Det ska vara gôtt att leva…

“Det ska vara gôtt och leva annars kan det kvitta” det är mitt mottot. Det räcker långt, men så har det inte varit för mig. Varför läsa en massa böcker i ämnet som använder ett språk som är invecklat och svårt att förstå? I slutändan glömmer jag ändå bort innehållet när jag vill använda det som man lär ut? 

Varför räcker det inte vanliga ordspråk och erfarenheter? Lyckliga människor behöver inte läsa en massa. Det gör däremot olyckliga människor som jag anses vara trots att det inte hänt något negativt som skadat allvarligt under åren.  Tvärtom det jag råkat ut för har alltid sluta lyckligt.

Men det beror på hur jag menar. På ett sätt är jag som sagt skadad. Det som inte hände, men kunde ha hänt sätter sina spår i minnet. Jag har blivit misstänksamma och litar inte på människor och jag tror att samma sak ska hända igen fast jag vet att det inte gör det.

Nu talar jag inte om ett helt liv i elände och sorg, men jag vill inte skryta med att jag också trivs. Troligtvis är det så att jag strävar efter något som inte finns, men när jag möter naturen känns det ända in i själen.

Detta kan jag skryta med och de är inte fy skam. Varför då blanda in gud som vissa gör? Kanske det beror på att det är han/hon som skapat naturen. De som tror så tänker naturligtvis på den egna (kristen eller….) guden. Jag håller med att vissa vyer är gudomligt vackra, men allt har en baksida.

Det är den baksidan jag upplever ibland. Där finns mörkret, döden och rädslan. Se på bara på bilden ovan. Snart ska hundratusentals människor åka till Kvik och köpa sig ett par nya kalsonger och trosor att skita ner. 

Bofinken är däremot allt, hon är havet utan för Kivik, hon är träden som blommar om våren. Varför känner jag mig inte lika betydelsefull utan mera som komposten som det kan växa något ur vad det lider.

Möjligen kan jag bli komposteraren som önskar att han inte bara är näring åt andra och mina egna dåliga skämt utan också åt en skitglad ande.

Mitt ordflöde är ursprunget till livets källa, men hur ska jag göra för att hitta dit igen?  Svaret är att jag måste känna tro. Tro på det som är mitt och inte det som är andras upplevelser och förställningar.  Det som de skriver ner för att få andra att andra ska tror och de själva blir populära.

Jag vill inte blir omtalad. Min tro är privat. Få en alldeles egen kontakt med det som vissa kallar gud. DET JAG KALLAR KÄLLAN. Källan till allt levande och vetande.  Vi får se hur det blir med det, men den dagen slutar jag nog att blogga. Förlåt jag glömde vad någon sagt som jag tror på: 

“Någon frustration som du har är helt enkelt resultatet av fel tänkande. Om du tänkte rätt kan du inte föreställa att något skulle "vara fel."

Så enkelt är det med den saken på tala om enkelt språk?