Rädd för vadå?

Nu tänket jag skriva om mina rädslor, men vem vill höra på sådant trams? Kanske de som inte vågar berätta om sina egna så klart. Vissa vill inte göra det därför då blir de sämre människor. Märkligt för det krävs nämligen mod att man öppet berätta vem man är.    

Problemet är inte, som man kan tro att de döljer rädslorna utan att de inte är medvetna om att de har några torts att rädslan är en instinkt. Alla har det mer eller mindre. Fegisarna gör så därför enligt normerna är det inte fint att vara rädd. Resultatet blir, som sagt att de utåt sett verkar som man står över alla andra, men i praktiken är det ingen skillnad.  

Faktiskt så till saken hör att jag i tio års tid var politiksaktiv. Det var på vänsterkanten, är det väl bäst att tillägga. Tio år av mitt liv har jag därför slösat bort, men det är värre än så. Jag har slösat bort större delen av mitt liv därför att jag ägnat mig mer åt den yttre verkligheten än en inre lugna och trygga tillvaron.

Det jag mest är rädd för är de illusioner som media sprider. Det får mig att leva i ständig skräck. De hindrar mig från att förstå hur fel det är att bry sig för mycket om den verklighet som de basunerat ut.

Min fruktan är därför oron över hur det skulle kunna vara fast det ännu inte hänt. Fortfarande lever jag i fasa över vad som händer sen, vad som kan gå snett, tänk om jag gör något dumt och liknanden. Problemet är att jag suger åt mig som en svamp och förmår inte glädjas eller göra det bästa av en faktisk situation. Jag rusar fram i universum i fullständig panik!

Ser jag tillbaka så har jag insett att jag inte levt när jag kunde leva. Den insikten får mig att känna mig otillräcklig, men samtidigt är det tack vare detta som jag i långt högre grad än förnekarna kan möta nya utmaningar. Jag vet nämligen att allt som händer har en mening. Det har jag lärt mig efter alla år i rädslans labyrinter och irrgångar.

Frågan är varför jag blivit sådan? De som tro sig veta svaret tror att det ytterst handlar om behovet av kontroll, men jag tror att det mer handlar om att jag är för snäll. Dessutom har jag ärvt ett socialt beteende, kanske det är biologiskt. Vad vet jag?

Min morfar, som var en kraftkarl ( jägmästare och periodvis godsherre ) var inners inne en orolig själ. Om min mor Annalisa kom fem minuter försent när hon skulle hämta mig då jag varit på landet hade hon förolyckats. De var han helt säker på. Beteendet var så “skrämmande” att min mormor tvingade ut honom i ladugården bland korna. Där fick han råma bäst han kunde.

Tyvärr påverkades jag trots den åtgärden av hans beteenden vilket naturligtvis inte var syftet, man vill skydda mig.

Om min snällhet finns det bara en sak att säga och det är att jag går in i situationer som jag inte kan ta mig ur. Det gör mig till en fegis i mångas ögon och jag håller med dem. JAG ÄR FEG och här spelar rädslan mig ett spratt. Jag klarar helt enkelt inte av att bli ovän med någon för jag vet hur svårt det är att få nya vänner.

Framför allt handlar det om gamla relationer. Nya förhållanden växer inte på träd och att bli gammal och ensam det vill ingen. Märkligt nog så är det inte sanningssägarna som blir det utan de som alla tycker är såååå snälla. 

Att jag ha svårt att säga nej har därför gjort mig till ett lätt fångat byte för den sortens kvinnor som vill äga sina offer. Nu skyllde jag på andra, men jag förstå att det är jag som själv skapat detta problem. Därför kan det var så att jag har blivit en klaustrofobiker av den orsaken, något som jag haft svårt att bli av med, med ett undantag. Det var när jag skilde mig. Då sa jag tillslut som det var dvs. att jag aldrig älskat min fru och då blev jag av med fobin över en natt.

Man ska bryta båda vingarna innan man kan flyga sägs det och för min del innebar det att jag ständigt hamnade i likande situationer därför att mina rädslor är djupt rotade. Jag klarar som sagt inte av att såra människor – det är det värsta jag vet och en liten fjärt från media räcker för att jag ska gå i taket.

Fast allt detta mitt yrande här är inte helt sant. Om det var sant då skulle jag inte mina relationer blivit till av nödvändighet. Jag har tre underbara barn med en och samma fru. Mitt nuvarande särboförhållande var också dåligt i början, men nu inser jag att det är de bästa som hänt.   

Förr förstod jag nämligen inte vad den allomfattande kärleken var för något. Jag trodde att det handlade om kärlek till en enda person. Förr förstod jag inte heller att andligheten är det jag måste ägna mig åt om jag ska ha en chans att må lite bättre. I alla fall förberedda mig på nästa liv, om det nu finns något sådant.

Jag behöver inte heller vara lika rädd som jag brukar för vad politikerna och myndigheterna kan hitta på. Vi skapar själva våra problem och att leva med någon som kan se in i framtiden det är få förunnat. Det reducerar alla rädslor med åtminstone nittio procent.

De resterande tio, kanske det är tjugo eller trettio procent tillhör den kategorin som går under beteckningen; den som inte tvivlar är inte riktigt klok!.