Den frågan ställer jag mig eftersom jag tror att något bra kommer att hända snart eller så har det redan hänt. Jag tänker även att det inte ska bli så därför att jag är rädd. Med andra ord när jag känner på mig att något stort är på g då kan jag inte lita på den känslan fult ut. Istället tror jag på motsatsen efter ett tag.
Jag vet inte vad det kallas när man är så osäker på sina känslor. Nära till hands är misstänksamhet utan att det behöver leda till en felaktig slutledning. Lilla Nasse är en bra beteckning på mig eftersom jag tillhör det omtalade praktsvinet på min FB-sida. Det passar sig nämligen inte att vara instabil i ett samhälle som kräver en tiger i tanken.
Därför har jag som tur är ett medium att tillgå, någon som jag kan “lita” på. Problemet är bara som sagt att om det inte omedelbart blir som mediet säger (max två dagars respit) då tror jag att hon spått fel. Då rullar jag ner den svarta gardinen och återvänder till det lilla helvete där alla vi som saknar tillit höra hemma.
Man kan kalla denna avgrundsupplevelse för ångest, men jag har en annan aspekt på detta som inte passar in i den gängse definitionen. I grund och botten är jag nämligen en säker och stöddig person, men det är inte fint att vara sådan. Därför har jag utvecklat en motsatt personligheten. Det finns säkert andra förklaringar, men det ska jag återkomma till när det är moget.
Som alla förstår så bygger min framsida (det jag visar upp för andra) på att jag tolka verkligheten i svart och vitt. Visa personer som Neale Donald Walsch anser att det jag ser är dyads (tvåtal) där det finns triader (tretal).
När jag ser triader då ser jag både manligt-kvinnligt, både god-ont, både upp-och-ner, både snabb-långsam och både stort-smått och så vidare. Jag inser då att en sak kan vara båda på samma gång, vilket är en tredje sak helt och hållet.
Att se triader är relativt nytt för mig, men jag faller lätt tillbaka på det ursprungliga tänkandet. Nyss fördömde jag Ulf Lundel för att han bråkar med Kivik-art om skulpturen nära huset där han bor i Skåne. Den stör honom bl.a. därför att besökarna kan få insikter om det hemligs-fulla liv han lever på vischan. Framför allt är det turister med kikare som stör honom, de vill kolla in super-kändisen ifrån själva utsiktstornet. Konstverkets ändamålsenliga höjdpunkt så att säga.
På grund av hans surmulna attityd hävdade jag i en insändare i traktens blaska YA att uppsvenskar inte ska lägga sig i vad Skåningarna sysslar med. Därmed gick jag i fällan av klassisk karaktär. Innan jag viste ordet av monterade en förvaltare från BroGrpen i närheten av min särbo upp en digital-ljud-fågelskrämmer på ett hustak. Han bor inte ens själv där så han stördes inte av oljudet, bara hyresgästerna runtomkring – ändå är det han som känner sig störd.
Alltså varje kvart ljuder två högtalare in genom de öppna fönstren där hon har sitt rede (hon fundera på att bli flyttfågel) på sommaren. Syftet är enligt YA den störda personenens orimliga krav på att få bort alla duvor som skiter i takrännorna.
Alltså förvaltigen försöker skrämma skiten ur fåglarna på taket i en radie av en halv kilometer. Därmed har han åstadkommit det motsatta. Det blir så att säga en annan effekt än det var tänkt från början, en oönskad defekt skulle man också kunna säga om man vill vara elak. Egentligen är det konstigt att det hörs överhuvudtaget eftersom man påstår att det är ett o-ljud!
Förvaltare som känner sig förföljd och trakasserar är nästintill ensam om att uppleva det duvorna gör och tur är väl det. Jag skulle tro att det handlar om fågelfobi. Hur skulle det bli om fler gjorde slag i saken. Personligen föredrar jag andra ljud än de som han valt. Istället för larm, ringklocka och fåglar som dör en plågsam död (det nuvarande ljuden) skulle jag välja orgasmens djuriska läte. Varför inte mitt senaste toalettbesök eller en grisslakt på något slakteri i trakten.
Vilket kackalorum och vilken symfoni det skulle bli. I klass med Allan Pettersons 7 symfoni, men vilken ide jag fick! Att spela Allan måste jag prova, om inte eländet tar slut vad det lider. Varför gäller inte samma lagar här som när man stör sina grannar? Antagligen för det finns ingen att vräka. Kommunen har ärendet på sitt bo, men gör som vanligt inget.
Om jag återgår till huvudsaken (att bra ser andras fel) så är inte jag uppsvensk som Ulf utan jag är en västgöte, om det nu har någon betydelse? Samma slags herrefolksmentalitet här som där, men en sak skiljer oss åt. Lundell driver saken rättsligt. Det gör inte jag. Därför är det jag gjort en skitsak i det stora hela och därmed är vi olika i slut-ändan.
Om jag ska vara fortsatt självkritisk så menar profeten Neale att jag inte försåt att allt jag ser, hör, smakar och luktar på är känslor som på något sätt är en aspekt av det gudomliga som finns inom mig. När jag dömer andra är det är något annat som det dyker upp inom mig. Därför ska jag inte döma, och inte heller fördöma. För det som jag dömer, dömer mig, och det som jag fördömer kommer att fördöma mig.
Men det som jag ser för vad det egentligen är kommer att se mig för vad jag egentligen är. Där kommer jag att hitta frid. Så tänker till och med jag i mina kloka stunder och inte bra visa personer, men fungerar det?
I praktiken är det den gamla vanliga visan. Jag vill så mycket, men inte ens hälften klarar jag av att göra. Faktiskt så är jag en hård domare. Jag har gått så långt i mitt fördömande att jag påstått att “Öppna landskap” inte är skriven av Lundell utan av Taube. Jag vet, det är tabu att skriva så, men jag vill bara berättar om en upptäckt. I ett sånghäfte från folkskolan från förra seklet stod det att upphovsman till den visan är Evert. Varför ska jag inte berätta det?
Vissa tycker att det detta är mycket upprörande, men vad gör det om Lundell blivit berömd på vad trubaduren Taube gjort som själv stal, förlåt lånade. I den branschen är det nämligen vardagsmat att “låna”. Då låter det oftast såååå mycket bättre.
Dessutom är problemet mitt i slutändan. Som sagt jag tar livet på för stort allvar. Därför ska jag själv ut och tjuva, som Ulf och alla andra framgångsrika personer, som i visan om rövarna “Kasper och Jesper och Jonatan”. Jag ska alltså säga upp bekantskapen med misantropen, mistluren och tråkmånsen inom mig, han som ockuperat mitt tänkande allt för länge.
En riktig surgubbe är jag som tror att jag är allt igenom god och inte både och. Jag som synar alla under luppen, men blundar för mina egna dubbelankor. Därför ska inte mina läsare tappa hakan för jag tar nu tillbaks mitt fräcka påstående; det är Ulf Lundell som skrivit Öppna landskap!
Nu är jag fri och kan flyga högt upp över det öppna landskapet utan att stirra mig blind på alla de som bor under mig. Att se saker och ting uppifrån det gör livet mycket lättare att leva. En skitsak blir då till en kul-tur i det stora hela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar