Kärnproblemet?

Vad som är det verkliga problemet när man mår dåligt är svårt att veta. En sak är viktig om man vill må bra och det är tron på sig själv. Så kan jag skriva även om det inte är helt sant. Varför? Det kan bli en sanning om man tror att det är så.

Ett annat sätt att se på saken är det motsatta. Naturligtvis känns det första alternativet som en självklarhet för många, men om jag skulle tillämpa den tesen på mig själv skulle jag omedelbart tappa balansen. Faktiskt så skulle jag straffa mig själv för arrogans och överlägsenhet.

Detta tankesätt ligger djupt rotad i mig och framför allt i den kristna kulturtraditionen. Kanske är det ett missförstånd som mycket annat som jag vräkt ur mig. Jag måste var försiktig så jag inte framstår som någon som trampar proffstyckarna på tårna, de som verkligen tror att de kan sitt ämnet.

På tal om vetande så finns det de som menar att jag har en paradigm i de undermedveten som gör att jag inte kan tillämpa det som anses vara orsaken till mitt tillstånd. För min del handlar det då om att jag ser på mina erfarenheter som misslyckanden. Ett mönster som jag ständigt upprepar vid varje motgång.

Det är 30 år sedan jag bestämde mig för att slippa leva i helvetet, men resultatet blev inte det som jag förväntat mig. Fast det beror på hur man ser på det. Som sagt problemet är att jag upplever alla hinder mig på min vägen mot målet som olägenheter. Därför skulle jag kunna räkna upp åtskilliga händelser som inte blev som jag ville att det skulle bli.

Därför blir min logiska slutsats att om man tror på sig själv så blir det jag företar mig inte så bra. Om jag tänker tvärtom då går det bra. Även om det som inte blev så bra var rätt ur ett helt anat perspektiv kan jag inte se det på en gång.  Det måste gå många år innan jag kommer till insikt.

Det som gjort att jag känt mig misslyckad beror är bl.a. mina studier i mate och engelska på Komvux i slutet av 1980-talet. Femton år senare förstod jag vad som blev fel, men då var det för sent. Misslyckandet hade sabbat mina möjligheter att bryta med mitt förflutna och skaffa mig ett yrke med status. Tillslut blev jag arbetslös.

Det finns mera, men detta räcker långt. Något topposition inom samhällsmaskineriet blev det alltså inte. Det var något som jag inbillade mig skulle vara en framkomlig väg. Det skulle ge mig det jag behövde för att må bättre.

Tydligen var jag så dum att jag inbillade mig att en person som inte bryr om varken pengar och makt kan bli något av värde. Den illusionen bevisar på hur naiv jag kan vara även om jag vet att det inte är sant det jag gör.

Så här kan jag hålla på länge. Det är det också många som gör. Vissa fastnar i de elände som drabbat dem. I mitt medvetande finns det inte längre, men det finns det i de undermedvetna. Frågan är därför hur kommer jag dit? Hur tränger jag ner i det som ställer till det för mig? Det som gör mig olycklig? Är det omöjligt att nå dit, men det finns inget som är omöjligt säger profeterna.

Mitt medium håller med dem. Hon tjatar jämt på mig och säger att jag ska göra mig av med mina rädslor. När hon spår mig kommer hon stadigt till den punkten. Att även hon är rädd för olika saker det talar vi sällan om och gör jag det då bortförklara hon det med att säga det var om mig vi pratade.

Resultatet blir istället för min del att rädslorna slår rot allt djupare. De är som att möta Midgårdsormen. De ringlar sig runt min mage som en stor fet tjocktarm. Säkerligen handlar det om inlärning. I värsta fall är det PTSD, men även ett inlärningssätt som “Pablos Hund” kan vara en orsak.

Skuld och straff är naturligtvis en faktor som jag räknar med. En punkt som jag inte tänkt på förut är att jag förväntat mig ett resultat. Det bör man inte göra. De försämrar min möjligheter att lyckas, att nå den lycka som jag tror att alla andra har fått av gud, men inte jag.

Det är logiskt att tänka så här när man är ordblind, som jag är. Lärarna och eleverna i skolan betraktade mig som dum i huvudet. Jag vet att många också har blivit föremjukade genom att tvingas läsa högt inför hela klassen, men det slappa jag. Det är märkligt eftersom de skulle inte tänka så om den eleven som var blid.

Frågan är också vem som är dum i huvudet? Stora personligheter som Albert Einstein, Rockefeller, HC. Andersson och General Patton hade samma problem och de anses vara genier!

Varför gnälla?

Varför gnäller jag när jag har spåtts en god framtid? Det kan beror på att jag är rädd för att det inte ska bli så eller är jag bortskämd?

“Om jag inte är tacksam för det jag har hur kan jag då tro att jag ska bli tacksam för det jag kommer att få”.

Detta är enkel matematik. Därför måste jag uppskatta det jag har för annars blir allt precis som förut när det som tillhör mig kommer till mig. Hur jag klara den uppgiften vet jag däremot inte. Jag har lyckats med vissa saker vet jag även om de som känner mig har svårt att tro att det var möjligt, men då bortser jag från det mest grundläggande.

Det jag har svårt med är att lita på krafterna i universum. Rättare sagt det negativa som händer sätter spår i min vardag. De räcker med en lite motgång så tror jag hela världen ska rasa samman. Jag tror att de som inte hände skulle kunna hända om om fanns. 

Varför är jag sådan? Jag vet att jag inte är ensam om att uppleva tillvaron på det viset, men det är få som berättar om det för andra. Det känns pinsamt, man kan bli stämplad som onormal och räddhågsen. Det är inte fint. Nu ska jag däremot berätta om det som gjorde min dag fantastik.

Jag fick en punktering. Efter att jag lagat samma hål tre gånger bestämde jag mig för att köpa en ny slang trots att den gammal också var ny. Sedan försökte jag se meningen med det som hänt för punkteringen innebar att jag måste traska ända bort till Vasastan.   

Onödigt långt? Nej, det är där finns en cykelaffär som inte i förstahand tänker på att tjäna pengar utan på att kunderna ska bli nöjda. Det kallar jag en god investering. På vägen hem såg jag därför tre olika slags fåglar som jag inte sett förut.

Det var vid Sofia Hemmet. Detta berodde på att jag inte cyklade utan gick. Att gå har sina fördelar om man som jag vill få bra bilder till Flickr.

Det första var en bofink. Han satt på en gren och sjöng. Den andra var en flugsnappare. Den hade hittat något som likande en grön kvist, men i plast att sista på. Det är det fåglar gör det sitter.

De bästa bilderna fick sin plats på nätet. I arkivet fanns det även plats för några naturbilder till bloggen. Tillslut dök det upp en trädkrypare, men då hade jag passerat GIH

Detta är för övrigt min väg in till city och därför frågar jag mig självklart “Vad gnäller jag för”? När jag läser mina bloggar på nätet känns det som jag är rysligt bortskämd. Gav jag ut dem i bokform skulle de heta “Gnällpåsen”. Hur jag än väder och vrider på den saken kan jag inte komma ifrån det.

Lägger jag sedan till att få läser Månades yra då blir lyckan ännu större för jag slipper offentlighetens ljus. Hamnade jag i den kategorin då skulle jag få krav på mig och slarva med sökandet efter mitt kärnproblem. Om jag en dag hittar den då ska jag skriva om detta. Ibland är jag nära känns det som.

Denna kunskapen vill jag förmedlar även om det bara gäller mig och mitt liv. Det tycker jag är guld värt. Alltså jag är en guldgubbe som vill dela med mig till andra om det som gör mitt livet värt att leva eller som vi västgötar bruka säga: “Det ska var gott att leva annars kan det kvitta!”

Fåglar i Nationalstadsparken

Ett återkommande tema i “Månadens yra” är Kungliga nationalstadsparken. Det är alltså inte bara suspekta saker jag yrar om i min blogg.  Det jag däremot gör är att jag tycker en massa utan att veta särskild mycket om det jag kastar ur mig, men det gör de flesta. Åsiktsfrihet kallas det.

En åsikt är sällan något ämne man forskat i utan det är något man tycker är rätt därför att det låter bra. Det är till den kategorin jag hör hemma numera. Förr var det tvärtom.

Därför är tv-program som debatt inget annat än pajkastning, med inslag av stora stenbumlingar som ska träffa motstånden så hårt att han blir skadad eller dör. Om det inte är var så då skulle fler ändra sig under debattens gång. Detta händer aldrig.

Min inställningen till djur och natur har jag ändrat på illa kvickt. Först trodde jag att fåglarna skulle fly fältet när Norra Djurgårdstaden började ta form, men det verkar som de anpassar sig. Jag har sett hägrar som gömt sig i diken och bakom buskarna när löpare och cyklister drar förbi som projektiler.

Det verkar som de förstår att den sortens varelser inte vet att man existerar inte om man inte syns. För dem finns det bara personliga rekord inom vissa sportsliga grenar. 

När fåglarna däremot får se mig med en kamera i högsta hugg då lyfter de utan att tveka. Det är därför som jag har så många bra bilder på dem i rörelse och flykt. De vill nog att jag ska få en kanonbild och det har jag lyckats med – se Flickr.

Totalt är det 11000 bostäder för 25 000 invånare som väntar på att få en egen lägenhet. Det påstås att de som inte gjort det har inte någon stans att bo, men var de bor nu förstår jag inte? Det verkar bara var romer som är hemlösa nuförtiden. Det är synd om de stakarna, men nu har de hitten en stack att flytta till.

Men jag lovar, det kommer att bli en helvetes massa problem där, men då har jag flyttat hoppas jag. Tyvärr är det så jag ser på saken. Invandrana till Stockholm är myror som vill bo i jättestackar och jag är en flyende trana som är rädd för de ska förpesta luften för mig.

Redan nu väller det in folk utifrån rakt till det idylliska Hjorthagen. Det är våran idrottsplats man vill åt. Bonde klagar högljutt över allt oväsen får skränande ungdomar och föräldrar. Någon parkeringsplats finns det inte heller att få. Det är märkligt, men de som sportar mycket (det finns lyssnade undantag) tar oftast bilen till sina aktiviteter, men hackspetten den bor kvar. Han är inte lika störd.

Den låtit konstigt, men i flera veckor har denna lyckofågel hållit på och “drillat” som en galning eller så är det ungar som vill ha mat.

Knipanden vid Laduviken är däremot ostörd. Fast jag tycker att den är helstörd. Den jagar bort alla änder som finns i närheten. Det beteendet har jag inte sett förut, men det är kanske normalt när det kniper.

När det kniper för mig brukar jag spänna ögonen i folk och säga dem ett sanningens ord. Några ruskar på huvudet andra blir rädda. Då brukar jag bli ännu argare, men för mig är det ett misslyckade. Man vet inte vem man möter och jag har förlorat kontrollen som talar ofta om att man ska inte start krig.

Däremot är snokarna nöjda med sin tillvaro – tror jag. De är två och kanske flera. Helt ofarliga och de förbipasserande blir imponerade av att de sett en enorm orm.

Det verkar som de flesta är djurvänner innerst inne, men också helt omedvetna om deras egen inverkan på djurlivet. Alla måste ju ha en bostad och byggherren ska tjäna pengar så at de har råd med ett hus vid Rivieran.

Att tjäna massor med pengar är något som jag försummat. Varför det är så vet jag inte, men en utredning pågår. Kanske det beror på att båda mina halvbröder alltid tänkt mera på sitt liggande fä än människan lidande. Det är däremot min specialitet, men då är även ångest mitt huvudämne.

Framför allt är det barnen som tycker om djur och natur. En del vuxna vet inte ens vad en snok är. Det är illa, men kvinnan i deras liv tvingar i bästa fall bort dem från fotbollen och ishockeyn. Det tycker jag är bra för den föder inskränkthet även om det finns mycket klokt folk även bland de som jag möte i mitt bostadsområde.

Att jag inte har mycket tillövers för den sortens idrott och lek beror på att många tar det på för stort allvar. Fast det gör jag också med mitt andliga spis.  Det är därför som jag känner mig så misslyckad när det jag försökt uppnå under de senaste trettio åren inte blir det jag förväntat mig. 

Samma gamla Leo och någon andlig ledare att tala om det är jag inte, men det var inte målet. Målet var att JAG skulle komma i harmoni, alltså leva i nuet och inte vara rädd för allt som ständigt hotar mig om om fanns. 

Fast jag vet att om inte finns. För om om fanns skulle gäddan vara en elefant som min mamma alltid sa och därför kan jag andas ut. Allt det jag är rädd för är hjärnspöken och det media målar upp är en illusion.

Att spela för kung och fosterland!

Varför är det så märkvärdigt att spela för kungen? Jag har bloggat över ämnet monarkin tidigare och ställt mig frågan om dagens artisterna har så dåligt självförtroende att de måste uppträda inför kungen för att bli något. Kan de inte tro på sig själva och stå upp för den egna talangen.

Svaret är att ytterst handlar det om pengar och popularitet. Många tror att om de inte ställer upp på en inbjudan från kungahuset kommer publiken att svika. Det är ett konstig resonemang då en majoritet inte är rojalister, men det finns med på lista över det som kan vara en orsak. Eftersom jag inte har någon publik så kan jag skriva att jag tror att det är så här och jag behöver inte förneka sakernas tillstånd.

Alltså jag tjänar inte på att hyckla inför överheten utan tvärtom. Jag är Dummerjöns som klappar in på borggården bland hycklade borgare i mina träskor!

Jag mins när Myran (Jan Myrdal) gjorde bort sig. Det var i förra seklet. I Aftonbladet stod det att han läst en dikt för kungen. Det var på slottet i Mariefred, men han hävdade att han inte vinkat av kungen vid bryggan. Blad de intellektuella finns många som under åren fått byxorna nerdragna på samma sätt som Jan och visat talang.

Kungen har även jag mött. Det var i slutet av 1990-talet och på Öland. Jag vistades där några sommar tillsammans med min särbo. Vi var ofta i Himmelsberga och då blev mötet med honom oundvikligt. Ibland stannade han till på parkeringen vid Runstens kyrka. Det var där som vi hyrde en stuga.

I mina ögon är han en färglös person, men de som känner honom säger att han är rolig. Mig roar han genom sin blotta existens, men det finns gott om folk som säger att de vill träffa honom personligen. Mest kändisar som tex. Leif GW Persson, men det har han redan gjort. Det skulle inte förvåna mig om det finns fler av den sorten.

Bland personer med storhetsvansinne finns det gott om sådan som tror att de är kungen.

Detta tycker jag är talande. Det förklarar varför det finns de inom kändiseliten som till och med tror sig ha varit tillsammans med honom. Jag ifrågasätter inte Haijby, men däremot finns det vissa som numera påstått att Carl Gustav villat i deras sköte.  Ingen nämnd och ingen glömd. 

Egentligen bryr jag mig inte om det spektakel som pågår. Jag har faktiskt inte med den saken att göra. Vill folk bli imponerade av att känna en riktig kändis så ska jag ska inte håna dem för att de vill ha det på det viset. Livet är ändå ett skådespel och min roll är tydligen att häckla de som tror att de är något stort i mina bloggar.

Nu finns det säkert de som vill sätta p för det här yrandet. Det vill jag också. I ställe vill jag skriva om något som är vackert och väsentligt för själen.

Därför skriver jag att det är viktigt att jag slutar att bete mig som om jag var en knipand eller bandhund om man så vill. Det inbär att jag i praktiken måste jag ändra på mitt beteende. De gör jag framför allt genom att ändra min tror. Jag måste förstå att andra befinner sig precis som jag i olika utvecklingsfaser. Jag måste förstå och lära mig att alla inte kan tycka som jag och inte heller vara som jag.

Framför allt måste jag förstå att jag är minst lika intresserad av pengar som alla andra. Inners inne är det nog så att jag också vill skaka tass med kungen, men man behöver väl inte ändar på styrelseskicket för den skull.

Monarkin är historisk sett en relik från fornstora dagar. Så också mitt synsätt, men jag vidhåller att om man har dåligt självförtroende och ett trasigt egon då blir ett kungligt besök guld värt.

Vad blev det för resultat?

Det sägs att lyckan finns alltid i ögonblicket som är här och nu. Om man som jag ständigt påminns om dåliga saker eller sorgliga saker kan det beröva mig min glädje. Lyckan påstås ha skickats till mig från universum och av Gud. Det är här i detta ögonblick, om jag tar den och dela den med andra som lyckan finns.

Det kan utryckas på många sätt, men så här skriver de lärda. Jag håller med, men frågan är hur jag lyckats med detta efter alla de ansträngningar som jag gjort? Det var 1986 som jag började gå på den vägen som skulle leda mig till upplevelsen om att kunna vara i nuet utan att bryr sig om vad som händer runtomkring mig.

Ser jag bakåt så kan jag tyvärr konstatera att jag inte lyckas nämnvärt. Jag är samma person som jag varit de senaste trettio åren, om jag bortser från de kunskaper jag fått om vad som är lösningen på olika problemen, men det gäller inte vetandet. Om man som jag skiljer på dem åt så veta jag i praktiken vad som går att jag tillämpa eller inte.  

Alltså samma oro och ångest bär jag i mitt hjärtas jord. Så fort jag möter lite motstånd får jag panik. Finns det inget motstånd så skapar jag ett. Med andra ord; jag lever i de helvetet som kallas hjärnspöken.

Jag har lärt mig att alla problem jag har jag själv skapat, men trots det finns det en skillnad på förr och nu. När allt är bra njuter jag fullt ut. Jag vet även att allt som händer har en mening, men varför jag inte kan känna den meningen ända in på skinnet trots att jag vet att svaret är enkelt.

Svaret är att jag saknar kärleken inom mig. Det jag har består mestadels av rädsla. Frågan är då om jag lider av något slags bokstavskombination? Om det är så, vilket jag inte tror, så gäller inte något av det som profeterna predikat för mig. Det gäller alla andra, men inte mig. Inte ens meditation hjälper då.

Jag frågar mig därför varför skulle inte jag vara lika älskad som alla andra? Varför kan inte jag lära mig något som är så enkelt som att älska mig själv? Det suger eftersom bara de negativa lyssnar jag på, det som folk tror sig veta om mig är när de värker ur om sitt eget skirt om andra. Allt det som är dåliga man säger om mig och inte det som är bra.

Därför är det mycket tråkigt att behöva konstatera att allt jag yrat om i mina bloggar inte varit till någon nytta. Då kan jag lika gärna lägga ner dem, men är det så enkelt? Faktiskt så är det inte det. Numera vet jag tex. att saker hela tiden händer som gör mig glad och lycklig i stunden.

Hela tiden händer det saker som får mig att tror på mig själv. Framför allt då jag inte bryr mig om vad andra tycker om mig – då jag går min egen väg till lycka. Nu förstår jag att det är om dem själva de pratar.

Denna omkastning berättar att det är lilla Nasses väg jag går på. Därför kommer jag att vinna den stora striden framför allt över mina egna rädslor. Det håller Puh säkert med om för vi hänger och dinglar på samma gren så att säga.

Faktiskt så är det kanske så att jag är lyckligare än de flesta, men vet inte om det. Jag inbillar mig att jag är olycklig, men är det inte för att inte blir arrogant och övermodig. Mottot har alltid varit att “verkligheten döljer det motsatta”. Det kan som sagt vara så enkelt att mitt tillstånd är en kompensation.

Ytterligare ett problem som jag har är en oförmågan att verkligen uppskatta det jag har. Jag är priviligierad om man jämför med de som befinner sig i fullständig mörker.