Att jag äntligen kan andas ut är mig väl förunnat och om det skulle vara så då har jag verkligen något att berätta för andra som inte enbart rör mig. En seger andligt sett av stora mått som får mig att må mycket bättre än jag gjort på bra länge.
Det är en konst att kunna leva i en värld där den yttre verkligheten ständigt gör sig påmind, men utan den skulle vi inte utvecklas. Det är på grund av den som man lär sig att vara i nuet eller stunden. Hoten från alla håll och kanter gör ständigt påmind eller rättare sagt där det finns människor finns det problem. Individer som står och stampar på en primitivt nivå och som aldrig utvecklas.
Människor som vill sätta fast folk för minsta småsak och som hatar andra för att man gått in på “deras” revir. Ibland Det räcker med att du är en duktig fotograf. Avundsjukan villar på ett stort kontrollbehov av patologisk natur och det ska gudarna veta att det går tusentals år tillbaka, men det har inte alltid varit så. En gång i tiden tillhörde naturen alla och envar. Inte bara vissa som anser sig var utsedda av en höge makt, men som i grunden har egna egoistiska intressen.
Så är det med djuren. De är inte så gulliga som det verkar och människan är ett djur. Däremot är naturen i sig annorlunda. Den bär på en ofattbar skönhet som bara den som kan ta in den skönheten förstår. Fast är det så? Tänker på förmultningsprocessen men den är en del av det naturliga förloppet.
Vad har jag då lärt mig? Faktiskt så finns det ingen anledning att vara rädd. Även om jag skulle dö just nu, skulle det inte finnas något behov av att vara rädd. Allt det som händer är perfekt och uträknat från början.
Detta liv, detta underbara liv, är på min sida. Detta universum, detta underbara universum kommer att stödja mig i hela livet. Det vissa kallar gud sätter den gudomlig visdom och kraften i mina händer. Det är det som är min lärdom.
För varje gång det händer mig något måste jag upprepa detta som om det vore ett mantra. Det är inget som den primitiv individen förstår som enbart sysslar med att jaga folk med blåslampa för minsta småsak. Varje gång de möter en människa som bär på denna visdom kommer de att vilja hämnas. Varje gång det vill hämnas kommer det att slå tillbaka på dem själva tills de möjligen fått den insikt om det är inte deras väg att gå.
Och varje gång de hämnas blir den vise starkare. Han kan skryta med det som alla borde vetta innan de kastar sig in i striden därför att de hatar dig så djupt. Mötet med den man hatar är ofta den egna spegelbilden man ser. Det betyder inte att man möter sig själv i andra utan man möter det som man inte vill kännas vid om det egna sättet att vara, göra upp med.
Den som lärt sig detta har kommit en bit på vägen, men har långt kvar innan har försåt det som jag yrat om ovan. Det jag lärt mig om det jag förnimmer nu blir verklighet är att jag skapar min egen verklighet. Det är jag som har makten och därför att jag har Källan inom mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar