Varför ljuger vi om vilka vi är!

Varför ljuger vi om vilka vi är eller rättare sagt varför ljuger jag om vem jag är. I hela mitt liv har jag sökt efter sanningen och ofta hamnar jag fel. Det kan bero på att jag under min uppväxt blev kallad notorisk lögnaren, men också att jag drömt om att kunna skriva och därmed göra något stort.

Jag trodde att det var något fint att tänka så, sen drömde jag om att stå i spetsen för människans kamp för frihet. En vanlig fantasi hos dagens politiker som också bygger på en livslögn.

 

Det enda jag gjorde var att tillfredsställa mitt patologiska ego, trots att jag förnekade kändisskapet. Min framgång skulle inte var kopplat till ett namn eller en person, så blygsam är jag eller om man vill vara elak och använda ordet falskblygsamhet. Det skrev jag om detta i min förra blogg som även den handlar om att bli något stort utan att förhärliga sig själv.

Självklart förstår jag varför jag ljög eftersom min framgång var och är kopplad till hur jag mådde psykiskt. Blir man hög på kändisskapets lyckorus eller droger så varför inte testa hur vardagens små problem blir till morgondagens renodlade helvete?

Istället för att bli bekräftad inifrån ville jag bli det utifrån. Det är märkligt eftersom vad andra tycker om mig växlar och det är inget mått på hur omtyckt man är. Detta sätt att se på sig själv är affärsmannens sätt att mäta en varas värde på marknaden och det förstår alla oavsett var man har sina sympatier. 

Man kan undra vad det är för fel med att vilja leva ett sådant liv, men det är inget fel bara man är medveten om det, men söker man som jag saneringen om vem jag verkligen är då är det ingen bra väg att gå. Så borde de tänka som vill bli seriösa författare, men de är få som gör det. 

Som alla vet så innebär detta att jag i praktiken inte är en skitstövel. Jag vet också att jag har många goda egenskaper, men jag vet också att allt har en baksida. Därför finns det ingen anledning att ta avstånd från mig av den orsaken. Det beror på vilken sidan man fördrar och det viktigaste är att man själv är nöjd med sin egen.

Mina fjärtar luktar t.ex. sällan illa, men det händer. Då kan jag förpesta ett helt varhus. Trots detta har min särbo stått ut med mig i sjutton år, men det kanske är därför vi bor på skilda håll.

Den som tar avstånd från andra av den orsaken måste tänka sig för eftersom det finns inga perfekta människor. De som kräver detta har inte kommit särskilt lång i sin utvecklig och förstår inte att det som man ser hos andra är sin egen spegelbild.

Vill man dessutom se baksidan så räcker det med två speglar eller så kan man vända sig om och se neråt. Där är den! Baksidan! Två sinkor, en ringmuskel och en svanskota. Det låter djuriskt, men sådan är vi skapta.

Jag vet att små män som tex. Jan Myrdal och Strindberg förnekade denna möjlighet, men det tjänade de på att göra. Hade de gjort det då skulle de sluta att skriva en massa skit och konserterat sig på de som var bra. Hemsöborna och Röda rummet är god litteratur, men resten kan jag vara utan.

Myrans Barndom är innehållsmässigt lika dålig som mitt eget uppkast “Det svara skiffret”, men Jans bok kunde blivit fanatisk om han tagit med systrarnas upplevelse av föräldrarna.

“Inte kan man tycka om alla här i världen och särskilt svårt har jag att tycker om er” lyder sångtexten. I mitt fall ekar det i mina öron sedan den första smällen som jag fick under uppväxten. Hur jag tog den berodde på mig själv. Framförallt hur jag tolkade “budskapet” då jag inte blev bjuden på ett födelsedagskalas som min första stora kärlek anordnade.

Hade jag inte brytt om detta då hade jag varit kvar i på en plats i Västergötland som inte hade gett mig de värdefulla kunskaper jag har om mig själv idag. 

Inners inne vet jag att jag inte är mera sårbar än någon annan, men egot är dåligt och periodvis vill jag gotta mig i mitt elände. Jag ändrade faktiskt på det då jag insåg att jag är bra, omtycker och älskad av många framförallt älskad av mig själv.

Nu bryr jag mig inte om vad andra tycker om mig. Detta insett är att jag har alltid ett människovärde. Annars hade jag inte födds. Det är bara de som föraktar sig själv som anser att vissa inte har något värde alls. 

“Älskar man sig själv älskar man andra” heter och det ligger mycket i det, men problemet är bara att “en liten man känner sig stor och en stor man känner sig liten”.

Varför det är så vet jag inte och det är inget jag kan göra något åt. Kanske det är en god sidan av mig trots allt. Tur att det är så att jag alltid känt mig liten och självgodhet har inte varit mitt signum.

Därför är jag sååå omtyckt att jag inte har några vänner att tala om. Jag har nämligen inga hållhakar på andra. De som jag umgås med är mina vänner av fri vilja och jag älskar dem för den de är. Därför behöver jag inget koppel av människor som ska bekräftat mig utifrån. Det som har många vänner bevisar det motsatta.

Allt är upp och ner.