Så lyckades jag tillslut ta mig ut ur Stockholm med bilen. Det som sedan hände är typiskt. Jag konstaterade nämligen att där finns många smultronställen och även trevliga människor. Plus ett djurliv som är lika intensivt som över allt i Skåne. Det som stört mig är alla som jag ska dela allt detta med, om det nu är det som är problemet.
Det kan vara så enkelt att jag behöver ombyte och förändring. I trettio år har jag bott innanför tullarna. Vad jag inte kan komma ifrån, trots allt som är vackert är föroreningarna i storstaden.
Mitt första ställe på resa gick därför till Brösarps Backar. Den platsen är speciell och den går inte att jämföras med någon annat plats. Möjligen liknar det Italien, den delen som ligger nära havet i väster. För att inte tala om den Irländska och Engelska kusten.
Vad som döljer sig i det höga gräset i backarna det vet jag redan. Det finns överallt som sagt, men här finns det fler arter som är sällsynta. Likadant är det med naturlagen att “äta för ätas” som råder överallt.
Detta ville jag inte höra talas om när jag besökte denna undersköna plats. Till och med gladan blev en romantisk syn i skyn. Haren jag såg nyss stod kanske på menyn, om nu glador äter harar, men något småkryp äter de i alla fall. Precis som jag, men jag föredrar lammkött.
Kålfjärilar fanns det också ett överskott på, men vem bryr sig dem när något vitt fladdrar förbi. De var faktiskt gröna vid en närmare betraktelser. Det är väl därför som de kallas kålfjäril!?
Jag glömde också nyckelpigan. Detta lilla kryp betyder tur för mig. Ända sedan jag var på barnhem i Falköping har den följt mig på min väg i livet.
Egentligen var det inget barnhem utan ett daghem som jag var på, men dessa vårdformer jämställdes på den tiden. Min mamma var ensamstående och tvingades ta många olika slags jobb så jag kunde följa med henne dit. Hon var även anställd som hushållerska och då blev det annorlunda. Det vara alltid ensamstående män behövde hennes tjänster, men när de fick veta att militären var hennes hobby fick vi flytta omedelbart.
Av yrandet i denna blogg blev det inget märk-värdigt, men ett och annat kan man lära av naturen. Fast samma sak som gäller för mig gäller inte för andra som att gladan lett mig till Österlen (se bloggen mina bekännelser ) med hjälp av de dödas själar. Det kan för andra vara något annat.
Det kan till och med vara något skrämmande, men vem beundrar inte gladan som vackra fågel i trädet ovan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar