Fåglar i Nationalstadsparken

Ett återkommande tema i “Månadens yra” är Kungliga nationalstadsparken. Det är alltså inte bara suspekta saker jag yrar om i min blogg.  Det jag däremot gör är att jag tycker en massa utan att veta särskild mycket om det jag kastar ur mig, men det gör de flesta. Åsiktsfrihet kallas det.

En åsikt är sällan något ämne man forskat i utan det är något man tycker är rätt därför att det låter bra. Det är till den kategorin jag hör hemma numera. Förr var det tvärtom.

Därför är tv-program som debatt inget annat än pajkastning, med inslag av stora stenbumlingar som ska träffa motstånden så hårt att han blir skadad eller dör. Om det inte är var så då skulle fler ändra sig under debattens gång. Detta händer aldrig.

Min inställningen till djur och natur har jag ändrat på illa kvickt. Först trodde jag att fåglarna skulle fly fältet när Norra Djurgårdstaden började ta form, men det verkar som de anpassar sig. Jag har sett hägrar som gömt sig i diken och bakom buskarna när löpare och cyklister drar förbi som projektiler.

Det verkar som de förstår att den sortens varelser inte vet att man existerar inte om man inte syns. För dem finns det bara personliga rekord inom vissa sportsliga grenar. 

När fåglarna däremot får se mig med en kamera i högsta hugg då lyfter de utan att tveka. Det är därför som jag har så många bra bilder på dem i rörelse och flykt. De vill nog att jag ska få en kanonbild och det har jag lyckats med – se Flickr.

Totalt är det 11000 bostäder för 25 000 invånare som väntar på att få en egen lägenhet. Det påstås att de som inte gjort det har inte någon stans att bo, men var de bor nu förstår jag inte? Det verkar bara var romer som är hemlösa nuförtiden. Det är synd om de stakarna, men nu har de hitten en stack att flytta till.

Men jag lovar, det kommer att bli en helvetes massa problem där, men då har jag flyttat hoppas jag. Tyvärr är det så jag ser på saken. Invandrana till Stockholm är myror som vill bo i jättestackar och jag är en flyende trana som är rädd för de ska förpesta luften för mig.

Redan nu väller det in folk utifrån rakt till det idylliska Hjorthagen. Det är våran idrottsplats man vill åt. Bonde klagar högljutt över allt oväsen får skränande ungdomar och föräldrar. Någon parkeringsplats finns det inte heller att få. Det är märkligt, men de som sportar mycket (det finns lyssnade undantag) tar oftast bilen till sina aktiviteter, men hackspetten den bor kvar. Han är inte lika störd.

Den låtit konstigt, men i flera veckor har denna lyckofågel hållit på och “drillat” som en galning eller så är det ungar som vill ha mat.

Knipanden vid Laduviken är däremot ostörd. Fast jag tycker att den är helstörd. Den jagar bort alla änder som finns i närheten. Det beteendet har jag inte sett förut, men det är kanske normalt när det kniper.

När det kniper för mig brukar jag spänna ögonen i folk och säga dem ett sanningens ord. Några ruskar på huvudet andra blir rädda. Då brukar jag bli ännu argare, men för mig är det ett misslyckade. Man vet inte vem man möter och jag har förlorat kontrollen som talar ofta om att man ska inte start krig.

Däremot är snokarna nöjda med sin tillvaro – tror jag. De är två och kanske flera. Helt ofarliga och de förbipasserande blir imponerade av att de sett en enorm orm.

Det verkar som de flesta är djurvänner innerst inne, men också helt omedvetna om deras egen inverkan på djurlivet. Alla måste ju ha en bostad och byggherren ska tjäna pengar så at de har råd med ett hus vid Rivieran.

Att tjäna massor med pengar är något som jag försummat. Varför det är så vet jag inte, men en utredning pågår. Kanske det beror på att båda mina halvbröder alltid tänkt mera på sitt liggande fä än människan lidande. Det är däremot min specialitet, men då är även ångest mitt huvudämne.

Framför allt är det barnen som tycker om djur och natur. En del vuxna vet inte ens vad en snok är. Det är illa, men kvinnan i deras liv tvingar i bästa fall bort dem från fotbollen och ishockeyn. Det tycker jag är bra för den föder inskränkthet även om det finns mycket klokt folk även bland de som jag möte i mitt bostadsområde.

Att jag inte har mycket tillövers för den sortens idrott och lek beror på att många tar det på för stort allvar. Fast det gör jag också med mitt andliga spis.  Det är därför som jag känner mig så misslyckad när det jag försökt uppnå under de senaste trettio åren inte blir det jag förväntat mig. 

Samma gamla Leo och någon andlig ledare att tala om det är jag inte, men det var inte målet. Målet var att JAG skulle komma i harmoni, alltså leva i nuet och inte vara rädd för allt som ständigt hotar mig om om fanns. 

Fast jag vet att om inte finns. För om om fanns skulle gäddan vara en elefant som min mamma alltid sa och därför kan jag andas ut. Allt det jag är rädd för är hjärnspöken och det media målar upp är en illusion.