Byggföretagen och politikerna försöker inbilla oss att bostadsbristen måste byggas bort. Varje månad fylls Stockholm på med 1 300 Stockholmare påstås man. Då tar de ingen hänsyns till djurlivet i statistiken, men de hittar ofta en plats utan att gapa och skrika efter en holk.
“Asfalterar skiten!” är det motto som får mig att förstå hur de som vil tjäna pengar tänker. Det som byggherrarnas vräker ur sig nere vid Rivieran när de dricker whisky med en flera lager guldlänkar runt halsen. Detta är en nidbild eftersom jag har svårt att förstå hur det är att vara rik. Jag hoppas det för om det är som jag tror att det är då kommer Uppdrag granskning avslöja dem med byxorna ner när det uppdagas.
Det känns som områdena omkring Kungliga nationalstadsparken är i fara, men så behöver det inte vara. Hur som helst så tvingas jag yra om detta även om min utsaga upplevas som betydligt överdriven.
Här går faktisk fåren fritt, men det är en frihet som vi inte tål. Instängdhet är det jag ser när Norra Djurgårdstaden byggs. Hälften hade varit nog. Det förstod byggborgarrådet innan han hoppade av. Det är så de gör. När det osar katt lägger man bannen på ryggen. Det skulle jag göra för då man slipper de stå i skamvrån och skämmas. Fegheten personifierad i form av kostym och slips. En förklädnad som är gångbar, men jag visar mig naken numera. Står för min ynkedom.
Nu drar 15000 nya hyresgäster in och förpestar luften, men så behöver man inte se på saken. Många är häpna över det natursköna området som de flyttat till. Till och med djuren blir blir förvånade över alla vänliga besökare. För att inte tala om viggen Vigge. Han känner det inte som man gör ett intrång i sovrummet. “Var så goda stig på!”
Det kunde varit värre, mycket värre för på vardagarna kan han andas ut. Då går de tvåbenta varelserna till jobbet och vissa stannar hemma. Det sägs att man planerar resor till andra länder. Där det finns andra slagas djur att se på. Sedan skryter de när man kommer tillbaks. “Du skulle se vilken konstig fågel jag såg när vi var på Kreta!”
Det tycker inte rådjuret Ronja om att höra. Hon är lite avundsjuka. Hon vill visa upp sig i all sin glans hemma vid och hoppas på att bli beundrad för sin lilla vitta fläcken där bak. Baksida är den vigaste sidan i ett rådjurs liv hävdar hon.
Men vad bryr sig hägern Nisse om detta. Han har åtskilliga gånger sett de varelserna framifrån eller vad han ska kalla denna märkliga företeelse för. En del har konstiga saker på huvudet. Andra flyger fram på två hjul och ibland fyra. Vissa åker på någon konstig slags bräda.
Men mest får tofsvipan Lolita som skräms. Hon vaktar sina ungar tillsammans med Kurt. De öppna landskapet är ett skydd. De vill göra ungarna flygfärdiga så fort de går så att man kan flytta till annan ort. Där man inte blir jagad av de fyrbenta saker i koppel och utan som varelserna tar med sig på sina långpromenader.
Trots allt finns det de som anpassat sig till allt detta. En lite brun fågel har jag sett som jag inte vet vad den heter. Hon hade inte något val. Den vet inte om sedan urminnes tid har den härskat över djurlivet. Det var dinosauriernas tid. Den lilla fågeln var då femton meter hög och hade då en hals som sträckte sig upp i trädkronornas topp.
Nu kommer den tillbaks, men det kunde som sagt varit värre. Det kunde vara 25 000 som det är tänkt att bli när man byggt färdigt. Den som överlever får se vad som händer.
Så fantastisk är vår underbara natur. Man kan se den från olika håll om man inte känner sig hotad, men insikten och förändringar måste komma inifrån. Man kan inte tvinga någon att tycka som jag.
Därför är jag tveksamt om det går att rädda nationalstadsparken. Man måste ha tålamod, men tyvärr har jag inte det. Nu gäller det att visa vad jag lärt mig. Det jag lärt mig är att det är inte politikernas fel att världen ser ut som den gör. DET ÄR VÄLJARNAS FEL!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar