En annan sak som plågar mig är att ingen ser upp till mig. Men nu handlar det inte om beundran som jag vill ha utan att man ser på mig som en man med erfarenheter - i mångas ögon är jag en gaggig gamla gubbe. Så är det med vänsterns förakt för sina medmänniskor. De står över alla andrar och tror sig vara för mer än den flesta. Det kallar jag för arrogans och människoförakt, men det finns kanske finnare ord för detta!
De dömer ut även sina egna och de lyssnar inte på den som vet vad det vill säga att tillhöra en kategorin av människor som har ett enda mål och det är att bli kända och uppmärksammade. Helst vill den enskilde anhängaren av detta kotteri för inbördes beundran och befordran komma in i FN. Där ska de hålla tal till världens folk och varna alla för SD och nazismen som de tror hottar välden.
Sedan ska de bli hyllade för den egna insatsen, men tänk om de har fel. Då blir det pinsamt värre, men en sådan tanke kan de inte tänka (att de har fel) och det förklarar allt. Danielsson skrev att "den som inte tvivlar är inte riktigt klok" och därför är de i mina ögon fanatiker och dogmatiker.
Jag skulle vilja tillägga att sådana personer ser bara andras fel och inte sina egna. Det är nog därför vi har en statsminister som kritisera alla andra länders ledare, men säger inget om sin egen bakgård. Båda föräldrarna var nazister och det vet alla, men jag fråga mig om det är lämpligt att vara statsminister då. Det skulle kunna ligga honom i fatet om omvärlden fick veta detta eller hur?
Därför har gått så långt att man måste akta sig för västern. De är farliga och de registrerar och förföljer likt SS-soldater dem som inte håller med om det allmännas synsättet. De till och med anmäler dem till arbetsgivaren och knackar på hemma hos vissa om de skrivet något om Sverigedemokraterna som ev. skulle kunna tolkas som positivt.
De är som rovfåglar som väntar på sitt byte och de vill slita tarmarna ur kroppen på offret och hacka ut ögon på dem.
Det är svårt att förstå att de är sådana, men jag tror att det beror på att de upplever sig själva som vara sända av Gud. Det skulle de i alla falla göra om de var religiösa, men det behövs inte för så är det med alla vänsterideologi. Det är faktiskt en form av religion.
Så är det också med ondskan - den tror sig vara god, men i själv verket är den ond. Så är det också med psykopater - de tro sig vara goda, men det är de verkligen inte. Därför borde västern gå i terapi innan du blandar sig politiken.
Det borde Hitler också ha gjort och det finns fler som borde se på sig själva utifrån innan de ger sig in i hetluften. Det var därför jag lämnade politiken bakom mig och fortsatte inte som en del av mina kommunistiska partikamrater rakt in i den socialdemokratiska partitoppen.
Jag kände att jag måste ta ansvar och valde alltså därför en annan väg än de gjorde. Den vägen gick över frågan om "Vem jag är inners inne?" Är jag en demagog som av personlig ärelystnad begagnar massorna för att komma upp eller är jag en demokrat som vill väl?
Svaret blev att jag hade ett sjukt ego och därför måste jag fortsatt att arbeta med de andliga frågorna och inte gå samma väg som mina partikamrater. De gjorde karriär och satsade på kändisskapet och de försökte komma så högt upp i hierarkin som de kunde. De kanske behövde den erfarenheten, men den erfarenheten behövde inte jag!
Jag visste redan vad de skulle innebära och det hade vi ofta pratat om, men det betydde inget för vissa eftersom deras sjuka eko vara allvarligt skadat. Därför kommer jag lindrig undan den dag vi ska ställas mot väggen och dömas av domaren!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar