Nu är det förorten jag pratar om!

Nu tvingas jag återigen skriva om huvudstaden – där alla huvudena bor, de intelligenta och framgångsrika. Idag höll jag på att bli överkörd av ett huvud. Det var på ett övergångställe i city. Ljushuvudet skulle till Lidingö fick jag höra på omvägar.

En buss hade stannat på min vänstra sida, men snillet fortsatte på sin högra sida i hög fart. Så är det, man måste välja sida om man inte ska bli huvudlös, men vad ska jag göra som valt ingendera därför att det finns ingen större skillnad på höger och vänster. Det verkar som de “smartaste” tar sig fram och kommer man inte fram så blir man påkörd.

Det är så som våldsanvändarna i våra förorter gör skulle jag kunna säga vid en jämförelse, men är det verkligen så?  Vad som är mottot är för dagen bland dem vet jag inte, men de påminner mig om hur man med stor “respekt” bete sig mot sina medmänniskor. Inte ens maffian gör som de gör, men det är så jag tolkar budskapet i filmerna jag sett – andra ser något annat. 

I mina mångas ögon är maffian affärsmän därför tjänar de inte på att elda upp bilar, skolor och göra folket till sin fiende. Dessutom håller de fienden nära som om de var kära och nära, hi, hi, hi…

I Stureplansvimlet finns det gott förortsungdomar som kommit upp sig. Ibland känns det som om de krälar fram likt ormar runt gatorna i Ferraris och Audis som de hyrt. De vill synas och de är lika bortskämda som bratsen, tar därför enbart hänsyn till sin egen framfart och skiter i andra.

Faktiskt så förstår jag inte att bratsen blivit en förebild. De visar ingen hänsyn till förortsborna och uppkomlingarna, men lika barn leka bäst heter det. Där har de och även jag en sak gemensamt - vi vill ta oss fram och se ut som om vi är något stort. Det jag ser är personer med lika dåligt självförtroende som jag hade förr.

Vad jag vet (faktiskt upplevt på nära håll) så är bratsen småpojkar, mest pojkar vars pappor har ett litet företag. Det företaget kommer de ärva vad det lider. Om inte pappan redan kört företaget i botten vill säga. Det är inget fel med ett arv, men fröna har redan fått allt vad de pekat på. Där har vi ytterligare något gemensamt. Vi är alltså bortklemade till tusen, men min nota betalades inte med kreditkort från mamma och pappa.

När det gäller förortsbaren är det blandad kompott, vissa har stenrika föräldrar, andra är flyktingbarn och sist, men inte minst är det barnen till immigranter som kommit hit för att söka lyckan i det förlovade landet. Den lycka som bygger på arbetslöshet och bidrag i “världens bästa land” att leva i.

Vanligt folk är raka och på ren svenska är de förbannade och vill ha slut på daltandet. Det man säger har inget med rasism att göra. Man vill bara att vi ska ta handa om de som kommer hit så att de slipper gå arbetslösa och leva på bidrag – är det rasism det är jag det också. Teoretiskt sett är “alla” överens, men jag skulle till sista blodsdroppen försvar de invandrare som är mina vänner.

Jag har små öron och stor käft så varför lyssnar jag inte på politikerna utan hånar och förlöjligar dem? Jo, jag tjärande på att göra det. Politiker vill alltid framstå som om de hade en helgongloria runt huvudet och det berättar vilka de är.

Som de flesta vet att jag är en människa med sjukt egon och en person som inte förstår vilka intressen jag tjänar. Jag skyller på andra för mina misslyckanden, men tillslut kommer jag att gå från insekt till insikt. Det är minnesvärda ord som skulle passa på min bautasten fast är det verkligen om mig själv som jag pratar? 

Det som jag skrivit här lyssnar ingen ändå på därför yrar jag bara i det fördolda. Tråkigt tycker jag, men så blir det när man enbart ser till den yttre verkligheten. Ser man till den inre förstår man att det som händer är inte något som man inte ska basuners ut till kreti och pleti.

Det behåller jag för sig själv. Det är därför framtidens melodi och det har jag tydligen glömt. För min del handlar det också om att nu dra från huvudstaden (denna häxkittel) så fort som möjligt. Det kommer att bli en het sommar och det gillar jag eftersom havet ger mig lugn.

Meditation och Falun Gång

I Engelsfors, en by nära Falun byggde jag ett timmerhus. De som hjälpte mig var några sågverksarbetare från Dala-Floda. Det var närmare bestämt för 25 år sen  och det var min sambo (dåvarande) som ville ha en sommarstuga där upp i skogarna.

En sommarstuga i den delen  av Sverige var inget för mig. Jag hatar mygg och jag vill höra havets brus och känna doften av tång och saltvatten. Dessa ljud kopplar jag till frihet, men min vilja satt som sagt i skogen eftersom det var hönan som hade makten.

Många pullor har jag sedan fått uppleva  och jag har ätit utmärkta måltider på fullgoda höns. Ytterst handlar det om vilken sort fågel man tillhör och vad man vill göra när tuppen närmar sig. Det förstod jag efter att jag inventerat en hel hönsgård och överlämna boet till en annan sprätt.     

Efter det jag nu skrivit blir det säkert ett jädrans kacklade, men jag tror att alla, oavsett kön har en önskan om något nytt efter ett tag. Naturligtvis är det bra när man vill förändra sitt liv, om man inte tillhör de som är stationära och lever med samma person livet ut, men det finns gränser.  Då handlar det om att det inre missnöjet förvandlat oss till bittra och gnällig gubbar som jag. 

Men jag är ändå nöjd med det jag har, uppskattar och känner mig glad över det som en gång gjorde mig sååå lycklig. Så har jag alltid resonerat, men jag tillhör likväl den missnöjda typen. Därför förstår jag att problemet ligger hos mig.  Jag är bortskämd, men det är inte helt sant.   

Jag behöver inte sex för att må bra utan det jag behöver är en möjlighet att kunna njuta av stunden och inte känna mig stressad. Det betyder inte att jag är hyperaktiv. Tvärtom. Nu förtiden är jag glad om jag kommer upp ur sängen på morgonen, men allt är relativt.

På grund av oro och stress, som är min natur söker jag mig till meditation, men det är inte avancerat. Även vanlig meditationen fungerade, men rätt var det var blev det annorlunda. Märkligt nog hände det mig det som den Kinesiskaregeringen varnat för när det gäller Falun Gång. Det betyder inte att jag vill förbjuda utövarna. Det jag vill är att man ska vara försiktig med det man dras till och vill pröva. Det faktiskt gäller allt som tex. mat och mediciner.

Denna tumregel gäller framförallt vad de etablerade säger att vi ska göra. Jag vet av egen erfarenhet att meditation inte är bra för mig och den vetskapen kan ingen ta ifrån mig. För mig gället som sagt att kunna vistas i en miljö som gör att jag känner lögnen, förlåt lugnet. Det ger mig frid i själen.

Flera gånger om året åker jag därför till den plats där jag känner att jag blir ett med universum. Där jag kan glömma tid och rum. Om jag inte gör det kan det bli farligt för mig och andra, de som kommer i min väg så att säga. I alla fall de som inte visar respekt och hänsyn till sina medmänniskor. Såna finns det gott om i huvudstaden. Konstigt att det heter så när de festa här verkar vara huvudlösa.

Ok, jag medger att många kändisar har mycket skit att dras med och ingen vet vad som döljer sig bakom ansiktsmasken. Jag dömer ingen. Dömer jag någon dömer jag mig själv för jag är inte ett dugg bättre än någon annan. Lika gladlynt och trevlig som kändisen på bilden utåt sett, men jag har inte längre kostym. 

Fast nu blev jag inspirerad av Tommy Engstrand. Därför ska jag se efter i garderoben vad som finns kvar där. Kanske en kritrandig kostym som fortfarande passar även om magen hänger utanför byxlinningen. “En viss rondör pryder det manliga släktet” skulle jag kunna avrunda bloggandet med om jag ska vara rolig inom ramen för det tillåtna skämtlynnet i dagens läge.

Tyvärr är jag nog ensam om att tycka det, men jag bryr mig inte vad andra tycker eller gör jag det?

Möte med nuet och det förgångna

När jag startade bloggen “Månadens yra” så tänkte jag att jag skulle bara skriva ett inlägg i månaden. Nu har det blivit sex stycken. Varför? Jo, jag behöver reda ut ett och annat innan jag drar ner på tempot. Verkligheten knackar på dörren. Framför allt vill jag veta vad jag vill med mitt liv. 

Jag har vid sidan om flera bröd-födde-jobb arbeta med kultur i stort sett hela mitt liv förutom de fem första åren. Efter utbildningen på konstskolan 1969-71 undervisade jag fem år inom mitt fack, men jag kallar jag mig inte konstnär, författaren eller fotograf. Sånt har jag slutat med.

Jag behöver inte någon titel. Det jag gör de gör jag för jag tycker att det är roligt. Idag skapar jag för att jag måste. Annars skulle jag ligga på sängen och stirra upp i taket. Det är kanske det man vill att jag ska göra, även ta en massa mediciner så jag inte får resning. Det tjänar läkemedelsindustrin på, men inte jag.

Mitt tillstånd idag är resultatet av att jag tvingats ta alla skitjobb som finns vid sidan om skapandet. Allt började på ett rörmokeri i Stora Mellby 1965 och det slutade med tjugofem olika jobb trettioåtta år senare.

Till och med en ordens- och titelsjuk person som Guillou kommer att bli bortglömd med tiden. Det handlar alltså om människor med sjuka ego. Den konstnär som tagit sig fram under sin samtid är oftast en mycket skadad. I alla fall de som marknaden hyllar till skyarna. Inte ens de små förlagen satsar på kvalité, men jag kan ha fel. 

Det är därför som marknaden avgudar författarna för tjänar mycket pengar på “dyngan” som produceras. Vissa kan inte ens skriva, men det är min bedömning. Nya grepp är naturligtvis alltid välkommet, men till och med bokälskarna känner doften av sensationsmakeri och deckaren är det enda som man kastar upp idag. Det är fåfängans marknad jag pratar om.

På ålders höst sitter jag kanske och läser tidning vid en kaj och dricker de en Tuborg vid Hafen i Köpenhamn, men den risken är liten. Jag tycker inte om öl. Inte ens vin som förr var populärt. Däremot super jag gärna in det öppna landskapet.

Vad som kommer till mig det får jag att snart få veta. Jag har högtflygande planer (andlighet) som jag måste förverkliga innan jag trillar av pinnen.

“Herrens vägar är outgrundliga” säger man, men jag tror inte på detta. Vi har alltid en fri vilja. Därför undrar jag vad jag egentligen vill? Som jag nu har det kan jag inte ha det många år till. Jag har redan berättat om det i mitt förra blogginlägg ang. boendet. 

Gammal inredning kan byttas ut mot en nyare och bättre inredning. Framför allt är det köksgolvet jag vill ger mig på och jag hoppas på en standardhöjning. Det gäller att få ut så mycket som möjligt vid en försäljning, men vem vill inte det om den nu ska säljas? 

Mitt störts problem är att jag har alltid en känsla allt ska gå åt pipsvängen och stulta i avgrunden. Det är media som skrämt upp mig och jag är lättskrämd. Därför har jag tagit öknamnet Lilla Nasse. 

Tranan kallar mig bara de som inte känner mig väl eller så vet man att jag har tomtar på loftet. Innerst inne vet jag också att det är hjärnspöken. Mitt liv är funktionellt och allt jag företar mig går superbra. Därför behöver jag inte veta vad jag vill för svaret finns redan inom mig. Livet är en teater och jag skriver själv mitt manus.

Mot Humlan

Det finns ytterligare oaser i Stockholm. Jag tänker då på Stora Skuggan, men den idyllen är på väg att förändras nu när Norra Djurgårdsstaden tar form. Idag är projektet ett gränsfall, men när området i Värtan och runt Hjorthagen är helt färdig utbyggt 2024 då blir det att stångas med 25 000 nyinflyttade. En samling lössläppta “nudister” som tar för sig av vår sköna natur.

Jag hoppas att politierna lägger planerna på hyllan om en fortsättning, men det vet jag att de inte gör. Det är en önskedröm därför att bakom dem står byggherrarna. De har lika stor makt som maffian i Italien. Istället hoppas jag på andra krafter, men frågan är om jag ska bo kvar? Flyttar jag till landet då slipper jag trängas med inkräktarna. Då kan jag ta mitt pik och pack och dra till en plats där kungsljusen blommar för fullt på sommaren eller dit gladorna glidflyger året om.

Jag tycker synd om alla blommor som inte kan fly. De måste stanna kvar och lida pin. Det kan inte vara roligt när invånarna pinkar på pistillerna med sitt stånd vid olika högtider. Fy sååå äckligt!

Därför kan det inte heller vara kul att vara abborre i Stora Skuggan när någon full kräks i vattnet där de simmar runt. Fast det kanske är gott att äta spritmarinerad potatissallad och inlagd sill i konjak.

Människorna kan som sagt fly, men är det rätt att dra när det yr småspik och betong över nejden? Stora städer finns det överallt, och om man som jag har konstaterat att det är mig det är fel på varför ska jag då dra från storstan periodvis?

Varför kan jag inte lära mig att älska dem som bor här och trivas? Jag vet ju att jag inte kommer att bli lyckligare om jag bosätter mig permanent på landsbygden för jag vet att alla mina problem kommer att finnas kvar.  Jag är den jag är och så är det - läs bloggen från igår!

Har jag tur så hittar jag kärleken inom mig, om det blir så blir det en helt annan sak. Då kan jag fundera på en flytt. Jag trivs som sagt bäst i det öppna landskap. Jag vet det finns en baksida med att bo på landet. Därför måste jag tänka efter ordentligt.

I år har de blivit många vitsippor i Lill-Jans-skogen och det känns som när jag var barn och sjöng “Vitsippan ute i backarna står”! För att inte nämna målet för dagen. Målet är T-jarlen där jag handlar för det mesta. Där möter jag folk som jag sällan möter någon annanstans. Hyggliga infödda som jag tycker om och som tycker om mig. Varför ska jag lämna dem? Johan som arbetar där han har också planer på att flytta till landet i framtiden.  

Nu tar jag med mig detta meddelande till makterna och jag hoppas att jag får ett snabbt svar. Om jag ska vara ärlig så tycker jag synd om alla, men det märkliga är att jag redan nu känner att jag vill vara kvar. Åtminstone ha ena foten här, inte helt förlora fotfästet för nu tycker jag till och med om cykelbuden som så ofta ställer till problem i trafiken.

Dessa gröna klädda män i trikåer som jag möter utmattade framför Kungliga Bibliotekets huvudentré i Humlan. Märkligt, men jag har redan börjat älska mig själv. Det skulle jag tro för jag vet inners inne att jag alltid gjort det, men jag vet också att jag tillhör de som måste ha en förändring för att uppskatta det jag har och det jag fått. Så “enkelt” kan det vara för vissa av oss. Trots det är jag en flyttfågel som kallas Tranan!

Mot Rosendals Trädgård

Vad är kärlek? Det kan man fråga mig efter det jag skrivit i mitt förra inlägg. En kärlekstörstande och skadad person som jag tror att jag är när jag befinner mig i ett slags glädjerus, men så är det inte. Det handlar snarare om känslan av trygghet och att jag inte, som jag ofta gör oroar mig för saker och ting.

Detta händer alltså inte när jag har kontroll på allt utan när jag låter det som händer hända. Det är då jag tycker om mig själv för den jag är även om jag har gjort saker som inte andra tycker är bra.

De flesta håller nog med mig, men frågan är hur många är det som verkligen lever efter detta motto? De är få och de som gör det är säkert födda sådana. Jag får däremot kämpa för att nå resultat. Ibland möter jag dem på stan, men det jag ser blir min egen spegelbild i Lustiga Huset. Därför är de fula för jag tycker inte att jag är vacker. 

Alldeles vid Djurgårdsbron finns det en person som jag vill beteckna som Stockholms trevligaste glassförsäljare. “Den som gud älskar dör ung” sägs det, men om den “teorin” stämmer då skulle glassgubben och jag inte levat. Vi åkte nämligen motorcykel i unga år och vi var minst lika glana som James Dean verkar det som.

Vi valde båda Triumph, HD köper bara de som har potensensproblem och som sagt. Att vi överlevde trots vår framfart har ifrågasatts av många. Jag tror däremot att den som stannar kvar älskar Gud faktiskt också för alla har en uppgift här på jorden. Den uppgiften är att förbereda sig inför nästa liv. Det är därför som jag är den jag är. I nästa liv ska jag därför bli tryggare och en mindre orolig person, men jag måste påbörja denna förändring reda nu. 

Så är det med vissa, men ibland måste jag välja bort de som stjäl min energi. Framför allt måste jag behålla dem som inte är som jag själv annars blir jag mycket ensam. Jag har valt bort några, men de är inte stämplade för alltid. Skulle de eller jag utvecklas då finns jag där för dem, inte bara som ett objekt (supar kompis eller ersättnings medel ) utan som en medmänniska som eftersträvar själens högsta önskan. Nämligen att lära känna sig själv i sin egen upplevelse.

“Det själen eftersträvar är den högsta känslan av kärlek som man kan förställa sig” skriver Walsch i boken “Samtal med Gud”, men detta är kunskap och teorier. Vad själen vill är att uppnå fullständig känsla av kärlek. Då är den fullständiga kärlek vad vitt är för färgerna. Många tror att vitt är frånvaron av färg, men det är fel. Det är inbegripandet av alla färger. Vitt är alla färger som finns, tillsammans. På samma sätt är kärlek inte frånvaron av hat, ilska, lust, svartsjuka, begär, utan summa av alla känslor.

Den sammanlagda slutsumman. Den fullständiga mängden. Alltet.

Nu blev det teoretiskt, men detta hade jag kommit på själv och inte behövt läsa mig till. Det tror inte teoretikerna på, men det vet jag. Detta fanns inom mig och jag viste att det var så, men jag vågade inte tro på det fullt ut förrän jag läst det i en bok av samma författare som jag tidigare nämnt.

Jag är alltså också en profet och profeter dricker mycket kaffe för att minnas vad de sagt. Det är den enda drogen som lugnar ner nerverna för nerver det har jag både utanpå och inuti. Ett nervknippe är jag, men så roligt ska vi inte ha. Det flesta dagarna i veckan är jag lugn som en filbunke trots att trettiofemåringarna ofta kommer i min väg.

De är hänsynslösa i sin framfart. De tänker bara på sitt och på de som står dem nära – frun barnen och släktingar, men kanske också grannen. Där går gränsen. Som jag gjorde en gång. De är jättebäbisar och de står upp för det jag gjorde upp med för tio år sedan. Allt det som jag idag vänder mig emot och som jag idag tycker är fel.

Även detta som jag nu gör är fel eftersom var och en ska gå sin egen väg till kunskap om vem man är. Därför ska jag inte klättra i andras repstegar utan vänta på dem när de ramlar ner. Då är de mogna frukter som i bästa fall går att samtala med.

Det jag nu måste göra att är att drar mig undan folkvimlet och söka en lugn plats i solen. Sån har jag alltid varit. Jag vill leva i fred och frihet. Inte beblanda mig med kreti och pleti, men vad gör jag då i Stockholm?

Det kan man verkligen fråga sig och svaret finns i det jag skrivit. Jag söker efter den stora kärleken, men den finns inte hos kvinnorna, som jag förr trodde utan inom mig. När jag känner att den finns eller rättare sagt, när den kommit tillbaks (fanns inom mig när jag var barn) kanske jag inte längre bryr mig om vad andra tänker och tycker om mig eller gör mot mig. 

Då kan jag älska mig själv och alla som kommer i min väg, men det är nog bara ett önsketänkande. Ilskan är en dela av mig och den är jag glad för. Den finns på samma sätt som den humorn som jag besitter.

Utan svart skulle inte vitt finnas, vitt skulle inte förstå vad svart är för en konstig färg.

Körsbärsträdgården

Faktiskt så finns det oaser i huvudstaden. Rosendals trädgård är en sådan plats. På våren blommar körsbärsträden i Kungsan och då är det gott att leva. Stockholm blir till ett paradis, men dessa platser tillhör undantagen.

Man kan man rätta fråga sig vad det är för fel på mig som skriver så? Varför hatar jag stora städer och dess invånare? Det sägs att du aldrig är ensamma med dina problem, men det är ingen tröst. Skulle jag försöka mig på en gissning så tror jag att det handlar om kärleken till mig själv.  

Jag vill som sagt inte skylla på andra för att jag mår dåligt och därför tar jag det på mitt konto. Visst skulle jag kunna skriva att vi lever i en penningekonomi där alla är objekt och kan säljas för pengar, men det är det inte hela sanningen. Vi är också individer och det är mitt eget skit som jag bär på och ingen annans.

Man kan också fråga sig hur jag löser detta problemet? Jo, jag söker efter kärleken. Vissa löser det genom att de väntar på den rätta, men finns hon verkligen? Jag menar att hon inte finns därför att kärleken finns inom oss och inte utanför.

Jag vet att det inte är lätt att älska sig själv, men det går om jag verkligen försöker. Det första jag måste göra är att förstå mitt egenvärde. Därför måste jag till en början inse att det är jag som vet vad som är rätt. Det är jag som vet vad som gäller och det är fantastiskt. Jag vet vilket schackdrag som ska bli nästa drag. Jag är profet och kungen!

Jag gissade t.ex. att skåningen Robin Stjärnberg skulle vinna melodifestivalen. Det tog bara två sekunder att förstå det. Jag visste det utan att behöva fråga Bert Karlsson. Så är det ofta. Jag vet saker utan att behöva fråga någon auktoritet eller säga det till någon. Därför är jag en profet!

Så är det för alla. Vi kan känna på oss vad som ska hända. Därför ska man älska sig själv utan att behöva bli bekräftad utifrån. Bekräftelsen kommer på samma sätt som kärleken till sig själv. Detta är det som jag missat. Jag måste därför inte bli berömd för att bli något. Jag är redan beröm och bedömd. 

Det är jag som berömmer mig själv och det är jag som vet att jag är något stort och omtalat därför att jag tror på mig själv och vet mycket om livet.

I detta ögonblick är jag ingen nolla längre utan en etta, men med en nolla efteråt. Utan nollorna (publiken) kan artisterna inte bli något. Nollan är den penningpung som författarna och fotbollsproffsen inte kan vara utan. Den nolla som gör dem rika så att de kan flytta dit där de får vara ifred och frihet från alla andra nollor.

Det är den freden och friheten som jag söker inom mig och nu har jag kommit till insikt. Den insikten bygger inte bara på att kärleken finns inom mig utan att när jag känner den ska jag flytta från storstan och till en mindre ort i Skåne. 

Nu talade jag bara om att göra något, men jag behöver inte göra något – jag är älskade utan görandet.

Huvudstaden

“Stockholm, Stockholm, Stockholm, stad i världen. Stockholm, Stockholm världens stad.” Det är som man spyr, men är det verkligen så illa? Finns det inget positivt? Absolut, men det som stör mig i staden är alla vägbyggen, byggnationer och allt buller ifrån bilarna. Framför allt de oljuden som kommer från långtradarna.

Denna fanatiska huvudstad Stockholm som “alla” talar om finns i tystanden vid Bergianska, Hagaparken, Nationalstatsparken och Rosendals trädgård osv. Stressforskarna har kommit fram till att ljud stressar och är en grogrund till många sjukdomar och problem. Visst är det märkligt att så många “vill” bo i stora städer, men man vill inte ha buller och stress. Vad är det då man söker?

Det man söker är arbete och och en patener om man inte redan har en. Det finns gott om unga människor i Stockholm som redan vet vad de vill bli när de blir stora. Innan de nått dit ska de lära sig något om livet och möta vilka de verkligen är inners inne.

De är på gott och ont, men för mig är det för det mesta ont nuförtiden därför att här har jag redan mött mig själv och vem jag är efter att jag passerat 60 år. Jag är och har alltid vart en dålig lärare som har ett djävla humör, men jag har också humor och det är de som de målmedvetna retar sig på.  

Det verkar i alla fall så för i mötet med vissa strebrar blir det problem. Ser jag lycklig och glad ut, som jag gör ibland då är jag en galning som nyss blivit utsläppt. Man ler nämligen inte i Stockholm om man inte är fattig, full eller galen. Det passar sig inte för ytterst är det ett underklassbeteende eftersom den som inte har några pengar är lycklig och dum. Konstigt? Ja, men så ser vissa med förakt på de som inte lyckats. 

För mig signalerar det motsatsens som osäkerhet och rädsla om att göra bort sig. Många vet inte hur de ska bete sig och följer därför en given mall. Den mallen säger som sagt vem du är, men bygger på myt om hur olika grupper i samhället beter sig. 

Men det är helt fel. Det finns inga grupper som beter sig utan det finns bara individer. Jag har träffat många rika människor som är generösa, glada och glana. Jag känner även många “fattiga” som är sura som citroner. Alla människor är dessutom glana på sitt sätt, men det verkar som alla försöker dölja galenskapen för utåt sett ska man vara perfekt.

Tack och lov finns det gott om individer i Stockholm och jag är en av dem.

Faktiskt så är det originalen som gör det uthärdligt att leva i denna stad, men varför kan vi inte göra den trivsam utan buller och utan strebrar i trettiofemårsåldern som tror att de ska bli något? För mig är det inte en gåta. Svaret är enkelt och alla vet att det är pengarna som styr och att alla vill tjäna så mycket så att de kan flytta från helvetet. Kanske till Franska Rivieran eller Malmö?

Det är inget fel med mycket pengar – det är bra att ha, men att leva på lånade pengar ger slavmentalitet. Då beter vi oss som fähundar som intrigerar och är avundsjuka på alla, som i humorprogrammet Solsidan.

Det är då jag inte kan sova på nätterna utan tänker på hur rätt jag tänkt fast det var fel. Det är då jag öskar att jag inte var född trots att jag är gödd.

Vi är många nu tror på myterna som marknaden odlar för då blir alla lydiga redskap i oligarkernas herbarium.

En fortsättning blir det inte  för detta tema känns uttjatat. Den ska handla om roligare saker för annars tror de som läser det här att jag inte har någon humor. “Mycket ull och lite verkstad!” alltså.

Vår sköna nya värld!

Tänkt vad tråkigt det var förr när inget kostade och alla gick omkring och var jättesnälla. Tacka vet jag SEB-banken som nu enbart ska behålla de kunder som äger något över en miljon. Varför inte fem eller tio miljoner? Det är rätt-vist för blir det en riktig kris så kan banken konfiskerar spararnas kapital medan konkurrenterna går under och kunderna tuggar fradga. Kan man tjäna pengar på fradga?

För att inte tala om de som går omkring på stan och ser sura ut. Kanske tänker de på alla stackars trettiofemåringar som fått en repa i lacken på nya stadsjeepen.

Därför ser jag framtiden an och längtar efter att marknadsliberalerna (dit räknas även socialdemokratin) verkligen tar över styret som leder oss rakt in i kapitalets helgedomar. Verkar det motsägelsefullt det jag skrivit? Låt mig förklara.

På min cykelväg in mot city hände det något som inte är allt för ovanligt i en stad där det vimlade av människor som vill göra karriär. Vid ett övergångställe tvärnitade en bilförare. Han hade en svart stadsjeep. Det var en gångtrafikant som skulle över vägen som han stannade för.

Gångaren hade tur, men det var nära att han blivit påkörd. Problemet var bara att jeepen däremot blev påkörd bakifrån av ett annat fordon. Det var en mörkblå Volvo V70. Om det blev en buckla eller bara en rispa på fina bilen därbak det vet jag inte, men när jag kom förbi på min Crescent upplyste jag bilföraren att man måste sänka farten vid alla övergångställe och att det fanns en bättre bilväg in mot city på andra sidan.

Vägen som han körde går nämligen där Nationalstadsparken börjar och där ska man helst inte köra, men det gör de flesta som kommer från Lidingö. Det är deras huvudstråk om de inte är cyklister som jag vill säga. De har däremot valt den rätta vägen tycker jag.  

I den här situationen var det jag sa både självklar och dumt så lite får jag skylla mig själv, men detta fick en effekt över alla tänkbara förväntningar och portioner. Jäppen i den svarta jeepen bad mig dra åt helvete och det var okej, men han vräkte också ur sig dynga (även hans fru som kom ut ur bilen) om mig trots att de inte visste vem jag var. Jag kunde ju ha varit en civilkläd polis. De fullkomligt vrålade ur sig ilska. Tillslut sa mannen att “Jag hoppas att du dör en plågsam död i cancer!”

Det han gjorde, men inte förstod var att han utmanade bumerangen effekten. Jag förstod iaf. det och även att det var han själv som skrek i dödsångest och förtvivlan över att dö en plågsam död. Han var så rädd att han fullkomligt skakade av skräck. Med andra ord det han gjorde var att projicera sin ångest på mig.

 

Faktiskt så älskar jag karriärismens “klanderfria” knölar. Det är starka kryddorna i våra liv. Över dem ska vi vara tacksamma. För de berättar vad vi inte vill ha. Ibland känns det därför underbart när luften är full med avgaser för då går jag snart över på andra sidan och slipper jag alla patetiska skitungar som kör omkring i sina dieselbilar och tror att de kämpar för miljön. Så hans önskan är inget jag är rädd för.

Gott folk, vill ni se på det jag yrat om här som ett 1:a majtal så varsågod, men för mig står denna dag för något helt annat. Då har tussilagon snart blommat ut och jag blir glad som en lärka för då är magnolian på g i Skåne.

Snart drar jag söder ut och slipper då alla Stockholmsdjävlar (många vänliga själar finns det också) som förpestar luften, men är det någon skillnad? Troligen inte eftersom en hel drös med uppsvenskarna har flyttat ner till detta förtjusande landskap. Där sprider de sin odör över nejden.

Jag räknas inte dit för jag är född i Västergötland, men med rötterna i Halland så någon äkta knöl är jag inte. Bara en vilsekommen komposterare som hoppas att det ska växa något ur det jag värker ur mig i mitt bloggande.  

Så är det och nu ska jag rätta det jag skrivit så att rättstavningsnördarna inte blir sura, men det får vänta för jag är trött av allt att döma, som domaren sa.