Framöver!

Vad händer framöver? Egentligen vet jag det eftersom jag har själv skapat det som händer. Rättare sagt, jag behöver inte vara rädd allt går att lösa. Finns det då inget som kan skrämma mig rejält? Klart att det gör, men om jag följer min väg kan jag undvika att jag hamna i en sådan situation.

Till detta räknar jag biltrafikanten, bilreparatörören och i synnerhet galna grannar. I fråga om grannar lägger jag dem åt sidan och bilreparatörerna får Uppdrag Granskning ta hand om.

När det gäller bilister verkar det som om jag har änglavakt. Om jag undviker större vägar så slipper jag att konfronteras med fartvidundren och psykfallen. I semestertiderna är de värre än någonsin och frågan är hur många som är drogade eller berusade. 

Jag tillhör de som följer hastighetsbestämmelserna eftersom jag bl.a. annat värnar om djuren. Saken är den att jag haft motorcykel sedan jag var 16 år och jag vet vad som händer när man inte kan stanna inför mötet med ett rådjur eller en hare. 

På grunde av generna kunde jag förutser olyckan vid Tranarpsbron. Som jag ser det var de höga hastigheterna som vara orsaken till den olyckan. Det är jag inte ensamma om, brandmän och polisen ansåg att det var så enkelt.

Det är alltid så enkelt, men folk skyller allt på andra. Att ta ansvar för sina handlingar hör till ett annat släkt i en gången tid. Så är det även bland de som anser sig medvetna. Den senare gruppen tror att de är felfria därför att de läser böcker.

Nu är det dags att släppa in lite solljus. Det är därför jag är här. De platser som jag besökt kan bara beskrivas med ett ord. Ordet är fantastiskt och då talar jag även det som hitintills hänt i mitt inre.

Vid Torpslott blommade kärleken. “Det man sår det får man skörda” heter det också. Jag hoppades att det var greven som räfsade hö, men det var en inhyrd gotlänning. Räfsa är väl att ta i, men jag hittade inte det rätta ordet.

Jag tänkte att jag skulle ta det lugnt, men jag har aldrig gjort många knop. Det är därför jag älskar lata människor. “När ska vi skörda frukterna av välfärden?” är mitt motto.

Precis så vill jag ha det efter att jag uppnått en aktningsvärd åldern av 65 år, men för alla är det inte så enkelt. De harvar på i vanlig ordning. Vissa får ångest av att veta att de har inget att göra. Trots detta är min agenda är full, men inte av fysiska aktiviteter utan av att möta mitt andliga jag.

Detta jaget handlar ytterst om kärlek, men hur släpper jag fram den när jag i grunden är rädd. Det är den uppgiften jag har att lösa eftersom jag nu blivit fri från skuld. Staten vill nog inte det. De vill binda upp sina medborgare, men de behöver inte vara oroliga. Jag är lättskrämd.

Jag vet mitt bästa även om jag ibland låter krafterna verkar så att det händer saker. Det är inte mot mig politikerna då ska peka finger eftersom det är oftast den egna dumheten som är orsaken till alla felsteg.

Sättet att se på den saken är inte enbart mitt. Det är hela mänsklighetens. Därför ser jag inte någon säkerhet framtiden. Däremot ser jag glädje och det är det som jag ska leta efter.

Säkerhet och glädje får inte vara tillsammans. Det kan de inte därför att det finns inga garantier. Om mitt främsta intresse är en garantier för säkerhet och trygghet kan jag aldrig uppleva den sanna glädjen i livet.