Motorväg eller avgrund?

Som det nu ser ut har mitt liv hittills varit som att åka på en motorväg. Det är i sinnet som avgrunden funnits. Trots det kommer jag inte ifrån den upplevelsen. Skräck och fasa har följt mig åt överallt, men det har inte hindrat mig från att välja den rätta vägen. Den väg som jag känner leder mig framåt mot oanade höjder.

Den vägen som jag följer är alltså den som jag innersinne känner ledet till ett harmoniskt liv. Med det menar jag inte att paradiset är nära förestående. Där det finnas människor finns det problem och alla måste lära sig hur avund och hat kan förstöra för andra genom att man gör något man inte borde ha gjort.

 

Vägen jag följer bygger på de erfarenheter som jag upplevlevet de senaste tjugofem åren. Det började med att jag kastade mig ut i avgrunden. Sedan avverkade jag det ena förhållandet efter det andra. En och annan attack från människor som inte kommit lika långt som jag har jag lyckats avvärja.   

Summerar jag detta så kan man fråga sig om jag fått det jag vill ha? Det har jag delvis. Inte det egot ville utan det själen behöver. Hur långt jag kommit är diskutabelt eftersom jag fortfarande är livrädd för det mesta. Det skäms jag för, men det har blivit bättre på vissa områden och jag vet att jag alltid kan börja om.

Kanske det beror på att media fortfarande frossar i elände och vill skrämma folk till vanvett så att de får många läsare.  En metod som vissa använder sig av för att få det de vill ha. I mina öron är det motsatsen till kärlek.

Kanske det är så för alla? Inom oss har vi både det som är bara och dåligt, både hopp och förtvivlan och både rädsla och trygghet. I så fall har jag förstått att det är detta som är lycka och harmonin.  Det var inte målet, men om resultatet av den insikten och det gör mig trygg och det får jag vara nöjd med.

Nu känner jag mig lugnare för jag vet att allt kommer att gå bra och bli fantastiskt och superbra!

Det var längesedan jag var så här förhoppningsfull. Det kanske beror på att jag inte har några förväntning och låter krafterna verka. Det som är mitt kommer nämligen till mig när det är moget.

Visst finns det hinner på vägen, men de är till för att jag på ett djupare plan ska förstå vem jag är och hur långt jag kommit i min utveckling.