Hinder på vägen?

Idag borde jag skriva om alla hinder på vägen, men det vill jag inte. Jag vill istället berätta om det som rensar hjärnan och får mig att börja om. Jag orkar inte bli påmind om mina tillkortakommanden. Det som får mig att gå i taket och handla i panik.

Därför åkte jag till Kåseberga. Där fick jag mig en riktig andhämtning och därifrån kunde jag se isdraken kasta sig ut i havet. Det jag minnas då var de strider som jag utkämpat sedan försommarn 2013. Vad saken gäller ska jag inte gå in på här, men det är skitsaker och hjärnspöken som jag tänker på. Saker som jag vänt till min fördel och gjort något positivt av.

Det som fick mig att lyfta så jag kunde gå vidare mot nya attacker från människor som är fientligt inställda till mig och sig själva med tillförsikt. Om det nu är så för om jag tillämpar motorvägsteorin då finns det inga hinder att tala om längre.

Nu gäller det att dra på för glatta livet och inte gå här och sörja. Snart är det mars månad och då kommer grönskan med sin glömska. I maj dyker även min dotter upp hemmavid med familj. Hon stannar i flera månader och snart har jag uppnått pensionsåldern. 

Så här borde det alltid se ut för då kan jag njuta även på den här platsen kan känna inre frid, men som sagt där det finns människor finns det problem. 

Ovanför kullarna i det vackra landskapet på fotot kretsar det ofta en glada. Den har jag och min särbo försökt fånga på bild. Det är inte lätt, men en dag ska jag locka den med en köttbit. Då knäpper jag den i profil. Tillsvidare får en bild som jag har i mitt fotoarkiv vara till allmän beskådan.

Även en uppstoppad glada från antikaffären i Gladsax blir till studie inför det stora mötet med mitt älsklingsobjekt. Ditt hör även kronhjorten och kungsörnen.

Under tiden ska det andas. Andas långt och djupt. Andas långsamt och försiktigt. Andas in den mjuka, söta intigheten av livet, så full av energi, så full av kärlek. Det känns som om det var guds kärlek jag vill andas.

Förlåt om jag lånat orden, men de var också mina. Så kände jag det nämligen innan jag läst det som Neale Donald Walsch skrivit på FB. Han ligger alltid steget före numera så det ska bli spännande och få se vad som händer här näst.

Motorväg eller avgrund?

Som det nu ser ut har mitt liv hittills varit som att åka på en motorväg. Det är i sinnet som avgrunden funnits. Trots det kommer jag inte ifrån den upplevelsen. Skräck och fasa har följt mig åt överallt, men det har inte hindrat mig från att välja den rätta vägen. Den väg som jag känner leder mig framåt mot oanade höjder.

Den vägen som jag följer är alltså den som jag innersinne känner ledet till ett harmoniskt liv. Med det menar jag inte att paradiset är nära förestående. Där det finnas människor finns det problem och alla måste lära sig hur avund och hat kan förstöra för andra genom att man gör något man inte borde ha gjort.

 

Vägen jag följer bygger på de erfarenheter som jag upplevlevet de senaste tjugofem åren. Det började med att jag kastade mig ut i avgrunden. Sedan avverkade jag det ena förhållandet efter det andra. En och annan attack från människor som inte kommit lika långt som jag har jag lyckats avvärja.   

Summerar jag detta så kan man fråga sig om jag fått det jag vill ha? Det har jag delvis. Inte det egot ville utan det själen behöver. Hur långt jag kommit är diskutabelt eftersom jag fortfarande är livrädd för det mesta. Det skäms jag för, men det har blivit bättre på vissa områden och jag vet att jag alltid kan börja om.

Kanske det beror på att media fortfarande frossar i elände och vill skrämma folk till vanvett så att de får många läsare.  En metod som vissa använder sig av för att få det de vill ha. I mina öron är det motsatsen till kärlek.

Kanske det är så för alla? Inom oss har vi både det som är bara och dåligt, både hopp och förtvivlan och både rädsla och trygghet. I så fall har jag förstått att det är detta som är lycka och harmonin.  Det var inte målet, men om resultatet av den insikten och det gör mig trygg och det får jag vara nöjd med.

Nu känner jag mig lugnare för jag vet att allt kommer att gå bra och bli fantastiskt och superbra!

Det var längesedan jag var så här förhoppningsfull. Det kanske beror på att jag inte har några förväntning och låter krafterna verka. Det som är mitt kommer nämligen till mig när det är moget.

Visst finns det hinner på vägen, men de är till för att jag på ett djupare plan ska förstå vem jag är och hur långt jag kommit i min utveckling.

Varför vågade jag inte hoppa!

Varför vågar jag inte ta det stora språnget när den berättade om frihet och lycka? Svaret är enkelt; jag har ångest och då hinner jag knappt vända baken till förrän jag skiter på mig. Det kan till och med vara så att jag inte vill bli nöjd med mitt liv?

I praktiken betyder det att jag enligt attraktionslagen inte kommer att få uppleva det som kan göra mig lycklig. Lika glada som de är som klandrat mig under åren och som menat att jag inte kommer att blir det därför att jag tänker som jag gör.

Det betyder att bara den som inte är rädd och vågar hoppa lyckas med det som man förutsatt sig. Tur att jag inte ser dubbelt för då hade jag fått uppleva dubbelt av allt skit som jag hunnit tänka på innan jag blinkar. Bara en hare skulle gör så och det är dit jag räknas. Det finns många namn på den som är rädd, men jag tycker att harren står för den gruppen som jag tillhör.

Numera tröstar jag mig med att jag kan alltid börja om. Därför håller jag inte med teoretikerna, om jag tolkat deras budskap rätt. I så fall skulle Gud utesluta en stor grupp; de som vill, men inte kan därför att de har ångest. Är det verklig kärlek? 

Jag tror att det bara är Dante Alighieri som är lika generös med kärleksbudskapet. Han representerar också den kristna traditionen i fråga om skuld. Det vill säga, de som tror på den guden som hämnas på de förtappade själarna, men det beror också på hur man tolkar texterna.

Jag tror tex. att om man anser att gud finns inom oss då blir det inte så eftersom “man ska älskar sig själva så som sin nästa” förutsatt att man inte hatar sig själv.  Risken att det skulle bli så är minimal eftersom det jag skriver om handlar om själen och inte egot. Det är egot som hatar och själen strävar efter kärlek.  

Vad är det då som är fel? Som jag ser det finns det en mening med allt och därför ska man inte döma ut en hel grupp på det här viset.

Faktiskt så är ångestneurotikern inte rädd för att dö. Han vill dö, men inte nödvändigtvis för egen hand. Jag är emot självmordet som en lösning på alla mina bekymmer. Jag lever som sagt på hoppet för jag vet att man kommer alltid att ångra sig när det är dags. Utan ett skyddsnät av den här sorten hade jag kastat mig ut för stupet för längesedan utan att ens fundera på konsekvenserna. 

Går jag sedan till ytterligare ett botemedel så har allt tre sidor. Då handlar det om både hopp och förtvivlan. De är min andra säkerhetslina skulle jag kunna säga om jag inte ska döma och sätta mig över det jag nyss yrat om.

Ytterligare en synpunkt är att jag tror att mitt liv är en förberedelse till nästa liv. Om jag inte lyckas i det här livet kommer jag att lyckas i nästa liv, om det blir något. Det betyder därför att jag inte kan ska slå mig till ro utan jag måste arbeta hårt med det som jag påbörjat.

Jag måste alltså förstå varför jag är så olycklig och hur jag slipper att vara i skuld. Förstå varför jag fruktar framgången och inte vill vara lycklig.

Därför tror jag att allt det jag förutsatt mig kommer jag få när det är moget.  Så enkelt kan det vara. Jag måste invänta det rätta tillfället och inte gå ner mig när inget händer.

Saken är den att lycka är att tillåta sig själv att vara okej med den som jag är, snarare än önskar mig något nytt och klaga på vad som jag inte är. Självklart är det så det är tänkt. Någonstans på vägen måste jag också lära mig att lita på den allsmäktige som jag vill kalla Källan och som andra anser är gud. Inte den kristna guden utan allas vår egen. Den guden som finns inom oss och som älskar oss mera än vad vi kan annan.  

Jag tror att det är detta som är svaret på mitt “tragiska” liv. Med andrar ord; jag delade den gordiska knuten på mitten med svärdet . Jag slösar inte mer tid på att lösa upp något som inte går att lösa upp. Man kan också utrycka det på ett annat sätt; varför slå huvudet i väggen när du kan ta dörren.

En andlig omvälvning

Varken 2006 eller 2013 kunde jag drömma om att skriva som jag gör 2014. Det är verkligen en omvälvning av stora mått och om det är så då stämmer tesen om att jag tillslut kommer att ta ett kvalitativt språng i fråga om min själsliga utveckling. Nu har jag alltså gjort det!

Saken är den att jag har ackumulerat kunskap sedan 1986 och som blivit till vetande. Grundorsaken är att jag sedan dess har upplevt mirakel i en aldrig sinade ström. Vissa skulle kalla det slumpen, men påstår man att det som jag varit med om är något så ovetenskapligt som slump då är man tjurskallig eller livrädd. Det jag pratar om är alltså händelser som fått mig att rysa av förundran. Ståpäls är kanske ett bättre ord.

För säkerhet skull säger jag att om det inte skulle vara vetande vad skulle det annars vara? I praktiken känns det faktiskt som ett andligt uppvaknande av guds nåde. I så fall är det fantastiskt och perfekt. Den kommer i rätt läge och troligen är det en fortskridande process som aldrig kommer att tar slut.

Utan att skämmas skulle jag våga säga att jag mött GUD, men inte nog med DET ÄR JAG SOM ÄR GUD eftersom allt levande är gudomligt. Det är inte enbart mig det handlar om, alla har gud inom sig och jag inte ensam om att tro att det är så. Därför är det inte helt galet att våg kasa ur sig något likande. Ok, jag medger att detta är ett cirkelresonemang – det är sant därför att det är den logiska slutsatsen.

Den gud som jag pratar om är förnimmelser som jag kallar Källan, det vissa benämner Kraften eller Makten. Inte det man i allmänhet kallar Gud med stort G utan det som möjliggör allt det vi behöver för att vi ska må bra, men också dåligt. Det dåliga finns där därför att vi ska förstå vad som är bra för oss, men som i slutändan är gott tillslut. Det beror på hur man ser det.

Alltså det jag pratar om är inte religion utan andlighet. Därför handlar det jag tror på inte om skuld och straff utan om vad som fungerar och inte fungerar. Det handlar alltså inte moral (rätt och fel) eller misslyckanden utan om de erfarenheter vi behöver i livet.

Många tycker nog ändå att det knäppt att skriva så här och vissa att det är modigt och det är inte helt fel. I vårt samhället är det knäppt och modigt att tänk som jag gör. Jag utmanar krafter och egenskaper som jag inte har – nämligen tillit och självförtroende.

Inte nog  med det jag konkurrerar med prästerskapet och jag vet att kyrkans män får spader när en “liten” människa som jag sticker upp mot prästerskapet och hävdar att han är en allsmäktig gud. Han påstår dessutom att alla är det och att man har samma styrka som Herren Gud eller Allah och därför bör alla som tror det öppet avrättas offentligt.

Det är sant att jag bara är en liten gris och för ett sådant påståenden kan jag bli korsfäst, förr var det så i alla fall så, men jag är som sagt inte ensam. Det är därför jag vågar gör det.

Jag vet att det inte är farligt av den enkla anledningen att det är få som läser det jag yrar om, men det finns andra som ligger risigt till. Det är när man blir populär som det blir problematiskt. Thomas Di Leva bör se upp fast honom har man redan korsfäst genom att sprida lögner om hans brister. Nu är han återuppstånden!

Vill det sig illa kan det gå som det gick för munken som jag skrivit om i min första roman “Det svarta skiffret”. I kapitel 13 finner huvudpersonen en dagbok i Varnhems kloster som berättar om en novis blivit anklagad för att idkat tidelag. En idén som bygger på att filosofen Abérlard på 1100-talet blev kastrerad när han förälskade sig i en ung kvinna.

Tomas anklagar man för misshandel. Det påståendet anser jag är lika befängt som att anklaga Mandela att för att förtrycka alla som inte tycker som han. Till saken hör att den omtalade Pierre Abélard och bråkade med Anselm av Canterbury  om tro och vetande. Anselm menade att man måste tro för att veta och Abélard ansåg att man måste tvivla för att tro - på Gud.

Det sistnämnda sättet att se på saken är ett modernt sätt att resonerar på, men det berättar även vem han verkligen var. Kortfattat; han var en första rangens tvivlare. Lika rädda som jag är för att möta den allomfattande kärleken.

Jag tror att var och en måste gå sin egen väg till sanningen om det finns en gud eller inte, men jag hade önskat att jag varit mera som Anselm. Helt i onödan har jag spillt tid på en massa tvivel. Jag har kasta bort ett helt liv på något det som jag idag tycker är uppenbart.

De som inte försåt detta är både döva och blinda, men framför allt är de rädd för de krafter som styr över våra liv i universum. Där finns alltså inte enbart svarta hål eller materia utan också en källa som är oerhört frikostig. Det är ur den källan det flödar fram kunskap och vetande som inte gör oss rädda utan trygga.

Jag medger att känslan är som att kasta sig ut för ett stup, men man tjänar på det. Förresten varför är det så allvarlig att tro på en sak som sedan visar sig inte stämma? “Jag kan ju alltid börja om, om jag har fel”, som Lilla Nasse sa till Nalle Puh.

Sa han verkligen det? Jag tvivlar på det, men nu gör jag inte det längre – hoppas jag!

Varje dag en ny början!

“Tanken är god och det är den som räknas” skrev jag i mitt senaste blogginlägg 2013. Det var ett vågat påstående apropå att jag är ljuset i tillvaron. I vanlig ordning var jag också där med en reservation. Det gjorde jag eftersom jag inte har tillräckligt med tillit. Jag vågar inte fullt ut tro på mig själv och att livet är så perfekt och fantastiks som det hittills varit.

Jag är rädd därför att jag tror att det blivit så av en tillfällighet, men jag måste sluta tänka på det viset. Varför skulle det inte bli  som det alltid varit? Saken är enkel. Det är ångesten som spökar (straffad för att jag tänker så), men då tänker jag om allt haft en mening (vilket jag tror) i mitt liv då måste ångesten också ha det, men vad är de då?

Det blir kanske så när jag förstår det och kanske kan jag därför bli av med det som skrämmer mig så till den milda grad. Skräckblandade rädslor som gjort mig till en liten gris typ Lilla Nasse trotts att jag hävdar att han är en segrare i det långa loppet.

Han är mycket starkare än de självgoda “människorna” som figuren Tiger representerar i sagan om Nalle Puh. En annan personlighetstyp som verkligen har problem med sin identitet i dagens hårda och tuffa samhälle.  

 

Det kan var så enkelt att svaret är att det är mina tankar som spökar. Jag tänker inte att varje dag är en ny början. Jag tänker inte att det är en ny tidsrymd som börjar denna dag, men den börjar faktiskt varje dag. Faktiskt i varje ögonblick. Nu måste jag börja förstå att därför kan jag börja om varje dag och att det inte är kört om jag inte klar av det jag förutsatt mig vid en bestämd tidpunkt. Jag kan alltid börja om.

Miraklen jag upplevat kommar att fortsätta i all oändlighet. En ny perioden av liv har börjat. Därför kan jag varje dag säga “Nu vänder jag blad!” och så, släpper jag allt som jag inte vill bära med dig längre.

I praktiken betyder det att det inte ska finnas någon rädsla, sorg, ilska, bitterhet, besvikelse eller klagan kvar. Jag låter allt gå. Och nu, med hjälp av detta speciella tillfälle använder jag det som en språngbräda, jag går vidare med livet! Jag börjar om!

Det är tankarna som räknas och de är goda!