Nuförtiden sprider sig rädslan som en farsot över välden. Media skrämmer oss för allt som de kan tjäna pengar på. “Underhållningsprogrammen” bygger på allt det som är farligt. Det är märkligt att man däremot inte varnar oss för äktenskapet eller att få arbeten med arbetskamrater som är beter sig svinaktigt.
Jag har ett särboförhållanden, något som jag hyllar om man vill bevara kärleken, men det gör jag inte längre. Inte ens det fungerar alltid. Så fort jag sätter min fot på min panters hemvist (inte i mitt hem alltså) utbryter helvetet.
Så upplever jag det i alla fall, då hjälper inte att jag tar på mig skulden för allt som inte blir som hon vill. Mosterdrömmarna blir fler och även om jag tiger blir det problem.
Att drömma monsterdrömmar det är min vardag när mitt liv inte är som det ska. Monstret kan var ett arbete som jag inte trivs med, en relation som är dålig eller så kan det vara JAG som kommit på kant med tillvaron. Framför allt när jag är arg på något som inte blir som jag vill. En del av mina drömmar handlar faktiskt om det som ska hända, men ännu inte hänt. Trots det är jag inte synsk.
I min ålder bränner jag inte skepp så det gäller att stå ut med helvetet på jorden. De skepp som jag tidigare bränt är en hel brigad, men det kunde varit värre. De kunde vara en armada. Amiralen som står på bryggan är alltid patronan med inskränkt patronatsrätt.
Mitt problem är att jag inte har någon tillit. Om jag hade det så skulle det som händer ha en mening, men är man som jag rädd för allting då blir det som händer ett hot. Inte något som sker av nödvändighet och som är bra för mig.
Det finns en annan aspekt och detta och det är att man med tiden tröttnar på varandra och vill ha ombytte oavsett vilken typ av relation man har, men mitt mål är inte att hitta någon annan utan att bara slippa allt bråk. Vara för mig själv och inte ständigt bli påmind om hur fel jag är och hur fel allt är som jag gör.
Framför allt vill jag inte höra att jag är en räddisa och att jag är ett nojig psykfall dvs. att jag överdriver mina rädslor för vad människor kan hitta på mot mig. Jag står för mina rädslor (lilla Nasse) och jag har arbetat med dem på många sätt med. Liknelser om hur djuren beter sig mot varandra förklara sakernas tillstånd.
Trots detta frågar jag mig varför man inte pratar om det jag inte är rädd för? Jag är tex. inte rädd för att hamna i konflikt, köra motorcykel som en dåre, gå ute ensam på kvällen, inte spindlar, ormar, getingar är jag inte heller rädd för och inte för djuren om man bortser att jag har stor respekt för könsmogna tjurar av alla slag.
Jag vågar också ingripa när folk blir misshandlade. Faktiskt har jag av en person som arbetar inom Försvarsstaben blivit kallade för mannen med civilkurage. Tillsaken hör att jag är inte heller rädd för att gå in och ut i olika relationer, något som de flesta är rädda för, men numera är jag det.
Faktiskt så är jag skiträdd för detta. Det är märkligt, men det folk pratar om att de efter skilsmässa klarade av att leva ensamma när det borde var tvärtom. Jag kan vara ensam och är inte längre rädd för det även om det inte är så roligt. Att leva med någon det är det som är farligt.
Tyvärr är det så att jag måste vara i det glödheta helvetet för utan det då skulle inte paradiset finnas. Det svaret tackar jag för och nöjer mig med tillsvidare.
Nu väntar en blogg om Obamas besök i paradiset Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar