Vad är problemet?

Den som läst inläggen noggrant har förstått att det är jag som är problemet. Det är inte någons annans fel att jag inte mår bra. Jag skyller alltså inte på andra, mina föräldrar eller samhället som författare i allmänhet gör. Det är nog därför som inte jag blivit prisad och omtalad för den roman på internet som jag publicerat i Leos Annaler V.

Om sanningen ska fram så tillhör jag “Den olyckliga människan” och det står jag för. Tjugo dagar i veckan är jag ingen kul typ, men däremot är förändringar mitt livselixir – från tyska lebenselixier som betyder livslust.

Därför har jag genomlidet tjugofyra olika arbeten. Jag har också bott på nitton olika platser och varit tillsammans med nio kvinnor efter ett sexton årigt äktenskap. Hur många jag varit tillsammans med innan jag fastnade i det äktenskapliga träsket det vill jag inte berätta för det skulle låta som jag vill skryt utan att ha något att komma med. Det är något som i stort sett alla fått uppleva.

Så här har det rullat på och jag förstår numera att detta är min smala lycka. Framför allt är det tur att min särbo bor i Skåne och jag i Stockholm. Dessutom är hon född i tvillingarnas tecken. Det betyder i praktiken att jag har tjugotre olika kvinnor i månaden att umgås med när vi träffas, resterande dagar är hon en och samma person. Den personen gillar inte jag. Då är hon som min ex varje sekund, minut och dag.

Jag frågar mig ofta vad som skulle hänt om inte mitt liv varit så varierande? Svaret är att det skulle bli till ett rent helvete. Det vet jag för så blev det när jag tillhörde det äkta ståndet. Under tio års tid hade jag också ett och samma arbete. Därför gick det som det gick. Vägen till företagshälsovården kan jag beskriva som försmaken av en frihet som skulle göra det möjligt för mig att förstå vem jag verkligen är. Minst tjugofem år tog det innan den pusselbiten föll på plats, men det beror på hur man räknar.    

När jag separerade 1986 skyllde jag alla mina problem på nummer ett som jag kallar den lagvigda hustrun. Nummer två gav i motsatts till ettan en hel del nytt under kjolen och tillfälligt blev av med en ångestneuros som jag inbillade mig att jag fått tack vare att jag levt i ett nästintill vitt äktenskap tidigare.

På grund av bristfälliga kunskaper i ämnet om orsakerna till mitt tillstånd kom därför ångesten tillbaka. Det var efter tre år, men då i en “mildare” form. Sju nummer senare gav tyvärr inte inget nytt om det som redan framkommit, trots att facit talade ett annat språk och sexlivet var på topp. De skulle som sagt dröja mycket länge innan jag förstod var skon klämde. 

Det var nummer åtta som lärde mig att det inte var återhållsamheten som man kan tro var orsaken till min ångest. Något som Erika Jong påstod i sin bok “Rädd för att flyga”. Inte eller som jag velat göra gällande att jag inte klarade av att leva med kvinnor som vill bestämma över mig.

Därför blir romanen “Det svarta skiffret” i stora delar en produkt av en tidigare stånd-punkten. Vilket jag också påpekat i texten – se länken ovan. Den byggde som sagt på tesen att det är andras fel att jag har problem och därför ska jag bryta upp varje gång jag möter någon som inte passar mig. Det var verkligen inte att gå till roten med det onda. 

För den geniala upptäckten borde jag fått guldmedalj, men så fungerar det inte i den här världen. Det får bara författar som frossar i gamla fördomar och hyllar egot.
 

De som har huvudet på skaft borde vid det här laget förstå att jag varit förälskad i drömmen om att bli en stor författare eller rättare sagt, mitt ego är så skadat jag vill höras och synas annars är jag inget värd. Därför ville jag skriva något som fick mänskligheten att tappa hakan, men det viktiga var att författarskapet inte vara kopplat till min person. Även detta tillhör självförnekandes ädla konst därför att det är också en produkt av det trasiga egot som dagens författare är med några få undatag. 

Om kändisskapet skrev jag 1969 för hand en uppsatts. Den hade titeln “Konsten att bli något stort”, men min lärare i svenska förstod ingenting. Jag förstår honom helt och hållet. Min handstil är oläsbar. Därför kommunicerar jag i stort sett bara med hjälp av datorns skrivare när jag måste skriva något som är läsbart.

Av den anonyma författardrömmen blev det självklart pannkaka. Tyvärr kan jag därför inte möta de lyckade författarna utan att kommentera deras personliga fel och brister trots att det egentligen är mina som jag påpekar, med några få undantag.

Jag är tex. inte hänsynslös i min framfart. Alltså hatar jag inte mina föräldrar utan jag hyllar dem för det som de gjort. De gjorde vad de kunde utifrån sina egna förutsättning på samma sätt som jag gjort mot mina barn eller hur man nu vill uttrycka sig i skrift. Jag föredrar “…gjort för mina barn.”

Inners inne vet jag i mötet med lycksökarna att det är min smala lycka att drömmen inte gick att förverkliga. Skälet till detta är att flertalet nutida berömdheter super arslet av sig när det gott i mål. Enkelt utryckt; se på mig hur duktig jag är!

När de drogar sig blir de oftast så uppblåsta att de tror att de skulle kunna äta upp solen. Vissa tar sig till och med en sup innan de ska skriva på nästa super-verk. Det som däremot utmärker mig är att jag inte dricker. Därför känner mig nöjd med skapandet och jag behöver inget som lyfter mig i håret.

Som alla vet vid det här laget handlar mina uppkast i annalerna om hur jag komposterar mina sopor i hopp om att det en dag ska växa nå-gott ur dem. Jag vet, det låter pin-samt, men det är ett stycke självironi på mycket hög nivå.

Jag skulle vilja kalla det jag gör för uppskattad pessimism eftersom jag gått från insekt till insikt.  

Det jag vill säga är att det som hänt mig har en mening. Den som förstår den meningen kan räkan ut att det hade gått helt åt pipsvägen om jag nått mitt mål. Fakta talar för att då skulle jag verkligen mötta avgrunden, men nu pratar jag inte om alkohol utan om enformighet och tristess.

Därför vill jag inte heller träffa den sk. “rätta kvinnan”. Hon som vet hur en man vill ha det. Om jag skulle göra det blir jag även på det här området fruktansvärt olycklig. Märkligt nog så trots detta är det en dröm som håller mig vid liv därför har jag då något att se fram emot.

Slutsatsen jag drar av en sådan möjlighet ökar nämligen risken för självmord. Med andra ord; superhjältar och andra framgångsrika personer inom både kultur och idrott bör se upp i sina strävanden att få allt och ta för sig bland objekten. Det gör oss sällan lyckliga utan snarare olyckliga. För dem är det så enkelt, men för mig är det svårt för att inte säga omöjligt eftersom jag har för många handicap.

Därför borde jag inte vara avundsjuk på alla de som blivit något stort. Det är de som “misslyckas” som jag ska vara avundsjuk på, inklusive mig själv. Det är som sagt min och många andras smala lycka att vi befinner oss längst ner i dynghögen. 

Detta synsätt på vad som är lycka har jag själv kommit på fast det var Nalle Puh och framför allt Lilla Nasse som inspirerade mig.

Jag vet, detta är svårt att förstå, svårt att acceptera när man drömt om att bli något stort, men jag ska fortsätta att drömma om detta. Stort i den bemärkelsen att jag ska känna mig tillfredsställd med mitt andliga och fysiska tillstånd. 

En önskan däremot vid sida om den drömmen är att jag inte ständigt måste snåla, men det problemet är inte mitt. Det är de styrandes eftersom man inte värderar den som varit yrkesverksam i nästan fyrtio år. Enligt dem är jag en parasit. Därför ska jag betala skatt ovanpå den skatt som jag redan betalt trots att jag är en ouppskattad pensionär.

Bara den som arbetar är värda något, tills de bryter ihop och tvingas leva på bidrag. Frågan är om inte den minister som säger; vi ska minska bidragsberoendet slår knut på sig själv?  Är det inte då dags att göra rent hus om han vill göra skäl för namnet Rein-feldt? 

Frågorna är många även för den som framställer sig själv som exemplarisk trots att hans ego är sjukare än mitt, men det tjänar han på. Jag är däremot så dum att jag vill vara sann och förstå vad som är meningen med livet, men vad det är får var och en räkna ut. Kommer i nästa blogg kanske?

En ledtråd är att meningen med mitt liv börjar på bokstaven p. Inte politik, pervers, pellets punch utan…

Rädd för vadå?

Nu tänket jag skriva om mina rädslor, men vem vill höra på sådant trams? Kanske de som inte vågar berätta om sina egna så klart. Vissa vill inte göra det därför då blir de sämre människor. Märkligt för det krävs nämligen mod att man öppet berätta vem man är.    

Problemet är inte, som man kan tro att de döljer rädslorna utan att de inte är medvetna om att de har några torts att rädslan är en instinkt. Alla har det mer eller mindre. Fegisarna gör så därför enligt normerna är det inte fint att vara rädd. Resultatet blir, som sagt att de utåt sett verkar som man står över alla andra, men i praktiken är det ingen skillnad.  

Faktiskt så till saken hör att jag i tio års tid var politiksaktiv. Det var på vänsterkanten, är det väl bäst att tillägga. Tio år av mitt liv har jag därför slösat bort, men det är värre än så. Jag har slösat bort större delen av mitt liv därför att jag ägnat mig mer åt den yttre verkligheten än en inre lugna och trygga tillvaron.

Det jag mest är rädd för är de illusioner som media sprider. Det får mig att leva i ständig skräck. De hindrar mig från att förstå hur fel det är att bry sig för mycket om den verklighet som de basunerat ut.

Min fruktan är därför oron över hur det skulle kunna vara fast det ännu inte hänt. Fortfarande lever jag i fasa över vad som händer sen, vad som kan gå snett, tänk om jag gör något dumt och liknanden. Problemet är att jag suger åt mig som en svamp och förmår inte glädjas eller göra det bästa av en faktisk situation. Jag rusar fram i universum i fullständig panik!

Ser jag tillbaka så har jag insett att jag inte levt när jag kunde leva. Den insikten får mig att känna mig otillräcklig, men samtidigt är det tack vare detta som jag i långt högre grad än förnekarna kan möta nya utmaningar. Jag vet nämligen att allt som händer har en mening. Det har jag lärt mig efter alla år i rädslans labyrinter och irrgångar.

Frågan är varför jag blivit sådan? De som tro sig veta svaret tror att det ytterst handlar om behovet av kontroll, men jag tror att det mer handlar om att jag är för snäll. Dessutom har jag ärvt ett socialt beteende, kanske det är biologiskt. Vad vet jag?

Min morfar, som var en kraftkarl ( jägmästare och periodvis godsherre ) var inners inne en orolig själ. Om min mor Annalisa kom fem minuter försent när hon skulle hämta mig då jag varit på landet hade hon förolyckats. De var han helt säker på. Beteendet var så “skrämmande” att min mormor tvingade ut honom i ladugården bland korna. Där fick han råma bäst han kunde.

Tyvärr påverkades jag trots den åtgärden av hans beteenden vilket naturligtvis inte var syftet, man vill skydda mig.

Om min snällhet finns det bara en sak att säga och det är att jag går in i situationer som jag inte kan ta mig ur. Det gör mig till en fegis i mångas ögon och jag håller med dem. JAG ÄR FEG och här spelar rädslan mig ett spratt. Jag klarar helt enkelt inte av att bli ovän med någon för jag vet hur svårt det är att få nya vänner.

Framför allt handlar det om gamla relationer. Nya förhållanden växer inte på träd och att bli gammal och ensam det vill ingen. Märkligt nog så är det inte sanningssägarna som blir det utan de som alla tycker är såååå snälla. 

Att jag ha svårt att säga nej har därför gjort mig till ett lätt fångat byte för den sortens kvinnor som vill äga sina offer. Nu skyllde jag på andra, men jag förstå att det är jag som själv skapat detta problem. Därför kan det var så att jag har blivit en klaustrofobiker av den orsaken, något som jag haft svårt att bli av med, med ett undantag. Det var när jag skilde mig. Då sa jag tillslut som det var dvs. att jag aldrig älskat min fru och då blev jag av med fobin över en natt.

Man ska bryta båda vingarna innan man kan flyga sägs det och för min del innebar det att jag ständigt hamnade i likande situationer därför att mina rädslor är djupt rotade. Jag klarar som sagt inte av att såra människor – det är det värsta jag vet och en liten fjärt från media räcker för att jag ska gå i taket.

Fast allt detta mitt yrande här är inte helt sant. Om det var sant då skulle jag inte mina relationer blivit till av nödvändighet. Jag har tre underbara barn med en och samma fru. Mitt nuvarande särboförhållande var också dåligt i början, men nu inser jag att det är de bästa som hänt.   

Förr förstod jag nämligen inte vad den allomfattande kärleken var för något. Jag trodde att det handlade om kärlek till en enda person. Förr förstod jag inte heller att andligheten är det jag måste ägna mig åt om jag ska ha en chans att må lite bättre. I alla fall förberedda mig på nästa liv, om det nu finns något sådant.

Jag behöver inte heller vara lika rädd som jag brukar för vad politikerna och myndigheterna kan hitta på. Vi skapar själva våra problem och att leva med någon som kan se in i framtiden det är få förunnat. Det reducerar alla rädslor med åtminstone nittio procent.

De resterande tio, kanske det är tjugo eller trettio procent tillhör den kategorin som går under beteckningen; den som inte tvivlar är inte riktigt klok!.

Obama och storken!

Igår mötte jag en tvåbent varelse som jag betecknar som den störta i sitt slag. Han är en och tio lång, smal som en sticka och mäktigt imponerade. Det är inte Obama utan värdens mäktigaste fågel, tror jag om man bortser från strutsen.

Om storken trodde man förr att boett på taket skyddade husen fån eld. Även Maria hade den rollen under medeltiden, men henne placerade man inomhus i ett hörn. Under 1800-talet ansågs det att storken var en nyttig fågel. Därför var den populär och åtnjöt beskydd. Myten om barn som kommer till världen bakom husknuten blev vanlig först vid den här tidpunkten i Europa. Då blev den också en symbol för lycka och välstånd.

På tal om den storkmäktige Obama så är Nyhetsrapporteringen om honom pinsamt dålig.

“Världens mäktigaste man har kommit till lilla Sverige” och “Han är full av känslor för Syriens folk”.

Det är bra med känslor, men det får inte styra förnuftet om att starta krig. Man måste tänka klart i ett sådant läge och ännu vet ingen vem som står bakom gasattacken på kvinnor och barn. Det kan vara delar av “fienden” (oppositionen) som vill dar in USA i kriget, men det kan också vara krigsmakten. Något som talar för detta är att ingen inom regimen vill ha en så mäktig fiende emot sig. 

Problemet Obama är att han inte ser sina egna fel utan bara andras. I det avseendet är han en typisk politiker. Hade han varit den stora ledare som han utger sig för att vara då hade han benådat sina kritiker. Istället jagar man “yttrandefrihetsmän” världen över. Hade det var jag som varit president då skulle jag bjudit in dem till vitahuset för samtal.

 

Nu sitter Julian Assange och Edward Snowden istället inspärrade på olika ambassader världen över. Sorgligt tycker jag, men jag känner igen detta. Så gör “demokrater” världen över när någon hotar deras maktställning. Ett taskigt ego räcker gott och behovet av kontroll går hand i hand så nästan inga av världens ledare går fria. I det här fallet ligger även jag illa till.

Det låter illa att skriva så här, men det tycker inte jag för det är inom oss själva vi måste hitta svaren. Krigen vi utkämpar är kriget inom oss själva. Det är andemening i bloggandet, men jag förstår att inte några bokläsande människa förstå detta. De står ju över alla andra, men bakom masken av ord döljer sig en tiger. Då kvittar om den litteraturmedvetne eller gillar Nalle Puh som jag gör.

Jag tror att det gäller att överbygga motsättningarna mellan det yttre och det inre och därför säger jag som Lao-tse sa:

“Den överlägsne kämpen når framgång utan våld. Den störste erövraren segrar utan kamp. Den mest framgångsrike anföraren leder utan att befalla."

Kan det bli tydligare? Knappast! Det enkla är det svåra att förstå, men varför? Människan är ett djur som styrs av rädslor och instinkter.

“Åt helvete med litteraturen, fram med knytnävarna!” säger den vältalige och intellektuelle Obama och även hans “vänner” i Sverige. Därmed sänker jag honom till den nivå där han hör hemma, därför står hans värdighet på spel. Det är detta som storken klappar om.

Vi är alla tjänare som ska fylla kaffekoppen med kaffe åt bonden som skördat vetet på åkern. Detta gäller för alla presidentens män eller så kan man utrycka det på ett annat sätt.

“Allâh…kommer att visa er nåd med till Hans tjänare på återuppståndelsens Dag.” [Muslim, al-Tawbah, 6908.] 

Rädsla och relationer

Nuförtiden sprider sig rädslan som en farsot över välden. Media skrämmer oss för allt som de kan tjäna pengar på. “Underhållningsprogrammen” bygger på allt det som är farligt. Det är märkligt att man däremot inte varnar oss för äktenskapet eller att få arbeten med arbetskamrater som är beter sig svinaktigt.

Jag har ett särboförhållanden, något som jag hyllar om man vill bevara kärleken, men det gör jag inte längre. Inte ens det fungerar alltid. Så fort jag sätter min fot på min panters hemvist (inte i mitt hem alltså) utbryter helvetet.

Så upplever jag det i alla fall, då hjälper inte att jag tar på mig skulden för allt som inte blir som hon vill. Mosterdrömmarna blir fler och även om jag tiger blir det problem.

Att drömma monsterdrömmar det är min vardag när mitt liv inte är som det ska. Monstret kan var ett arbete som jag inte trivs med, en relation som är dålig eller så kan det vara JAG som kommit på kant med tillvaron. Framför allt när jag är arg på något som inte blir som jag vill. En del av mina drömmar handlar faktiskt om det som ska hända, men ännu inte hänt. Trots det är jag inte synsk.

I min ålder bränner jag inte skepp så det gäller att stå ut med helvetet på jorden. De skepp som jag tidigare bränt är en hel brigad, men det kunde varit värre. De kunde vara en armada. Amiralen som står på bryggan är alltid patronan med inskränkt patronatsrätt.

Mitt problem är att jag inte har någon tillit. Om jag hade det så skulle det som händer ha en mening, men är man som jag rädd för allting då blir det som händer ett hot. Inte något som sker av nödvändighet och som är bra för mig.

Det finns en annan aspekt och detta och det är att man med tiden tröttnar på varandra och vill ha ombytte oavsett vilken typ av relation man har, men mitt mål är inte att hitta någon annan utan att bara slippa allt bråk. Vara för mig själv och inte ständigt bli påmind om hur fel jag är och hur fel allt är som jag gör.

Framför allt vill jag inte höra att jag är en räddisa och att jag är ett nojig psykfall dvs. att jag överdriver mina rädslor för vad människor kan hitta på mot mig. Jag står för mina rädslor (lilla Nasse) och jag har arbetat med dem på många sätt med. Liknelser om hur djuren beter sig mot varandra förklara sakernas tillstånd.

Trots detta frågar jag mig varför man inte pratar om det jag inte är rädd för? Jag är tex. inte rädd för att hamna i konflikt, köra motorcykel som en dåre, gå ute ensam på kvällen, inte spindlar, ormar, getingar är jag inte heller rädd för och inte för djuren om man bortser att jag har stor respekt för könsmogna tjurar av alla slag. 

Jag vågar också ingripa när folk blir misshandlade. Faktiskt har jag av en person som arbetar inom Försvarsstaben blivit kallade för mannen med civilkurage. Tillsaken hör att jag är inte heller rädd för att gå in och ut i olika relationer, något som de flesta är rädda för, men numera är jag det.

Faktiskt så är jag skiträdd för detta. Det är märkligt, men det folk pratar om att de efter skilsmässa klarade av att leva ensamma när det borde var tvärtom. Jag kan vara ensam och är inte längre rädd för det även om det inte är så roligt. Att leva med någon det är det som är farligt.

Tyvärr är det så att jag måste vara i det glödheta helvetet för utan det då skulle inte paradiset finnas. Det svaret tackar jag för och nöjer mig med tillsvidare.

Nu väntar en blogg om Obamas besök i paradiset Sverige.