Nuförtiden skriver jag sällan om kalkmålningar i gammal kyrkor. Hemsida om medeltiden som jag la ut på nätet för några år sedan är till stor del nedlagd. Det låter konstigt, men ett av skälen var att den inte längre står för mitt sätt att se på pengar.
Jag har hört att om man har en negativ inställning till pengar blir man inte rik utan får nöja sig med det som går till uppehället. Titeln är minst sagt anti-merkantil, men även innehållet som är från 1980-talet.
Att jag förr intog en kristen-katolsk inställningen till pengar berodde inte bara på avundsjuka, men den har spelat en viktig roll i mitt liv. Ser jag bakåt så fanns det även en mening med detta. Att ha skulder, som jag har gör ingen lycklig. Därför måste jag se det negativa med att vara rik för att stå ut med att inte äga något av större värde.
Faktiskt så är det ingen konstig uppfattning bland materialisterna från 68-rörelsen. Vi som kallade oss marxister som egentligen ville bli rika och omtalade, men förnekade det. Det var ju inte fint att vara rik. På samma sätt som “fienden” kunde vi verkligen konsten att armbåga oss fram. Numera gläds man, de som lyckades åt att ha träffat kungen. Det gör inte jag, men det gjorde patienterna på Långbro när jag arbetade där. Vilken lyckoträff!
Jag vill inte störa friden med att berätta hur det kändes när jag var tvungen att alltid stå tillbaka när sådana som Aschberg, Guillou och Myrdal bara blev populärare och rikare för varje dag som gick.
Faktiskt så inser jag att det är och var inte deras fel utan alla medlemmar som hållit dem under armarna och som fortfarande gör det. Jag är inget undantag, men insåg tidigt att dagens stödpelare oftast är personer som ännu inte hittat någon ny fadersgestalt att luta sig mot. De är människor som inte förstått att profeten finns inom oss.
Vad de rika knösarna vet, men öppet inte vill tala om är att trots allt det som de uppnått är jag den rikaste. Det är jag som njuter av livet utan att dricka dyra viner varje dag. Faktiskt så är det är jag som vet att en sak som inte kostar något kan vara guld värd. Jag slipper även välfärdssjukdomar eftersom jag inte haft råd med bil under de senaste tjugofem åren. Allt detta och mycket mer kan jag skryta med och cykla det gör jag som vanligt.
Framför allt har jag mött den äkta och sanna kärleken. Ingen kvinna har valt mig för talangen eller pegarna. De har alltså inte valt mig för hur duktig jag är på att tuppa mig utan de har valt mig för den jag är inners inne. Utan åthävor!
Trots min aversion mot kyrkans moral i frågan så kan jag inte åka förbi en kyrka som jag förstår har sitt ursprung i medeltiden utan att gå in där. Det hände när vi var på väg till Kivik härom veckan. I stort sett var alla affärerna stängda och allt låg insvept i dimma.
Därför drog vi till Vitaby för att köpa köttfärs. Där finns det även kronhjort och vildsvin. Den biffen går inte av för hackor. Så klart tittade solen fram när vi kom dit.
Om kyrkan som låg utanför byn sas det att den härstammade från 1100-talet. I koret finns det också kalkmålningar från 1300- och 1400-talen. Dem fick vi inte se därför att vaktmästaren hade inte tid och lust att låsa upp kyrkdörren. Han skulle ploga snö på kyrkogården.
Om målningarna finns det därför inte så mycket att skriva om förutom att så brukar vi inte bli bemötta. Oftast får vi komma in och beundra den folkliga konst som kyrkans heliga män skämdes över och målade över.
En orsak kan vara att målaren målade både biskopar och prästerna i helvetet. Hantverksskrået ville berätta sanningen om människan girighet - oansett vem man sa sig vara. Att prästerna vilje dölja detta är tydligen ett mönster som går igen, men vilka det är som idag tjänar på att underhålla fårskocken det får var och en räkna ut. Vi fick alltså nöja oss med den imponerande ytterfasaden.
Den var mycket intressant. Sällan har jag sett att en by kyrka med en sådan ståtlig exteriör. Den slår Dalby i omfång och det var jag inte ensam om att tycka.
Min särbo som i grund och botten är byggnadstekniker och därför har ritat både det en och det andra höll med mig. Nu åker jag snålskjuts på hennes meriter så därför säger jag inget om varken Ramel eller Murman. Det får räcka med det jag sagt om mitt eget påbrå.
Istället ska jag lägga ut ett foto på strävpelarna. De sägs ha byggts för att motverka svängningar vid klockringning, men det är tveksamt. Enligt expertisen vid min sida handlar det främst om att man byggde pelare därför att kyrkan inte skulle glidna ner för kullen.
Utsikten där uppifrån var imponerade. Runtom i bygden fanns det ett panorama som jag bara sett i Hörup. Ett sådant landskap suger så lanthandel blev nästa mål.
Där fanns det en köttdisk och ett köttkunnande som lockat halva Österlen enligt reklamen. Det höll vi också med om och har jag tur så blir jag kvar till påsk. På menyn står då lammstek.
Där fanns det även en imponerande ostdisk. Bland annat Vilhelmsdals ostar. Den möglosten som jag smakade på var himmelsk. Det finns inga fler ord för den upplevelsen bara att jag kände mig kulturellt högtstående efter den första smakbiten.
I övrigt var lanthandeln nostalgisk. Strumpor, böcker, mat och produkter från lokala odlare fanns det där i en salig blandning. Allt som det ska finnas i en äkta lanthandel. Jag hoppas att fler härmar efter för det är bara i min barndom jag sett något likande. Det var i Ryggebol utanför Lerum och på 1950-talet.
Tillslut hamnade vi i Simrishamn. Där fanns det rökt fisk och nu ligger det en rejäl bit ålabit i kylskåpet. Detta var det egentliga syftet med resan till Kivik, men Bures var stängd och så det var därför vi ålade oss vidare till Vitaby och sedan ner till havet. Den vägen går genom Vik och Baskemölla.
Detta är platser som jag skulle kunna bo på utan att berätta det förutom för mina läsare. Förutsatt att det finns några, men det är nog tunnsått och det är tur. Om min dröm går i uppfyllelse då beror det på att jag i grunden har ändrat min inställning till pengar eller så finns det på andra orsaker.
