Det är märkligt hur bra allt stämmer med olika förutsägelser. När jag var ung sa man att mina sk. kamrater kommer att svika mig och sina ideal med tiden, men det torde jag inte på. Med facit i hand stämmer det bra.
Man kan fråga sig om jag är avundsjuk på alla de som blivit rika och vålmande ? Om den saken råder det inget tvivel. Den känsla är lika stark hos mig som för de framgångsrika när de ser njuter av vad de åstadkommit. Jag med ger att den ofta är en imponerade meritlista.
Om man är en förkrympt och konspiratoriskt lagd person som jag kan man tro att detta var uppgjort från början. Utan att skämmas har dessa sk. kändisar utnyttjat unga och naiva människor för sina syften. Fast inners inne vet jag att så är det inte. Det är de sjuka egot som skapar ohämmade personer typ… mer säger jag inte. Om man så vill kan vi kalla beteendet för att det är djuret inom oss som berättar hur primitiva vi är inners inne.
Trots bildning och kultur är författarna lika svinaktiga som de som man kritiserat i åratal. I bok efter bok hugger man av huvudet på topparna inom samhällslivet. Det verkar som de är moralister, men de ser bara andras fel och inte sina egna. Fast så enkelt är det inte. De gör man bara när de tjänar på det. Rättare sagt de parasiterar på andras olycka och ger skenet av att det man gjort är god litteratur i ordets bästa mening – samhällskritiken.
Välgörarna skriver alltså bra däckare och därmed tillhör det bottenskiktet enligt den normen som råder bland intelligenta och bildade människor. Förr ansåg jag att en god författare borde höja sig över de djuriska instinkterna och inte tjäna massor pengar på eländet. Kanske jag har fel och det är därför som jag är så fattig eller rik. Det beror på hur man ser det.
Tydligen ska man idag känna sig undergiven och förstå att man inte kan nå så högt som våra självutnämnda bestseller skribenter gjort. De som accepterar villkoren på marknaden, men de glömmer då att de hade inte lyckats om allmänheten inte tillät dem att hamna ovanpå dynghögen. Som tack får de dagligen höra hur bra de är på att skriva och supa arslet av sig på grund av dåliga smak från pub-liken.
Alt har ett pris och det kan inte var roligt att bli avslöja gång på gång med byxorna ner dragna som vissa gör så ofta offentligt. Epitet “borgarkärring” det unnar jag inte min värsta fiende. Framför allt inte när man en gång i tiden kallade sig revolutionär, men så går det när man inte har några skrupler.
Det som nu gäller för mig är att erkänn att mina djuriska instinkterna också tagit över både vett och etikett. Innerst inne traktar även jag efter en plats i Svenska Akademin, men jag vill inte erkänna det. Det är något jag förträngt skulle säkerligen Lung säga om hon läser detta mitt spefulla inlägg. Nu tronar även Klas Östergren i stol nr 11 och på den platsen har fler än en sk. litterär finsmakare suttit.
Det är precis sån jag är – hatisk och avundsjuk. Jag ser ner på tupparna i hönsgården likt Strindberg och Cervantes. Jag förstå att livet är en teater, men inte att det är jag som skapar förställningen. Ytterst är JAG som är ansvarig för hur räven agerar i hönsgården. Snart är alla fjäderfäna uppätna. Två har jag redan svalt med fjädrar och allt. Det ångrar jag redan.
Den första är nämligen död. Nyligen fick jag också veta att mitt “stora” hatobjekt fått en svårartad cancer. Ordet hata kommer av att “ha” och “ta”, men då handlar det om deras pengar, berömmelse och inte om sjukdom. Detta borde få mig att håla igen min stora trut.
Jag måste försöka se livet på ett annat sätt innan jag skapar ett nytt i universum. Kanske jag då förstår att sanningen består av flera sidor, både det som är bra och dåligt? Det brukar jag hävda så vad har hänt?
Att skriva så här om andra det var inte mitt egentliga syfte, men jag är både bra och dålig. Jag försökte med andra ord ta en plats i Svenska Akademin genom att putta ner någon från sin position. Det är djuriskt. Jag hör inte ens hemma i den civiliserade världen där alla får möjligheter att gå sin egen väg till självkännedom.
Värst av allt är att jag efter denna “lilla” uppvisningen anser jag att den som tjäna mycket pengar har ett hjärta av guld. Han bygger framtiden därför att han kan bettla sina skulder och leva gott resten av livet. Det tjänar alla och en var på.
Nu rullar hjulen igen och jag kan skatta mig lycklig. Framför allt hoppas jag på att jag inte ska kast ur mig en massa dryga om mina medmänniskor. därför at de lyckats. Jag måste förstå att jag inte är ett dugg bättre än de i alla fall lika bra som de är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar