Hur tänker man när man är rik?

Jag kan förstå hur rika människor tänker till viss del, men hotar de mig så förstår jag dem inte als. Då blir jag blockerad. Det handlar också mycket om att jag inbillar mig att de vill mig illa, men gör det inte.

Det som skrämmer mig är vad de tänker göra med alla pensionärer som inte orkar arbeta fram till de är 75 år.  Ska man tvingade dem som fått en stroke att lägga på ett extra kol? Och de som har kol ska de ta med sig syrgasvagn till jobbet?

Jag vet att jag ska sluta oroa mig för allt som kan inträffa och blir upprörd om saker som inte ännu har hänt. Och det som aldrig ska hända. Jag måste stanna här, just här, i detta ögonblick. Vad händer just nu och vad som händer här.

Att vara härvarande är ett motto som min särbo lanserat. Det är allt som betyder något. Här levs livet och att vissa sedan samlar pengar på hög är det inte mitt problem. Den sortens människor umgås inte jag med längre därför att de är giriga och snåla.  

Om detta sättet att se på saken finns bara en sak att säga; livet handlar inte om våra fysiska eller materiella ägodelar, det handlar om agendan för våra själar. När materiella ägodelar tjäna den agendan, de kan vara underbart och ska firas. Men om de kommer mellan mig och själen, så kan jag mycket väl bli fördröjd på min heliga resa.

Min resa är vägen till fred, till harmoni, till djup inre glädje, till kärlek och till Källan eller om man så vill Gud.

Om jag lyckas uppnå detta innan jag lämnar jordelivet är frågan. Blir det inte så är det en förberedelse till nästa liv, om det finns något sådant. Det är mycket som tyder på det. Kontakten med de anhöriga som gått bort är inte påtaglig, men den finns där tror jag.

Någon vakar över mig. Klappar mig på huvudet och smeker mig på kinden i svåra stunder. Jag tror att de har samma uppgift som jag kommer att få när det är min tur att gå över på andra sidan. Framför allt dömer och straffar de inte någon levande som de som mår dåligt gör varje dag.

I min mors fd. trädgård fann jag denna rödhake. Den sjöng fasligt grant och påminde mig om att allt kommer att gå fanatiskt bra.

Det betyder att jag kommer att få många fina stunder utanför det lilla fängelse som jag själv skapat. Fantastiska stunder tillsammans med mina barn och barnbarn. Även med min särbo och hennes katt. Det är något att se fram emot även om allt har en baksida.

Den naturälskande människan

De flesta människor älskar troligtvis naturen  lika mycket som jag gör nuförtiden. Det är ett fåtal som inte gör det och de är oftast dem jag möter i olika sammanhang. Varför? Därför att det jag ser är det som är negativt eller om man så vill jag ser baksidan av allt.

Det andra blir då osynligt för mig, men riktigt så illa är det inte. När jag mår bra kan jag se båda sidorna. Av någon anledning så har det blivit så. Det kan beror på att jag inte vill bo kvar i huvudstaden, men för tillfället är jag fången här. Den som läst förra blogg förstår att det störta hotet är nybyggandet. Jag är i stort sett omringade av de storslagna planer på ett gigantiskt Norra Djurgårdsstaden som politikerna projekterat.   

Det är därför en konst att se vad som är vackert runtomkring mig, men det går. Kunde jag skulle jag vilja känna på det som “nybyggarna” känner inför förändringarna av stora mått. Eftersom allt är relativt så kan jag faktiskt göra det. Nyss älskade jag nämligen Stockholm, men då var det annorlunda. På den tiden var Rosendals trädgård ett ställe bland många andra som jag sökte mig till för att leta efter en parter att dela mitt red med.

Om jag skulle vara självkritisk så är jag egentligen bortskämd. Den omtalade parken jag skrivit om sträcker sig ända bort till Ulriksdal. På andra sidan har jag Kungliga Djurgården och den är inte så liten den heller. Inte nog med detta. Vännen Svante kan jag besöka på Skeppsholmen när det passar. Där finns det en möjlighet att får ro nära saltsjön.

På morgon kan jag även ta cykeltur ner till båtbryggan och dra några djupa andetag vid Stora Skuggan. Vad bråkar jag då om?

Jag behöver alltså inte andas in den dåliga stadsluften som de flesta andra Stockholmare tvingas göra. Nu har jag allt det jag behöver där jag bor. Så varför är jag så himla missnöjd? Om jag inte har mage skulle det också vara möjligt att möta någon ny.  Det är modigt för det är att satsa allt på ett enda kort.

Men det tänker jag inte göra. Jag vet nämligen att det inte skulle bli bättre utan sämre. Vem skulle kunna ersätta den som väntar på mig i Skåne? Ingen. Blotta tanken gör att jag känner mig bortskämd så jag skäms.

Jag tror att jag vet varför det är så här. Svaret är att jag är rädd. Lika rädd som djuren som jag möter varje dag. De tänker säkerligen; “Kommer denna tvåbenta varelse att anfalla mig och döda mig och sedan äta upp mig?” 

Jag tänker däremot: “Ska byggherrarna med politikernas hjälp de förstöra den underbara naturen som finns kvar utanför mitt revir?”  

Jag är rädd för de ändringar som ev. kan tänkas bli framöver. Därför dyker jag trots att jag vet att allt kommer att gå bra, men rädsla är en djuriskinsikt.

Konstigt för hittills har allt gått mycket bra. Varför skulle det inte försätta att göra det? Trots detta så tror jag att den dagen jag förstår vad rädslan har för mening i mitt liv då kommer jag att känna tillförsikt.

Horder av människor som invaderar nationalstadsparken!

Byggföretagen och politikerna försöker inbilla oss att bostadsbristen måste byggas bort. Varje månad fylls Stockholm på med 1 300 Stockholmare påstås man. Då tar de ingen hänsyns till djurlivet i statistiken, men de hittar ofta en plats utan att gapa och skrika efter en holk. 

“Asfalterar skiten!” är det motto som får mig att förstå hur de som vil tjäna pengar tänker. Det som byggherrarnas vräker ur sig nere vid Rivieran när de dricker whisky med en flera lager guldlänkar runt halsen. Detta är en nidbild eftersom jag har svårt att förstå hur det är att vara rik. Jag hoppas det för om det är som jag tror att det är då kommer Uppdrag granskning avslöja dem med byxorna ner när det uppdagas.

Det känns som områdena omkring Kungliga nationalstadsparken är i fara, men så behöver det inte vara. Hur som helst så tvingas jag yra om detta även om min utsaga upplevas som betydligt överdriven.

Här går faktisk fåren fritt, men det är en frihet som vi inte tål. Instängdhet är det jag ser när Norra Djurgårdstaden byggs. Hälften hade varit nog. Det förstod byggborgarrådet innan han hoppade av. Det är så de gör. När det osar katt lägger man bannen på ryggen. Det skulle jag göra för då man slipper de stå i skamvrån och skämmas. Fegheten personifierad i form av kostym och slips. En förklädnad som är gångbar, men jag visar mig naken numera. Står för min ynkedom.

Nu drar 15000 nya hyresgäster in och förpestar luften, men så behöver man inte se på saken. Många är häpna över det natursköna området som de flyttat till. Till och med djuren blir blir förvånade över alla vänliga besökare. För att inte tala om viggen Vigge. Han känner det inte som man gör ett intrång i sovrummet. “Var så goda stig på!”

Det kunde varit värre, mycket värre för på vardagarna kan han andas ut. Då går de tvåbenta varelserna till jobbet och vissa stannar hemma. Det sägs att man planerar resor till andra länder. Där det finns andra slagas djur att se på. Sedan skryter de när man kommer tillbaks. “Du skulle se vilken konstig fågel jag såg när vi var på Kreta!”

Det tycker inte rådjuret Ronja om att höra. Hon är lite avundsjuka. Hon vill visa upp sig i all sin glans hemma vid och hoppas på att bli beundrad för sin lilla vitta fläcken där bak. Baksida är den vigaste sidan i ett rådjurs liv  hävdar hon.

Men vad bryr sig hägern Nisse om detta. Han har åtskilliga gånger sett de varelserna framifrån eller vad han ska kalla denna märkliga företeelse för. En del har konstiga saker på huvudet. Andra flyger fram på två hjul och ibland fyra. Vissa åker på någon konstig slags bräda. 

Men mest får tofsvipan Lolita som skräms. Hon vaktar sina ungar tillsammans med Kurt. De öppna landskapet är ett skydd. De vill göra ungarna flygfärdiga så fort de går så att man kan flytta till annan ort. Där man inte blir jagad av de fyrbenta saker i koppel och utan som varelserna tar med sig på sina långpromenader.
 

Trots allt finns det de som anpassat sig till allt detta. En lite brun fågel har jag sett som jag inte vet vad den heter. Hon hade inte något val. Den vet inte om sedan urminnes tid har den härskat över djurlivet. Det var dinosauriernas tid. Den lilla fågeln var då femton meter hög och hade då en hals som sträckte sig upp i trädkronornas topp.

Nu kommer den tillbaks, men det kunde som sagt varit värre. Det kunde vara 25 000 som det är tänkt att bli när man byggt färdigt. Den som överlever får se vad som händer. 

Så fantastisk är vår underbara natur. Man kan se den från olika håll om man inte känner sig hotad, men insikten och förändringar måste komma inifrån. Man kan inte tvinga någon att tycka som jag.

Därför är jag tveksamt om det går att rädda nationalstadsparken. Man måste ha tålamod, men tyvärr har jag inte det. Nu gäller det att visa vad jag lärt mig. Det jag lärt mig är att det är inte politikernas fel att världen ser ut som den gör. DET ÄR VÄLJARNAS FEL!

Den nakna sanningen!

Innan jag fördjupar mig i naturens underbar väld, måste jag berätta om sanningen om den mänskliga förnedringen. Om det nu är en förnedring. Jag är inte säker. Det handlar ytters om att stå för vilka vi är. Därför säger jag att allt går ut på att tjäna så mycket pengar som möjligt och gör man inte det är man en nolla.  Såna är vi.

Det är inget fel att tjäna pengar, felet är att det sker till varje pris. Röda Korsets vd:ar har fått mig att känna stort obehag inför människan girighet. Intellektuella och bildade personer som vitt och brett berättar om humanitet och välvilja kan även gå med i ett krig som inte är deras eget utan att tveka därför att de tjänar på det. Ser man sedan den egna befolkning sprängs i bitar av terrorister det bryr de sig inte om. 

Frågan är när nästa explosion drabbar Stockholm, men det bryr sig inte SÅPO om. De jagar heller “knäppsklar” som skäller på politiker därför att fattat idiotiska beslut. Om jag ska vara snäll så är de är lika rädda som jag och de kontrollbehov. Den ruttenhet som vissa hur skadade egon vi trots att man heter Obama, sitter i Svenska Akademin eller heter Leo. Där har vi något gemensamt.

Hur ser det då ut i naturen? Den ljuger inte. En naken värld. Det är bara kameleonten som luras och pungråttan som spelar död. Vanligare bland växterna kanske där måna orkidéer inte är ut efter nektar utan sex.

Gladan döljer inget. Under sin jakt väsnas och skriker den. Det gör den för varna alla eller så blir offret förstelnat. I vår väld varnar inte kvinnorna männen för vad som komma efter bröllopet. Tvärtom. De blonderar sig, pudrar näsan och klär sig sexigt. När de är färdiga ser de ut som om oskyldiga lamm, men under sminket döljer de som sagt sitt verkliga jag.

Vackra kvinnor paralyserar många män och de blir ett lätt fångat byte. Ju större plånbok desto fler se en möjlighet att slippa utanförskapet. Som små söta prinsessbakelser bänkade sig utanför Sturehovs uteservering. Rena köttmarknaden. Ute ska man vara inne och söka efter en lämplig partner. En räddaren i nöden om man så vill och den som inte uppfyller kraven hammar på glasberget.

Kvinnas makt över mannen är oerhörd så vad bråkar de om? Mer makt? Var finns kärleken? Kärleken till pengar menar jag är den nakna sanning som sagt, men det är inte helt sant. Det jag beskriver är baksidan. Pengar kan ge oss lycka även om den bara är tillfällig, men inte äkta kärlek.

Detta är något som jag saknar till mina medmänniskor just nu. Jag önskar att jag hade mer av den varan och oftast har jag det. Ibland förstår jag till och med “fienden” och jag kan känna sympati. En känsla av samhörighet med de som har makt och pengar. Varför? 

Som alla ser håller inte analysen i förra bloggen eller hur? Jag skulle tror att det beror på att jag återvänt till mitt “älskade” Stockholm.  Trettio och fyrtioåringarnas förlovade rike. De stressades och s-drabbades paradis. Tigens revir. En plats ditt alla flyttat som ska bli något eftersom de inget är.

De drabbar oss alla och de tar ingen hänsyn. Skulle det var tillåtet att köra på gångare och cyklister skulle det göra det utan att bry sig. Därför tänker jag bli en flyttfågel. Det som räddar mig var hägerparet där jag bor. De påmind mig om ordet tålamod.  

Dessa statliga fåglar får mig att tänka på rätt sätt. Tanka på att det finns en lösning på alla problem. Ingenting är olösliga. Jag ska göra allt jag kan för att undvika frestelsen att tro att det som vänder sig mot mig inte är oöverstigligt. 

Jag kan alltid hitta någon lösning, om jag är övertygad om att det är inte så. Så jag måste ha tilltro till livet. Nu kan det vara ett bra tillfälle att visa det. Jag måste koppla av. Allt kommer att bli bra.

Varför ens försöka påverka andra?

Min åsikt numera är att man INTE kan påverkar andra. Blam annat måste var och en gå sin egen väg på frågan om det finns något på andra sidan. Därför kan jag lika gärna hålla käft. Det jag kommit fram till är mosigt och ointressant. Framför allt tycker mina barn det. Det har de tycket sedan de var barn.

Jag anser att man är barn fram till 20 års åldern, men 18 år är det enligt samhällets jagar. De flesta se alltså igenom sina föräldrarnas livslögner under den här perioden. De gör de trots att de inte levat tillräckligt länge för att komma till insikt. De behöver de  inte göra för allt är så uppenbart. Den nakna sanningen om vilka vi är och som man förnekar trots att den är ögoninfallande. 

Den som inte fått denna insikt på äldre dagar anser att alla har rätt att yttra sig, men att ha en åsikt inbär att man utsättas för stenkastning idag. Vad man inte förstått är att om slår samma allas tyckande i en fråga då kommer man sanningen närmare. Alla ska ha rätt och man förstår inte heller att man inte alltid kan ha rätt.

Att ha fel upplevs värre än att blir kastrerad och få sitt organ uthängt. Vad få känner till är att det finns en verklig historia bakom det könsorgan som är till allmänhetens beskådan vid Skeppsbron 44. i Gamla Stan Faktiskt så framhärdar vi istället i våra fel trots att det bara är dårar som gör det. Något som varje dag ser inom politiken.

Vad har då en åldrande person som jag att komma? Bara tjugofyra olika yrken har jag haft, bott på fjorton olika plaster, rest på de sju haven och varit tillsammans med tio olika kvinnor efter ett sextonårigt äktenskap. Sexton år i helvetet alltså.  Det enda glädjeämnet var när mina barn förgyllde tillvaron för mig de fösta åren. Dessutom har jag arbetar facklig och politiskt under en lika lång period och jag har skrivit några uppkast till det man i dagligt tal kallar böcker.

Framför allt fick det politikiska arbetet mig att förstå hur mycket som redan är uppgjort. Det som vanliga människor inte har en aning om. Den viktigaste lärdomen var att allt går ut på att hålla ihop mot väljarna. Man ville att de ska tror att det finns skillnaden mellan olika partier och att man är oeniga. Men detta förstår bara den som vistats bakom kulisserna och spelat med i den teater som vissa kallar den stora konspirationen.

En roman blev det också, men målet var tre. Även en faktabok om medeltiden. Åtta noveller och en dagbok finns även på nätet. Som sagt jag skriver inte att det är böcker. Det är mina sopor som jag kastat upp. Därför presenterar jag mig inte heller som författare utan som komposterare.

Saken är den att jag har tillräckligt med självförtroende och behöver inga titlar för att var något. Det är jag redan. Fyra år på SSB (Stockholms stadsbibliotek) gav mig den insikten.

Det är inte mycket att komma med om man jämför, men jag har även bloggat i många år. Frågan är om inte detta självömkan och ironi? Nej, det är insikten om de lögner och myter som många sprider om sig själva.

Att berätta att det finns två sidor av allt som jag här gjort är att höja sig över den allmänna medvetenheten anser jag, men det hör inte hemma i de “fina” kretsarna. Såna är vi. Vi som kallar oss människor för att urskilja oss från de andra djuren i vår herres hage, men där igen gör något utan att tjäna på det.  

För att inte tala om de som sitter i Svenska Akademin. “Bildade” män och kvinnor som tror sig veta hur man ska formulera sig om man vill bli berömd.

Nu var jag medvetet elak. Det tyder på avund, men så behöver det inte vara. Kristina Lugn ser jag ofta halvsovande inne på olika caféer runt Stureplan. Det är bara när en tv-kamera är i närheten som hon vaknar hon upp ur sitt zombi likande tillstånd.

Såna är kändisarna. De är uttråkade om de inte får vara i centrum. Förr räckte det med alkohol. Nu tvingas de ta till tynger droger så att det patologiska egot får sin beskärda del av kakan.  

Ytterligare en insikt har jag och den bygger på att jag förstått sk. bildade varelserna förnekar att man med vetenskapens hjälp kan förklara livets innersta menig. De kan man bara man har tålamod och väntar på det rätta tillfället. Nu syftar jag på de som inte tror på Gud, men på honom tror inte jag heller på . Det jag tror på är något allsmäktigt som jag kallar Källan.

Det är därifrån jag hämtar mitt vetande, men det är en enorm skillnad mellan det jag tror på och de fantasifulla historier som muslimer och kristna hittat på om en profet som styr över våra liv.

Jag tycker att det är vansinnigt att påstå denna gud skulle ha människlig gestalt. Det kan bara ett barn hitta på. En person som sitter på en tron i himmelen med långt vitt eller grått skägg. Min gud syns inte utan finns inom alla och tillhör alt levande.  Därför är jag också jag gud. Den är jag som vet allt om jag bara vågade lyssna på mitt inre.  

Framtidens bloggande kommer att handla om den vackra natur som finns här och nu. Nu är jag nämligen färdig med sökande efter allt det som händer omkring mig. Jag har gått från kunskap till vetande och behöver därför inte vara rädd längre.

Detta var stora ord och jag får se om det håller för en prövning eftersom det är veten-skap!