En ny dag gryr

Det som varit är passé-rat och när den nya dagen gryr är den full av förväntningar. Varför? Det undrar jag också eftersom de som händer i framtiden kan inte jag sia om. Det är här och nu som jag ska leva. I det fanatiska nuet. För nuet är fanatiskt om man inte oroar sig för hur det ska gå som jag ofta gör.

När man har ångest är det lätt att förstöra det som är vackert. Trots det har jag med åren lärt mig att vid vissa tillfällen måste jag bara var i stunden. Som i söndags. Det är om detta som blir dagens blogg. 

Normalt brukar jag inte cykla ut på Djurgården för det är för mycket folk där. Jag föredrar mitt eget Djurgården. Det som ligger norr om det som jag beskrev. Det är därför som det kallas Norra Djurgården, men även där börjar det bli trångt.

Vi har djur där också. En häger häckar bland träden och en uv ruvar i gasklockan nära Hjorthagen. Här finns det också rådjur.

Det säg att det är skillnad på de hägrar som häckar där och de som bor där jag satt ner mina bopålar. Det är precis som med oss människor, men egentligen är det ingen skillnad mellan oss. Det är vi som anser att människor med makt och pengar är bättre än de som inte har det.

Alla vet att det inte är sant, men det går inte att bortse i från det eftersom vi nuförtiden bara talat om den yttreverkligheten. Även om de som pratar om den inre verkligheten vet inte vilka de är inners inne. Därför är försöken att skap en ny sort människa misslyckat. Att enbart se andras fel och inte sina egna är det samma som att tro att man är bättre än någon annan. Därför är skillnaden mellan de olika grupperna ingen.

Det enda positiva med detta är att det inte går att döma de som inte är intresserad av att vet vilka de är. De som tjänar på att inte göra det, men jag är inte ett dugg bättre än dem. Det är mycket svårt att låta bli än att inte göra det.

Jag undrar hur hägrarna gör? Hur starkt är deras behov att utesluta andra ur gemenskapen?

“Du får inte var med oss om du inte kan visa upp din vackrastes fjäderskrud” säger man. Ja sådana är vi och de värsta mobbarna hittar man bland de som påstår sig vara bildade.

Egentligen är de fattiga som är mest sociala Alltså gillar jag inte kvinnor som hellre gråter i en Mercedes än i en Folkvagn. Sorg är sorg oavsett vilket fordon man sitter i så klart. Jag tror att det handlar om håret. Det är på håret det hänger. Där gick läsaren i fällan, men åter till ordning.

Egentligen finns det ingen skillnad på oss och ändå finns det skillnader. Det beror på vad man vill se. Det som förenar eller det som skiljer. Det som förenar är tankar och känslor och det som skiljer är klädsel och var man bor.

En person med makt mår säker lika dåligt av att behöva se hur aktierna sjunker på börsen som jag gör det när jag fick veta att pensionärerna borde finansiera underskottet i stadsbudjeten. Vi mår säkerligen lika bra av att vet att någon står oss nära och vill var med oss trots att vi går dem på nerverna med vårat tjat.

Men varför är det så. Svaret är enkelt. Vi måste känna på det dåliga för att förstå hur det är att vara nöjd och hur det inte är att vara det. Om inte svart fanns skulle inte vitt förstå hur det är att vara vit och omvänt.

Där är vi alla lika oavsett hur mycket pengar och inflytande man än har. Det påstås att gud ser till våra handlingar. Därför anser han att den som är fattig inte blir belönad per automatik utan för vad han gjort mot sina medmänniskor.

Min gud är inte sådan. Han kräver ingen prestation utan han älskar alla för dem de än är. Han älskar alla oavsett vad man gjort eller gör. Det är bra jag som inte gör det därför att det är svårt att göra det i den världen där alla tävlar om vem som har vackrast häck och visar upp vilken klass man kommer ifrån.

Om det finns något djuriskt i det får var och en avgöra, men baksidan är viktigas när vi vill visa hur uppskattade vi är som människor! Om detta ska nästa blogg handla.