Nu är det fram-över!

Ruskigt vad tiden går. Nu är det över det som jag var rädd för – de hjärnspöken som “hotat” min tillvaro. Vad som är nytt återstår att se, men jag ska försöka undvika att oroa mig. Det är inte lätt med den diagnos jag gett mig den senaste tiden, men eftersom det hittills gått utmärkt så känns det löjligt att bete sig som om jag var en soldat i ett krig som inte finns.

Någon gång måste jag sluta med dessa dumheter. Inners inne vet jag att det blir bra och som jag vill. Hoten måste inte nödvändigtvis upprepa sig eller finnas över huvud taget.

Nu ska jag njuta av stunden så länge jag kan i det vackra landskapet Skåne. Nyss såg jag i Skillinge en hämpling. Först trodde jag att det var en bofink. Skillnaden är inte så stor mig, men den känns stor när man inte är fågelskådare utan bara intresserad av djuret.

Vid Svenstorp fanns det en bofink. Den fick mig att skämmas. Jag brukar skämmas när jag tara “bra” bilder eftersom jag lånta min särbos teleobjektiv. Trots att hon tar bättre foton än jag så blir hon sur när jag fått en kanonbild.  Då vill hon ha tillbaks sitt objektiv, men hon glömmer bort det lika fort.

Från det ena till det andra så brukar jag ofta skriva att “när ska vi skörda frukterna av det vi sått?” För somliga är det något helt främmande eftersom de anser att alla ska arbeta in i det sista.

När jag arbetade fanns de överallt, men då handlar om andra saker. Var jag sjuk simulerade jag. Som alla vet är motto att du ska arbeta fast du är sjuk. Helst ska du smitta ner andra. Att gå hem innan arbetsdagen var slut var en dödssynd. Det var arbetsnarkomanerna som skapade det klimatet, de som tyranniserat oss sedan tidsstudiemännen och ackorden dök upp inom industrin.

Snart är det skördefest. Det ska blir ett nöje och se på allt som jag kan köpa. Honung och annat som bönderna skördat i sitt anletes svett finns där. Från morgon till kväll arbetade man, men utan stress. Medan jag köper hans produkter och lossas som om jag inte vet vad som ligger bakom.

Utan mig skulle inget bli sålt och ändå försöker politikern minska köpkraften hos pensionärerna. En grupp som slutat handla kläder, men älskar god mat och goda viner. En del flyttar ut på landet med andra tar sitt pick och pack och drar till Solkusten. Hur dom har råd? Det förstår jag inte, men de måste ha pensionssparat.

För min del räcker det med att dra till Österlen. Skåne är ett kulturlandskap, men det har jag sagt förut. Det är skapat av människan. Böljade åkrar och ett parklikande landskapet är inte en produkt av naturen.

Vad blir nu min slutsats av allt detta yrande? Svårt att hitta en mening, men problem som oro för framtiden har egentligen ingen plats hos mig. Om jag bara låter den vara blir det nuvarande tillståndet en kort period.

Om jag däremot fortsätter att oroa mig kan jag vara säker på att det alltid kommer att fortsätt på det viset. Så, bara om jag göra mitt bästa och inväntar källan som borde hörsamma min bön. En vädjan om att jag ständigt ska slippa leva i helvetet.

Tyvärr så tvivlar jag på att det. Jag kan inte leva på något annat sätt än att tvivla och tro att det alltid ska bli det värsta.

Framöver!

Vad händer framöver? Egentligen vet jag det eftersom jag har själv skapat det som händer. Rättare sagt, jag behöver inte vara rädd allt går att lösa. Finns det då inget som kan skrämma mig rejält? Klart att det gör, men om jag följer min väg kan jag undvika att jag hamna i en sådan situation.

Till detta räknar jag biltrafikanten, bilreparatörören och i synnerhet galna grannar. I fråga om grannar lägger jag dem åt sidan och bilreparatörerna får Uppdrag Granskning ta hand om.

När det gäller bilister verkar det som om jag har änglavakt. Om jag undviker större vägar så slipper jag att konfronteras med fartvidundren och psykfallen. I semestertiderna är de värre än någonsin och frågan är hur många som är drogade eller berusade. 

Jag tillhör de som följer hastighetsbestämmelserna eftersom jag bl.a. annat värnar om djuren. Saken är den att jag haft motorcykel sedan jag var 16 år och jag vet vad som händer när man inte kan stanna inför mötet med ett rådjur eller en hare. 

På grunde av generna kunde jag förutser olyckan vid Tranarpsbron. Som jag ser det var de höga hastigheterna som vara orsaken till den olyckan. Det är jag inte ensamma om, brandmän och polisen ansåg att det var så enkelt.

Det är alltid så enkelt, men folk skyller allt på andra. Att ta ansvar för sina handlingar hör till ett annat släkt i en gången tid. Så är det även bland de som anser sig medvetna. Den senare gruppen tror att de är felfria därför att de läser böcker.

Nu är det dags att släppa in lite solljus. Det är därför jag är här. De platser som jag besökt kan bara beskrivas med ett ord. Ordet är fantastiskt och då talar jag även det som hitintills hänt i mitt inre.

Vid Torpslott blommade kärleken. “Det man sår det får man skörda” heter det också. Jag hoppades att det var greven som räfsade hö, men det var en inhyrd gotlänning. Räfsa är väl att ta i, men jag hittade inte det rätta ordet.

Jag tänkte att jag skulle ta det lugnt, men jag har aldrig gjort många knop. Det är därför jag älskar lata människor. “När ska vi skörda frukterna av välfärden?” är mitt motto.

Precis så vill jag ha det efter att jag uppnått en aktningsvärd åldern av 65 år, men för alla är det inte så enkelt. De harvar på i vanlig ordning. Vissa får ångest av att veta att de har inget att göra. Trots detta är min agenda är full, men inte av fysiska aktiviteter utan av att möta mitt andliga jag.

Detta jaget handlar ytterst om kärlek, men hur släpper jag fram den när jag i grunden är rädd. Det är den uppgiften jag har att lösa eftersom jag nu blivit fri från skuld. Staten vill nog inte det. De vill binda upp sina medborgare, men de behöver inte vara oroliga. Jag är lättskrämd.

Jag vet mitt bästa även om jag ibland låter krafterna verkar så att det händer saker. Det är inte mot mig politikerna då ska peka finger eftersom det är oftast den egna dumheten som är orsaken till alla felsteg.

Sättet att se på den saken är inte enbart mitt. Det är hela mänsklighetens. Därför ser jag inte någon säkerhet framtiden. Däremot ser jag glädje och det är det som jag ska leta efter.

Säkerhet och glädje får inte vara tillsammans. Det kan de inte därför att det finns inga garantier. Om mitt främsta intresse är en garantier för säkerhet och trygghet kan jag aldrig uppleva den sanna glädjen i livet.

Åter till Österlen!

Så lyckades jag tillslut ta mig ut ur Stockholm med bilen. Det som sedan hände är typiskt. Jag konstaterade nämligen att där finns många smultronställen och även trevliga människor. Plus ett djurliv som är lika intensivt som över allt i Skåne. Det som stört mig är alla som jag ska dela allt detta med, om det nu är det som är problemet.

Det kan vara så enkelt att jag behöver ombyte och förändring. I trettio år har jag bott innanför tullarna. Vad jag inte kan komma ifrån, trots allt som är vackert är föroreningarna i storstaden.

Mitt första ställe på resa gick därför till Brösarps Backar. Den platsen är speciell och den går inte att jämföras med någon annat plats. Möjligen liknar det Italien, den delen som ligger nära havet i väster. För att inte tala om den Irländska och Engelska kusten.

Vad som döljer sig i det höga gräset i backarna det vet jag redan. Det finns överallt som sagt, men här finns det fler arter som är sällsynta. Likadant är det med naturlagen att “äta för ätas” som råder överallt.

Detta ville jag inte höra talas om när jag besökte denna undersköna plats. Till och med gladan blev en romantisk syn i skyn. Haren jag såg nyss stod kanske på menyn, om nu glador äter harar, men något småkryp äter de i alla fall. Precis som jag, men jag föredrar lammkött.

 
Kålfjärilar fanns det också ett överskott på, men vem bryr sig dem när något vitt fladdrar förbi. De var faktiskt gröna vid en närmare betraktelser. Det är väl därför som de kallas kålfjäril!?  

Jag glömde också nyckelpigan. Detta lilla kryp betyder tur för mig. Ända sedan jag var på barnhem i Falköping har den följt mig på min väg i livet.

Egentligen var det inget barnhem utan ett daghem som jag var på, men dessa vårdformer jämställdes på den tiden. Min mamma var ensamstående och tvingades ta många olika slags jobb så jag kunde följa med henne dit. Hon var även anställd som hushållerska och då blev det annorlunda. Det vara alltid ensamstående män behövde hennes tjänster, men när de fick veta att militären var hennes hobby fick vi flytta omedelbart.   

Av yrandet i denna blogg blev det inget märk-värdigt, men ett och annat kan man lära av naturen. Fast samma sak som gäller för mig gäller inte för andra som att gladan lett mig till Österlen (se bloggen mina bekännelser ) med hjälp av de dödas själar. Det kan för andra vara något annat.

Det kan till och med vara något skrämmande, men vem beundrar inte gladan som vackra fågel i trädet ovan?

Det är värdefullt med pengar!

Den som inte förstår att pengar är värdefulla har missa något. Sådan har jag varit, men med åren har jag förstått hur mycket de betyder. In till sista kronan har jag fått uppleva det på grund av att jag vigde mitt liv åt konsten. Som utövare av detta ädla yrke tjänar man inte mycket och man tvingas ofta att ta brödfödejobb som är uselt betalt. 

Det anses inte fint att tjäna mycket pengar om man är en konstnär. Däremot är det fint att investera i konst. Inom idrotten råder det motsatta. Politikerna däremot talar inte om hur mycket de tjänar för då skulle de avslöja vilken sorts människor de är. Trots det röstar man på dem, vilket inte jag gör.

Alltså drömmer jag inte om att kunna sitta på Sturehov och äta hummer med kaviar i guldhatt. Även om jag hade mycket pengar skulle jag inte göra det. Den som gör det har inte mycket kvar när nota ska betalas om inte pappa eller mamma står för kalaset vill säga.

Däremot tror jag på Charlie Chaplin. Han menar att alla borde någon gång i livet få uppleva hur det är att vara miljonär. Jag vet inte om det var ett skämt, men jag anser ändå att det skulle vara en uppleves som kan ge något värdefullt att ha varit med om.  

Om man som jag haft det “knapert” under de senaste 30 åren är det nog annorlunda. Hur många år jag har kvar på jorden det vet jag inte, men bara det är själ nog. Sen är allt gratis och inte ett öre får jag ta med mig in i himlen.

Naturligtvis skulle det inte upplevas så för de som inte varit i min situation. Frågan är när det blir vardagsmat även för mig? Jag ställer mig också frågan hur mycket av min ångest grundat sig på att jag inte kunnat betala vad det kostar när tillexempel min barn hälsar på mig. Räkningarna för gas och telefonin är ett gissel. Det finns en fast avgift som man inte kommer undan även om man inte använder gasen periodvis. 
 

Glädjande nog lyfter raketen snart mot skyn. Den lyfter för jag bett om det. Frågan är om jag inte den redan är redan på väg mot solen. Då handlar inte om några miljoner utan om en guldskatt som jag hittade på havsbotten.

Jag har faktiskt hittat mig själv. Därför kan jag vara en skitstövel, men också en god människa. Jag är både ond och god både glad och sur och både egoistisk och generös. Jag älskar mig själv för den jag är och jag kan älska andra för dem de är. Jag vet att det finns krafter i universum som styr och att alt har en mening. Att jag sedan tvivlar på detta beror på att jag är rädd. Det får jag leva med. “Den som inte tvivlar är inte riktigt klok” sägs det. 

Faktiskt så tror jag att pengar betyder mycket och jag vill bli rik. Om jag anser att pengar är roten till allt ont, så kommer mitt undermedvetna att hålla dem borta från mig. Det onda finns inte i pegarna utan i de människa som förvaltar dem. Girighet beror på skadade egon och tyvärr är det ofta de rika som snålar, men med några få lysande undantag.  

Jag är nu inbjuden att släppa den inställningen. Alla pengar jag behöver kommer till mig. Det tror jag på. Det måste jag faktiskt göra för det kan bli en möjlighet att kommar ur mitt fattigdom tänkande.