Tålamod

Det största mod man kan visa är tålamod sägs det. De är också något som jag verkligen saknar. Får jag inte som jag vill går luften ur mig totalt. Jag tror då att alt har gått åt fanders, men så blir det inte.

Så reagerar jag trots att jag lärt mig att allt kommer till mig när det är moget. Jag är med andra ord bortskämd. I egentligen tror jag att stekta sparvar ska komma till mig så fort jag öppnar käften. Det är en baksida som jag ofta visar upp.

En gång i tiden sökte jag till några utbildningar i den högre skolan. Det var inom kost och kultur, men jag kom inte in. Efter de negativa beskeden (1975 och 1984) bröt jag ihop fullständigt och jag återhämtade mig aldrig.

Någon återhämtning var det egentligen inte frågan om utan det handlade mer om att förstå vem jag verkligen var. Orsaken till sammanbrottet var ett överdrivet självförtroendet eller om man så vill mitt djupgående mindervärdighetskomplex spelade mig ett spratt.

Men hade jag då vetat det som jag idag vet om bildning och smak då hade jag blivit glad över att slippa umgås med sliriga typer som tror att de vet vad som är vackert och fult. Alla är de marknadsanpassade och de tror att de sitter inne med sanningen om vad som går att sälja inom det som de menar är kultur.  “Det håller inte!” är en helig kodex om författaren och konstnären inte alstrar några pengar.

Rättare sagt nederlaget gav mig en totalt felaktig känsla av att jag var en nolla som ingenting var värd på grund av detta, men det gjorde inget. Det innebar att min roll på sikt blev att utifrån se på det spektakel som utspelade sig bakom scenen. Lögner om lycka och framgång.

Alvarligt talat och utan sarkasmer har jag förstått att nycken till framgång är att inte ha några förväntningar. Hade jag även insett detta hade jag sluppit gotta mig i nederlagets förbannelse.

Problem med att se på besvikelser som jag gör i allmänhet förstörde bara. Framförallt när man som jag mår dåligt vid minsta lilla bakslag. En normala personer söker flera gånger till olika utbildningar, men inte jag. Oftast har man tålamod och kan  vänta på det rätta tillfället och det är det jag måste lära mig om det går. 

Det sägs att hägern är symbolen för tålamod och då förstår jag varför den dyker upp över allt numera. Frågan är om det går att träna bort panikkänslor eller när det inte händer något och jag måste vänta på min tur?

Om det skulle vara medfött då går det inte att träna bort, men hur gör man annars? Meditation har inte hjälpt eller konstruktiva tankar. Det som kallas kognitivterapi. Mitt eget liv påminner mycket om denna metod.

När det händer något som jag tror ska sluta illa tar känslorna omedelbart över och jag tro inte att jag kan förändrats. Då känner jag mig som en dovhjort och lägger benen på ryggen vid minsta lilla hot. 

Med detta är det något djuriskt, men ändå hävdar andlighetens helig skara att det går att bota. Saken är den att jag är en person som har höga krav på mig. Allt ska vara perfekt, men jag vet att det finns inga perfekta människor eller rättare sagt alla är perfekta. Även det operfekta är perfekt.

När jag förstått detta fullt ut då finns det eventuellt en möjlighet att komma fram till det som kan hjälpa mig på vägen mot det mål jag satt upp.

På den vägen, den som syns på fotot och som illustrerar den platsen som jag måste komma till för att kunna gå vidare. Fast det har jag redan gjort, men det finns några hinder som inte får mig att känna på känslan av framgång.   

Som sagt jag måste jag släpp på alla krav på att försöka vara perfekt. Alltid vara den duktigaste utan istället vara mig själv. Den jag inners inne är. En person som älskar livet och som vill ha roligt och njuta av det som gör mig lycklig.

Att få äga en guldhatt det är få förunnat, men en dag blir jag den som gör det - om jag har tålamod och orkar vänta på min tur. Jag vet ju att det som tillhör mig kommer till mig när det är moget.

Den tanken som nu slår mig är att begreppet perfekt betyder att man måste acceptera sig själv för den man är. Inte bryr mig om vad andra tycker. Svårare än så är det inte, men det är svårt om man som jag tolkar in vad andra tycker om mig. Personer som i min närhet ständigt vill ändra på mig och inte älskar mig för den jag är eller är det bara jag som upplever att det är så?