Idag borde jag skriva om alla hinder på vägen, men det vill jag inte. Jag vill istället berätta om det som rensar hjärnan och får mig att börja om. Jag orkar inte bli påmind om mina tillkortakommanden. Det som får mig att gå i taket och handla i panik.
Därför åkte jag till Kåseberga. Där fick jag mig en riktig andhämtning och därifrån kunde jag se isdraken kasta sig ut i havet. Det jag minnas då var de strider som jag utkämpat sedan försommarn 2013. Vad saken gäller ska jag inte gå in på här, men det är skitsaker och hjärnspöken som jag tänker på. Saker som jag vänt till min fördel och gjort något positivt av.
Nu gäller det att dra på för glatta livet och inte gå här och sörja. Snart är det mars månad och då kommer grönskan med sin glömska. I maj dyker även min dotter upp hemmavid med familj. Hon stannar i flera månader och snart har jag uppnått pensionsåldern.
Ovanför kullarna i det vackra landskapet på fotot kretsar det ofta en glada. Den har jag och min särbo försökt fånga på bild. Det är inte lätt, men en dag ska jag locka den med en köttbit. Då knäpper jag den i profil. Tillsvidare får en bild som jag har i mitt fotoarkiv vara till allmän beskådan.
Även en uppstoppad glada från antikaffären i Gladsax blir till studie inför det stora mötet med mitt älsklingsobjekt. Ditt hör även kronhjorten och kungsörnen.
Under tiden ska det andas. Andas långt och djupt. Andas långsamt och försiktigt. Andas in den mjuka, söta intigheten av livet, så full av energi, så full av kärlek. Det känns som om det var guds kärlek jag vill andas.
Förlåt om jag lånat orden, men de var också mina. Så kände jag det nämligen innan jag läst det som Neale Donald Walsch skrivit på FB. Han ligger alltid steget före numera så det ska bli spännande och få se vad som händer här näst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar