Smärtkroppen förföljer mig vart jag än går!

Att skriva att "Smärtkroppen förföljer mig vart jag än går!" är inte så roligt. Jag önskar att jag kunde leva mera i nuet så att jag slapp att ständigt tänka på det som varit och i samma stund på de som ev. kan komma.

I Skåne är det lättare att leva utan att göra det för där finns djur och natur och så kan jag fotograferar jag allt det som innehåller varandet. Varandet betyder att jag är helt uppslukad av nuet och känner själens ursprung dvs. mitt andliga jag.

Vid horisonten utan för Löderups havsbad kan man jag se ända till Bornholm. Det jag vill är att njuta fult ut när jag är där. Alltså utan att tänka på allt elände som nu finns i världen. Varför gör jag inte det då? Jo, allt dåligt jag har erfarenheter av finns inom mig och jag kan därför inte slappna av. Med andra ord all den ondska jag mött och märkligt nog det som gått bra - även det som jag själv orsakat för jag är ju inte ett helgon skrämmer mig. Här vill jag inte räkan upp det som hänt de senaste året även om jag lust att göra det för det skulle kunna locka fram det som jag vill glömma och inte minnas.

Resultatet har blivit att jag inte litar på någon framför allt inte myndigheterna eller likvärdiga institutioner. Tråkigt för det skulle kunnat bli tvärtom. Inners inne vet jag att det finns goda människor. Vilka de är kommer jag att snart få reda på vad de lider.

Som sagt djur och natur får mig däremot på andra tankar. Märklig nog för djuren är handlingsbredda på samma sätt som jag har blivit med åren. Oftast är det människor som går under epitetet goda som är de onda, som vänstern idag eller om de jag pratar med har en len och insmickrande röst.

Det kan beror på att de har ett kamouflage, men jag tror att det är deras eget omdöme som spökar. Tror man att man är god så brukar det falla på att alla har en baksida. Den som inte står för sina dåliga sidor vet inte om vem man är och det är då kan man göra andra riktigt illa utan att förstå det eftersom man inte tror att man kan göra nån illa. Man är ju godheten själv!

Det är ingen tröst, men jag förstår varifrån smärtan kommer! Den kan ha sitt ursprung i händelser från uppväxten. Det är därför som det heter barn-dom, i mitt exempel tillsamman med ett anlag. Detta anlag skulle kan vara att jag har en extra känslighet.

Jag ser fram emot att en dag bli fri från detta gissel och det kommer att bli så snart. Då är jag är trygg i mig själv och oroar mig inte för det som ev. skulle kunna hända, men som inte händer. Nu dödar jag draken med de många huvudena. ADJÖ!

Som sagt framtiden är min och nu sätter jag färg på tillvaron! För nu inser jag att det alltid funnit färger i pälsen på Leo!    

Nu våras det i Österlen!

Så hamnade jag återigen i det underbara Österlen och allt känns bra här nere. Kosthållningen blir annorlunda och maten är bättre. Problemet är att det som jag hör att man talar om i media. Människor attackeras av vänsterextremister därför att de inte tycker som dem i frågan om hur vi ska hjälpa flytningarna eller rättare sagt emigranterna.  

För det är nog så det är De är emigranter och sällan fly de från krig och elände och eftersom jag känner vänstern vet jag att de ljuger därför att de tror sig sitta inne med sanningen. En sanning som snart kommer fram och då skäms de inte för att de spridit flyktingsmugglarnas lögner. De skäms inte över att det gått på alla lögner för de är ju själva lögnare.

Nu ska jag inte skriva om politik utan bara om hur det är att vara i varandet. Den inre verkligheten som jag söker så ofta jag kan och som jag bara hittar här nere. I huvudstaden får jag däremot ont i kroppen och värk som värker i lederna. Blodtrycket stiger och medicinen hjälper inte känns det som.

Det är väl så vänstern vill ha det, men inte jag. Hur det än blir så skulle jag vilja om jag har rätt eller fel beträffande om muslimerna tar över Europa innan jag trillar av pinnen. Först då kan jag andas ut och innan dess ska jag påtala bristerna som finns beträffade vårat försvar mot denna svärm av gräshoppor som äter upp alt i sin väg.

Kåseberga har inte det jag söker utan det är utsikten, men däremot har Alesten sin charm och det får mig att påminnas om att vi en gång förut slagit mot muslimerna. Den striden vann vi och det ska vi göra igen. Gud och Odin och Tro står på vår sida. Faraonernas gudar har inget här att göra. De hör hemma i sandöknarnas länder och där kan de stanna.

Lägger jag sedan till...

Tillbaka i huvudstaden!

Som sagt nu är jag tillbaka och efter en lång rehabilitering känns det tyvärr inte bra. Det som är otrevligt är att jag inte trivs i huvudstaden. Det beror inte på att jag blivit gamla och börjat oroa mig för allting utan det beror på att befolkningen inte är så hälsosam att umgås med här.

Det positiva är att man slutat spränga och det är lugnt och tyst i området, men hur det blir när kraftverket startar det vet jag inte. Troligen är det de som spyr ut föroreningar som jag inte tål när de provkört anläggningen.

Så är det där jag bor i Stockholm, men en bit bort ligger Djurgården. Där bor "mina" hägrar som jag fotar varje år. I år med sällskap med min dotter som nu äger min gamla fotoutrustning.

Med den utrustningen har jag tagit många fina bilder i omgivningarna och i Skåne dit jag åker ofta för att rehabilitera mig. Jag vet inte om det är tillåtet att rehabilitera sig när man blivit pensionär? Med den här socialist regeringen verkar det snarare att man vill att vi som är över 65 år borde kastas ut från något stup så att man kan fylla på med andra personer från andra länder. Detta folkmord på de egna hoppas jag inte ses med blida ögon.

Om inte det blir så tänker jag flytta ner till Skåne, men jag måste ha en bostad. Det jag skisserar är ett skrämmande perspektiv, men det har hänt förut och det kommer inte att passera obemärkt!

Hur det ska gå till vet jag inte för det är populärt att bo där jag vill bo, men hos mina släktingar kan jag inte bo för det blir trångt.

Hur som helst så åker tillbaks i dagarna för här kan jag inte vara längre. Parkeringsplatserna är överfulla och i området och det finns inga kvar att hyra. Egentligen har jag bara klagomål och det bådar inte gott, men det beror på hur man ser det.

Som sagt jag anser att man ska trivas där man bor för det är inte bra att vantrivas. Det kan göra oss sjuka och jag måste tänka på min hälsa. Det värsta är att det finns ett par grannar som inte har ett eget liv och som vill att jag ska offra mig för deras dåliga samvetes skull som är mig i hasorna.

Det dom inte lärt sig är att en god människa kan vara ond och en ond människan kan vara god. Det lärde jag mig när jag var 50 år och nu fick jag det bekräfta igen. En kvinna i porten bredvid sitter alltid i fönstret och kollar vad grannarna gör och när de reser bort och kommer hem.

Hon är hatad av de flest i huset, men nu åker hon till sjukhuset och hälsa på en av sina forna vapendragare då han fått en hjärtinfarkt. Vilket öde!

Det är det värsta öde man kan råka ut för och jag tro inte att han överlever hennes vistelse. Nu måste jag berätta för mina barn att hon inte får besöka mig om jag skulle bli sjuk och tvingas in på sjukhus.

Det är tur att jag har en dotter som är sjuksköterska och en som är läkare så de kan nog förklara varför jag inte är intresserad av hennes uppvaktning.

Tro mig om ni vill, men jag är inte emot mina grannar i allmänhet - jag känner flera och de är bra människor. Nyss stack hon ut sitt huvud och lossades vara trevlig och god.

Problemet är att hon förgiftar omgivning genom att man inte får vara i fred. Nu säger jag därför det som Orup sjöng och det är att: "Jag blir heller jagad av vargar"!