Motsägelserna på motsägelser

När man som jag bloggat ett tag märker man alla motsägelser. De lärda påstås att det ska vara så. Vi är en ena stor motsägelse. I så fall kan jag konsterna att det jag sagt om att jag utvecklats och att jag har kommit en bit i på vägen i frågan om vem jag det är sant. Sant så tillvrida att insett vilka brister jag har. 

Men i samma andas barn stampar jag samma fläck. Det känns som jag blir räddare och räddare. Osäkrare än någonsin, men det har en förklaring. Enligt min lärare och mentor är det just så sådan som jag känner när mig när jag utvecklas.

Jag testas alltså för att kunna ta ytterligare ett kliv och då blir det blir ett jättekliv. Lika långt som från Stockholm till Ystad.

En av mina döttrar är likadan. Vi är inte tuktade som pilträden på Österlen, men jag blir det om min förutsägelse slår in. Då kan jag känna mig trygg för allt kommer att bli bra.

På jakt efter vårtecken såg jag och Lotta tranor efter ett besök vid Pulken. De var knappt synbara ute på heden, men när vi kom till Fyledalen dök de upp ovanför våra huvuden. Det var underbart att höra deras mystiska skrik när de gav sig iväg skrämda av vår närvaro.

Den upplevelsen glömmer jag aldrig. Det var något att ta med sig på resan hem om några dagar. Jag får väl skriva “hem” för jag bor där jag är skriven, men frågan är hur länge till.

 

Att man kallat mig för Tranan på kollot vid Träslövsläge på 1950-talet är inte så tokigt som det kan låta. Inte heller att jag ibland fått namnet Tranefelt. Min födelseplats ligger bara några mil från Hornborgasjön. Därför känner jag mig hemmavid när jag ser tranor.

Kanske Skåne ska bli mitt nya hem vad det lider. Inte för att jag blir lyckligare där, lyckan kommer inifrån, men för att slippa alla den aggressiva körningen som råder på E4:an. Dessutom kommer Fortum bygga en enorm processorsanläggning en kilometer bort från min bostad. Hur den kommer att låta återstår att se.

Det har nämligen visat sig att miljövård för vissa är miljöförstöring för andra. Vindmöllorna pryder inte det Skånska landskapet, de förstör utsikten och friden är som bortblåst, men när det handlar om en sedel i handen tar man tacksamt emot.

Nu känns det som jag fått en tjuga i foten och det är inte så illa som det kan låta. Det kan ge klirr i kassan.