Varför vågar jag inte ta det stora språnget när den berättade om frihet och lycka? Svaret är enkelt; jag har ångest och då hinner jag knappt vända baken till förrän jag skiter på mig. Det kan till och med vara så att jag inte vill bli nöjd med mitt liv?
I praktiken betyder det att jag enligt attraktionslagen inte kommer att få uppleva det som kan göra mig lycklig. Lika glada som de är som klandrat mig under åren och som menat att jag inte kommer att blir det därför att jag tänker som jag gör.
Det betyder att bara den som inte är rädd och vågar hoppa lyckas med det som man förutsatt sig. Tur att jag inte ser dubbelt för då hade jag fått uppleva dubbelt av allt skit som jag hunnit tänka på innan jag blinkar. Bara en hare skulle gör så och det är dit jag räknas. Det finns många namn på den som är rädd, men jag tycker att harren står för den gruppen som jag tillhör.
Numera tröstar jag mig med att jag kan alltid börja om. Därför håller jag inte med teoretikerna, om jag tolkat deras budskap rätt. I så fall skulle Gud utesluta en stor grupp; de som vill, men inte kan därför att de har ångest. Är det verklig kärlek?
Jag tror att det bara är Dante Alighieri som är lika generös med kärleksbudskapet. Han representerar också den kristna traditionen i fråga om skuld. Det vill säga, de som tror på den guden som hämnas på de förtappade själarna, men det beror också på hur man tolkar texterna.
Jag tror tex. att om man anser att gud finns inom oss då blir det inte så eftersom “man ska älskar sig själva så som sin nästa” förutsatt att man inte hatar sig själv. Risken att det skulle bli så är minimal eftersom det jag skriver om handlar om själen och inte egot. Det är egot som hatar och själen strävar efter kärlek.
Vad är det då som är fel? Som jag ser det finns det en mening med allt och därför ska man inte döma ut en hel grupp på det här viset.
Faktiskt så är ångestneurotikern inte rädd för att dö. Han vill dö, men inte nödvändigtvis för egen hand. Jag är emot självmordet som en lösning på alla mina bekymmer. Jag lever som sagt på hoppet för jag vet att man kommer alltid att ångra sig när det är dags. Utan ett skyddsnät av den här sorten hade jag kastat mig ut för stupet för längesedan utan att ens fundera på konsekvenserna.
Går jag sedan till ytterligare ett botemedel så har allt tre sidor. Då handlar det om både hopp och förtvivlan. De är min andra säkerhetslina skulle jag kunna säga om jag inte ska döma och sätta mig över det jag nyss yrat om.
Ytterligare en synpunkt är att jag tror att mitt liv är en förberedelse till nästa liv. Om jag inte lyckas i det här livet kommer jag att lyckas i nästa liv, om det blir något. Det betyder därför att jag inte kan ska slå mig till ro utan jag måste arbeta hårt med det som jag påbörjat.
Jag måste alltså förstå varför jag är så olycklig och hur jag slipper att vara i skuld. Förstå varför jag fruktar framgången och inte vill vara lycklig.
Därför tror jag att allt det jag förutsatt mig kommer jag få när det är moget. Så enkelt kan det vara. Jag måste invänta det rätta tillfället och inte gå ner mig när inget händer.
Saken är den att lycka är att tillåta sig själv att vara okej med den som jag är, snarare än önskar mig något nytt och klaga på vad som jag inte är. Självklart är det så det är tänkt. Någonstans på vägen måste jag också lära mig att lita på den allsmäktige som jag vill kalla Källan och som andra anser är gud. Inte den kristna guden utan allas vår egen. Den guden som finns inom oss och som älskar oss mera än vad vi kan annan.
Jag tror att det är detta som är svaret på mitt “tragiska” liv. Med andrar ord; jag delade den gordiska knuten på mitten med svärdet . Jag slösar inte mer tid på att lösa upp något som inte går att lösa upp. Man kan också utrycka det på ett annat sätt; varför slå huvudet i väggen när du kan ta dörren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar