De flesta människor älskar troligtvis naturen lika mycket som jag gör nuförtiden. Det är ett fåtal som inte gör det och de är oftast dem jag möter i olika sammanhang. Varför? Därför att det jag ser är det som är negativt eller om man så vill jag ser baksidan av allt.
Det andra blir då osynligt för mig, men riktigt så illa är det inte. När jag mår bra kan jag se båda sidorna. Av någon anledning så har det blivit så. Det kan beror på att jag inte vill bo kvar i huvudstaden, men för tillfället är jag fången här. Den som läst förra blogg förstår att det störta hotet är nybyggandet. Jag är i stort sett omringade av de storslagna planer på ett gigantiskt Norra Djurgårdsstaden som politikerna projekterat.
Det är därför en konst att se vad som är vackert runtomkring mig, men det går. Kunde jag skulle jag vilja känna på det som “nybyggarna” känner inför förändringarna av stora mått. Eftersom allt är relativt så kan jag faktiskt göra det. Nyss älskade jag nämligen Stockholm, men då var det annorlunda. På den tiden var Rosendals trädgård ett ställe bland många andra som jag sökte mig till för att leta efter en parter att dela mitt red med.
Om jag skulle vara självkritisk så är jag egentligen bortskämd. Den omtalade parken jag skrivit om sträcker sig ända bort till Ulriksdal. På andra sidan har jag Kungliga Djurgården och den är inte så liten den heller. Inte nog med detta. Vännen Svante kan jag besöka på Skeppsholmen när det passar. Där finns det en möjlighet att får ro nära saltsjön.
På morgon kan jag även ta cykeltur ner till båtbryggan och dra några djupa andetag vid Stora Skuggan. Vad bråkar jag då om?
Jag behöver alltså inte andas in den dåliga stadsluften som de flesta andra Stockholmare tvingas göra. Nu har jag allt det jag behöver där jag bor. Så varför är jag så himla missnöjd? Om jag inte har mage skulle det också vara möjligt att möta någon ny. Det är modigt för det är att satsa allt på ett enda kort.
Men det tänker jag inte göra. Jag vet nämligen att det inte skulle bli bättre utan sämre. Vem skulle kunna ersätta den som väntar på mig i Skåne? Ingen. Blotta tanken gör att jag känner mig bortskämd så jag skäms.
Jag tror att jag vet varför det är så här. Svaret är att jag är rädd. Lika rädd som djuren som jag möter varje dag. De tänker säkerligen; “Kommer denna tvåbenta varelse att anfalla mig och döda mig och sedan äta upp mig?”
Jag tänker däremot: “Ska byggherrarna med politikernas hjälp de förstöra den underbara naturen som finns kvar utanför mitt revir?”
Jag är rädd för de ändringar som ev. kan tänkas bli framöver. Därför dyker jag trots att jag vet att allt kommer att gå bra, men rädsla är en djuriskinsikt.
Konstigt för hittills har allt gått mycket bra. Varför skulle det inte försätta att göra det? Trots detta så tror jag att den dagen jag förstår vad rädslan har för mening i mitt liv då kommer jag att känna tillförsikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar