Min resa blev till solen

Hur det blev en plats i solen (vid havet i Skåne) vet jag inte trots att jag inte önskat det eller försökt nå det målet. Jag har hamnat där som jag inte jag i min livligaste fantasi skulle tro att jag skulle få komma till.

Min sambo modell 1986-90 hade däremot en stark längtan till havet, men hon hamnade istället mitt i Sverige trots en enorm längtan dit. Därmed stämmer inte attraktionslagen. Det betyder inte att de som förespråkar denna teori har fel bara att det då inte fungerade för mig och en person som jag känt. Säkert finns det en förklaring enligt förespråkarna och det kan vara så enkelt att det är annorlunda för mig…

Jag har ibland försökts tänka på ett annat sätt och det har fungerat, men oro och ångest är min trygghet och hemvist. Det är tråkigt att behöva skriva så eftersom jag inte enligt visa personer inte kommer att få det jag verkligen vill ha eller uppleva, om man bortser från de stunder då jag möter naturensunder.

Vad jag ska göra för att få inre frid enligt dem är inget som fungerar för mig om man bortser från det som jag redan nämnt. Min drake har många huvud och hugger jag av ett huvud växer det ut ett nytt på bara några sekunder. Det enda positiva, som jag ser det är att jag slipper depressions rena helvete. I mitt egna lilla gehenna slickar lågorna mig i skrevet för där är det åtminstone varmt.

Man kan fråg sig vad jag då har gjort för att ändra mitt liv enligt det bättre konceptet? Flera gånger har jag vågat kasta mig ut i vågorna. Det har inte hjälpt för jag är fortfarande lika rädd som jag var förut om jag bortser från att jag är blivit så vis att jag förstår att det finns krafter i universum som står på min sida. Hjälper mig mot de katastrofer som jag inbillar mig ska hända.

Det är jag tacksam över för det är stort. Numera kallar jag det för gud. Min gud tillhör ingen religion utan är ett konstrade om att det finns något som jag kan kalla gud oavsett vad man tror på. För min del är det alltså en andlig upplevelse och den går inte att sorterar i vilket lag jag hejar på. 

Faktiskt så kan jag inte räkna alla gånger som Källan, det som jag förr kallade det gudomliga innan jag förstod att det är i Källan gud finns - det hjälp mig i svåra situationer. Skulle jag räkna upp de gånger som denna sk. kraft hjälpt mig sp skulle det bli minst tio sådan exempel som har dignitet.

Därför reste jag till Forsemölla med min särbo och ledsagare. Det är där som jag söker svaret på guds existens och om jag upplever det även den här gången och kommer jag då blir fri från all oro? Kommer jag då att känna mig trygg? Det är svaren på frågor som jag ställer mig ofta, den trygghet många talar om att de känner när de funnit sin gud.

Men så enkelt var det inte. Tyvärr kändes det inte så när jag kom dit, men jag förstod att de fanns en menig med att inte göra det. Jag borde ha gjort det eftersom gud räddade mig från att hamna i forsen, det som hände när jag fotograferade ner i forsen. Frågan om det var gud som fanns vid min sida även den här gången?

Hur jag ska går vidare nu vet jag inte, men eventuellt kommer det ett svaret en vacker dag. Det kan också gå så att jag ger upp och inte bryr mig om vad som händer eller så fortsätter jag mitt sökande. Jag har blivit renommerad det första alternativet för det är när man ger upp som det sker verkligt stora under.

Sån är jag, trotts att jag mött gud flera gånger på olika sätt och han/hon har hjälpt mig så upplever jag ingen trygghet. Vad är det är för fel på mig? Är jag otacksam? Exemplen är alltså många och varje gång det händer något blir jag lika häpen.

Det är inte märkligt att jag sökte svaret vid möllan. Jag har känt att där finns svaret på universums gåta – den vises sten. Svaret kan vara att jag är för dum för att förstå eller så kommer det tillslut en talgdank. Jag har ju fått epitet sengångare.

De som följer min blogg får snart veta det, men det är inte så viktigt. DET ÄR JAG SOM VILL HA SVARET, det som jag förstår. Märkligt att jag inte förstått att min plats i solen har skapats av gud.  Gud vad otacksam jag är, men nu har jag bråkat färdigt. Jag har försåt att den finns alltid för mig.

Gud finns överallt, framför allt inom mig, inte bara i Forsemölla. Det är de som är svaret!!!

Det ska vara gôtt att leva…

“Det ska vara gôtt och leva annars kan det kvitta” det är mitt mottot. Det räcker långt, men så har det inte varit för mig. Varför läsa en massa böcker i ämnet som använder ett språk som är invecklat och svårt att förstå? I slutändan glömmer jag ändå bort innehållet när jag vill använda det som man lär ut? 

Varför räcker det inte vanliga ordspråk och erfarenheter? Lyckliga människor behöver inte läsa en massa. Det gör däremot olyckliga människor som jag anses vara trots att det inte hänt något negativt som skadat allvarligt under åren.  Tvärtom det jag råkat ut för har alltid sluta lyckligt.

Men det beror på hur jag menar. På ett sätt är jag som sagt skadad. Det som inte hände, men kunde ha hänt sätter sina spår i minnet. Jag har blivit misstänksamma och litar inte på människor och jag tror att samma sak ska hända igen fast jag vet att det inte gör det.

Nu talar jag inte om ett helt liv i elände och sorg, men jag vill inte skryta med att jag också trivs. Troligtvis är det så att jag strävar efter något som inte finns, men när jag möter naturen känns det ända in i själen.

Detta kan jag skryta med och de är inte fy skam. Varför då blanda in gud som vissa gör? Kanske det beror på att det är han/hon som skapat naturen. De som tror så tänker naturligtvis på den egna (kristen eller….) guden. Jag håller med att vissa vyer är gudomligt vackra, men allt har en baksida.

Det är den baksidan jag upplever ibland. Där finns mörkret, döden och rädslan. Se på bara på bilden ovan. Snart ska hundratusentals människor åka till Kvik och köpa sig ett par nya kalsonger och trosor att skita ner. 

Bofinken är däremot allt, hon är havet utan för Kivik, hon är träden som blommar om våren. Varför känner jag mig inte lika betydelsefull utan mera som komposten som det kan växa något ur vad det lider.

Möjligen kan jag bli komposteraren som önskar att han inte bara är näring åt andra och mina egna dåliga skämt utan också åt en skitglad ande.

Mitt ordflöde är ursprunget till livets källa, men hur ska jag göra för att hitta dit igen?  Svaret är att jag måste känna tro. Tro på det som är mitt och inte det som är andras upplevelser och förställningar.  Det som de skriver ner för att få andra att andra ska tror och de själva blir populära.

Jag vill inte blir omtalad. Min tro är privat. Få en alldeles egen kontakt med det som vissa kallar gud. DET JAG KALLAR KÄLLAN. Källan till allt levande och vetande.  Vi får se hur det blir med det, men den dagen slutar jag nog att blogga. Förlåt jag glömde vad någon sagt som jag tror på: 

“Någon frustration som du har är helt enkelt resultatet av fel tänkande. Om du tänkte rätt kan du inte föreställa att något skulle "vara fel."

Så enkelt är det med den saken på tala om enkelt språk?

Själsligutveckling?

Borde inte jag syssla enbart med min andliga och själsliga utveckling än att tänka på det yttre helvetet som media rapporterar om. Fast det beror på av man menar med det yttre. Naturen är en yttre företeelse som både skrämmer och ger inre frid.

Det finns de som tror sig kunna tala med träden, men det kan inte jag göra. Trots att jag härstammar från naturfolken som har kontakt med naturen och som ser allt organiskt som levande.
 Jag vet inte hur konstigt detta sätt att se på saken är, men det beror på vem jag vänder mig till. Man kan driva om det mesta, men naturen talar till oss oavsett om vi vill eller inte.

Det beror på hur öppen man är och vad vad man ser i föremålen. Märkligt nog har jag en förmåga att se hjärtan överallt och jag förstår inte varför? Jag känner mig inte särskilt lycklig. Periodvis händer det och det är mestadels när jag möter de öppna vidderna och det blanka havet.  

Nyligen avskaffade jag draken, den som jag burit med mig sedan jag började meditera. Jag har konstaterat att varje gång jag hugger av ett huvud så växer det ut ett nytt. Den finns inte längre därför att jag anser inte att den finns och så har jag slutat att meditera. 

Det är kanske att förenkla saken, eftersom jag förstår vad mina rädslor handlar om. De handlar om kontroll. Rädslan över att förlora kontrollen är det som skrämmer mig på grund av allt som hänt mig eller rättare sagt det som skulle kunna hända men hände inte.

Att släppa kontrollen gör mig fri på riktigt, men att göra det är en helt annan sak. Jag gjorde det 1986. Det var då jag skilde mig, men nu är det själen jag är ute. Jag vill uppleva känslan. Inte kunskapen, utan känslan. Själen har redan kun­skapen, men kunskap är begreppsmässig. Känslor upplevs. Själen vill förnimma sig själv och sålunda känna sig själv i sin egen upplevelse.

Vad sägs om detta högtravande språk? Varför inte citera “min” ledsagare igen, han som sprider en massa kunskap som jag inte kan tillämpa. Nyss sa han att:

“Den högsta känslan är upplevelsen av enhet med allt som är. Detta är den stora återkomsten till sanningen som själen längtar efter. Detta är känslan av den fullständiga kärleken.”

Det låter vackert och jag förstår nu vad som händer med mig när jag möter naturen.

Kan det vara så att naturen är andens fysiska verklighet? Den är inte skild från mitt väsen. Genom att söka efter en högre sanning bortom den fysiska världen har jag blivit en del av det naturliga flödet.