller man på de som vill tjäna pengar och förstöra miljön.

Nu bombarderar man medborgarna med påståenden om att det råder stor bostadsbrist. Klart att råder bostadsbrist, men så är det alltid i stora städer, men frågan är hur stora de ska tillåtas bli. Ska vi bebygga Djurgården, Gärdet, Kungliga Nationalstadsparken, Haga Vita Bergen eller Tantolunden?

Det tror jag ingen vettig människa vill, men vad få inte tycks fattar är att om fler flyttar in bredvid ett naturskyddat parkområde då blir det ont om saligheten. Då blir det konflikter och dålig luft.

Vill man som jag ofta gör ta en runda på cykeln kring Laduviken och Stora Skuggan då har man ett koppel med löpare efter sig, de som numera bebor Norra Djurgårdstaden. Värre kommer det att bli. Det är redan bestämt. En hundrafyrtio meter hög skyskrapa kommer att resa sig över nejden där gasklockorna är belägna idag.

Den kommer att synas inom en radie av två mil. Vad den påminner om de hör inte till saken. Saken är den, och det är viktigt att vissa byggherrar och arkitekter med patologiska egon blir omtalade för sin ståndaktighet. Med medias och politikernas hjälp ska dessa herrar bli lika berömda som Leonardo da Pinki. Strålande!

Varför har inte Stockholm en egen identitet, måste vi likna alla andra storstäder i världen? Här som det finns så mycket som är småskaligt, men också gott om plats på landsbygden. Ralph Erskine hade varit en utmärkt arkitekt för det var så han tänkte.

Det pittoreska landskapet är något som turisterna gillar eftersom de har övernog av skrytbyggen i sina egna myrstackar. Det är synd om dem stackarna och nu försöker media inbilla oss att de kommit hit för att enbart shoppa. Det finns tre sorter lögner, det en ren lögn och det andra den förbannade lögnen och den tredje är statistik.

Visst ska vi dela med oss av det som är vackert, gamla hus och underbar natur, men det är illa när delad glädje blir till ett irritationsmoment.  Framför allt mellan bofasta och nyinflyttade. Jag kan inte längre spatsera i lögn ro här och se på hjortarna tidigt en morgon. Inte heller bävrar som fäller träd, uvar som hoar hela natten och även andra fåglar som är intressanta fotoobjekt.

Detta gäller inte alla. Det finns de som tänker som jag och som är nyinflyttade, men det behöver jag väl inte påpeka. Så är det alltid. Vi är olika individer.

Innerst inne vet jag att det inte handlar om bostadsbrist utan om att vissa vill tjäna mycket pengar. Det ämnet är uttjatat, men jag kan inte låta blir att säga det igen. Det är inget fel att tjäna pengar - det beror på hur de används. Det är inget fel att investera i elbilar, solenergi vågkraft, men vindkraft och kolkraftverken förstör miljön för oss.   

De byggnader som omger National Stadsparken känns inte särskilt attraktiva. Husen staplas på varandra och det är alldeles för trångt. För att inte tala om de höga hyrorna. Vem har råd att bo där? Hur många år till kommer jag att står ut med att se på eländet det vet jag inte, men det är få platser i Sverige där utvecklingen inte är lika dan. Där det finns människor där finns det alltid problem.

Idag är det värre än någonsin eftersom alla tänker på bara på sig själva. Hänsynslösheten breder ut sig och det påverkar de unga. Det är därför vi har så många insamlingar till fattiga och Världens barn. Man dövar det dåliga samvetet, men några förändringar åstadkommer man inte av livsvillkoren – det måste de fattiga göra själva.

Exemplen är många där tanklösa byggherrar bara ser till sin egen sak och inte bryr sig om vad som händer med naturen. Skulle det inte vara så då hade vi inte behövt några skyddade områden i världen.

Det är nog bäst att tillägga att jag behöver också prylar och pengar att handla för. Till saken hör att jag faktiskt har en del ting, men det viktigast är att det jag handlar tillfredsställer ett verkligt behov. Att köpa den senaste inne manicken därför att jag ska tävla med andra det är inte min grej.

Jag tror att grunden för överkonsumtioners glädjerus finns i bristen på självkänsla. Patetiskt, men så är det. Människor som är säkra på sig själva vissa inte upp sig för folk genom att konsumera en massa prylar. Det är både vulgärt och kälkborgerligt. Är man rik sedan generationer vet man vem man är. Då behöver man inte hävda sig.

Faktiskt så kan utvecklingen vända. Människor mognar. Precis som jag gjort. Det betyder att de som flyttat in i nyproducerade områden vill värna om naturen där de bor.

Jag hoppas att det blir så för det känns konstigt när bilköerna växer på E4 även klockan åtta en måndag kväll. Fler kan inte flytt hit, men frågan är om det inte här ligger en hund begraven här. Det förstår var och en som har huvudet på skaft eller de som har krav på ett nytt tunnelprojekt.

En plan som ger miljarder i fickan på redan övergödda direktörer på SKANSKA eller riksdagspolitiker som försöker inbilla oss och sig själva att det stå på mänsklighetens sida.

Det är tur att det finnas tv-program som Uppdraggranskning för snart är man dem på spåren.

Varför ljuger vi om vilka vi är!

Varför ljuger vi om vilka vi är eller rättare sagt varför ljuger jag om vem jag är. I hela mitt liv har jag sökt efter sanningen och ofta hamnar jag fel. Det kan bero på att jag under min uppväxt blev kallad notorisk lögnaren, men också att jag drömt om att kunna skriva och därmed göra något stort.

Jag trodde att det var något fint att tänka så, sen drömde jag om att stå i spetsen för människans kamp för frihet. En vanlig fantasi hos dagens politiker som också bygger på en livslögn.

 

Det enda jag gjorde var att tillfredsställa mitt patologiska ego, trots att jag förnekade kändisskapet. Min framgång skulle inte var kopplat till ett namn eller en person, så blygsam är jag eller om man vill vara elak och använda ordet falskblygsamhet. Det skrev jag om detta i min förra blogg som även den handlar om att bli något stort utan att förhärliga sig själv.

Självklart förstår jag varför jag ljög eftersom min framgång var och är kopplad till hur jag mådde psykiskt. Blir man hög på kändisskapets lyckorus eller droger så varför inte testa hur vardagens små problem blir till morgondagens renodlade helvete?

Istället för att bli bekräftad inifrån ville jag bli det utifrån. Det är märkligt eftersom vad andra tycker om mig växlar och det är inget mått på hur omtyckt man är. Detta sätt att se på sig själv är affärsmannens sätt att mäta en varas värde på marknaden och det förstår alla oavsett var man har sina sympatier. 

Man kan undra vad det är för fel med att vilja leva ett sådant liv, men det är inget fel bara man är medveten om det, men söker man som jag saneringen om vem jag verkligen är då är det ingen bra väg att gå. Så borde de tänka som vill bli seriösa författare, men de är få som gör det. 

Som alla vet så innebär detta att jag i praktiken inte är en skitstövel. Jag vet också att jag har många goda egenskaper, men jag vet också att allt har en baksida. Därför finns det ingen anledning att ta avstånd från mig av den orsaken. Det beror på vilken sidan man fördrar och det viktigaste är att man själv är nöjd med sin egen.

Mina fjärtar luktar t.ex. sällan illa, men det händer. Då kan jag förpesta ett helt varhus. Trots detta har min särbo stått ut med mig i sjutton år, men det kanske är därför vi bor på skilda håll.

Den som tar avstånd från andra av den orsaken måste tänka sig för eftersom det finns inga perfekta människor. De som kräver detta har inte kommit särskilt lång i sin utvecklig och förstår inte att det som man ser hos andra är sin egen spegelbild.

Vill man dessutom se baksidan så räcker det med två speglar eller så kan man vända sig om och se neråt. Där är den! Baksidan! Två sinkor, en ringmuskel och en svanskota. Det låter djuriskt, men sådan är vi skapta.

Jag vet att små män som tex. Jan Myrdal och Strindberg förnekade denna möjlighet, men det tjänade de på att göra. Hade de gjort det då skulle de sluta att skriva en massa skit och konserterat sig på de som var bra. Hemsöborna och Röda rummet är god litteratur, men resten kan jag vara utan.

Myrans Barndom är innehållsmässigt lika dålig som mitt eget uppkast “Det svara skiffret”, men Jans bok kunde blivit fanatisk om han tagit med systrarnas upplevelse av föräldrarna.

“Inte kan man tycka om alla här i världen och särskilt svårt har jag att tycker om er” lyder sångtexten. I mitt fall ekar det i mina öron sedan den första smällen som jag fick under uppväxten. Hur jag tog den berodde på mig själv. Framförallt hur jag tolkade “budskapet” då jag inte blev bjuden på ett födelsedagskalas som min första stora kärlek anordnade.

Hade jag inte brytt om detta då hade jag varit kvar i på en plats i Västergötland som inte hade gett mig de värdefulla kunskaper jag har om mig själv idag. 

Inners inne vet jag att jag inte är mera sårbar än någon annan, men egot är dåligt och periodvis vill jag gotta mig i mitt elände. Jag ändrade faktiskt på det då jag insåg att jag är bra, omtycker och älskad av många framförallt älskad av mig själv.

Nu bryr jag mig inte om vad andra tycker om mig. Detta insett är att jag har alltid ett människovärde. Annars hade jag inte födds. Det är bara de som föraktar sig själv som anser att vissa inte har något värde alls. 

“Älskar man sig själv älskar man andra” heter och det ligger mycket i det, men problemet är bara att “en liten man känner sig stor och en stor man känner sig liten”.

Varför det är så vet jag inte och det är inget jag kan göra något åt. Kanske det är en god sidan av mig trots allt. Tur att det är så att jag alltid känt mig liten och självgodhet har inte varit mitt signum.

Därför är jag sååå omtyckt att jag inte har några vänner att tala om. Jag har nämligen inga hållhakar på andra. De som jag umgås med är mina vänner av fri vilja och jag älskar dem för den de är. Därför behöver jag inget koppel av människor som ska bekräftat mig utifrån. Det som har många vänner bevisar det motsatta.

Allt är upp och ner.