Själsligutveckling?

Borde inte jag syssla enbart med min andliga och själsliga utveckling än att tänka på det yttre helvetet som media rapporterar om. Fast det beror på av man menar med det yttre. Naturen är en yttre företeelse som både skrämmer och ger inre frid.

Det finns de som tror sig kunna tala med träden, men det kan inte jag göra. Trots att jag härstammar från naturfolken som har kontakt med naturen och som ser allt organiskt som levande.
 Jag vet inte hur konstigt detta sätt att se på saken är, men det beror på vem jag vänder mig till. Man kan driva om det mesta, men naturen talar till oss oavsett om vi vill eller inte.

Det beror på hur öppen man är och vad vad man ser i föremålen. Märkligt nog har jag en förmåga att se hjärtan överallt och jag förstår inte varför? Jag känner mig inte särskilt lycklig. Periodvis händer det och det är mestadels när jag möter de öppna vidderna och det blanka havet.  

Nyligen avskaffade jag draken, den som jag burit med mig sedan jag började meditera. Jag har konstaterat att varje gång jag hugger av ett huvud så växer det ut ett nytt. Den finns inte längre därför att jag anser inte att den finns och så har jag slutat att meditera. 

Det är kanske att förenkla saken, eftersom jag förstår vad mina rädslor handlar om. De handlar om kontroll. Rädslan över att förlora kontrollen är det som skrämmer mig på grund av allt som hänt mig eller rättare sagt det som skulle kunna hända men hände inte.

Att släppa kontrollen gör mig fri på riktigt, men att göra det är en helt annan sak. Jag gjorde det 1986. Det var då jag skilde mig, men nu är det själen jag är ute. Jag vill uppleva känslan. Inte kunskapen, utan känslan. Själen har redan kun­skapen, men kunskap är begreppsmässig. Känslor upplevs. Själen vill förnimma sig själv och sålunda känna sig själv i sin egen upplevelse.

Vad sägs om detta högtravande språk? Varför inte citera “min” ledsagare igen, han som sprider en massa kunskap som jag inte kan tillämpa. Nyss sa han att:

“Den högsta känslan är upplevelsen av enhet med allt som är. Detta är den stora återkomsten till sanningen som själen längtar efter. Detta är känslan av den fullständiga kärleken.”

Det låter vackert och jag förstår nu vad som händer med mig när jag möter naturen.

Kan det vara så att naturen är andens fysiska verklighet? Den är inte skild från mitt väsen. Genom att söka efter en högre sanning bortom den fysiska världen har jag blivit en del av det naturliga flödet.