Det sägs att lyckan finns alltid i ögonblicket som är här och nu. Om man som jag ständigt påminns om dåliga saker eller sorgliga saker kan det beröva mig min glädje. Lyckan påstås ha skickats till mig från universum och av Gud. Det är här i detta ögonblick, om jag tar den och dela den med andra som lyckan finns.
Det kan utryckas på många sätt, men så här skriver de lärda. Jag håller med, men frågan är hur jag lyckats med detta efter alla de ansträngningar som jag gjort? Det var 1986 som jag började gå på den vägen som skulle leda mig till upplevelsen om att kunna vara i nuet utan att bryr sig om vad som händer runtomkring mig.
Ser jag bakåt så kan jag tyvärr konstatera att jag inte lyckas nämnvärt. Jag är samma person som jag varit de senaste trettio åren, om jag bortser från de kunskaper jag fått om vad som är lösningen på olika problemen, men det gäller inte vetandet. Om man som jag skiljer på dem åt så veta jag i praktiken vad som går att jag tillämpa eller inte.
Alltså samma oro och ångest bär jag i mitt hjärtas jord. Så fort jag möter lite motstånd får jag panik. Finns det inget motstånd så skapar jag ett. Med andra ord; jag lever i de helvetet som kallas hjärnspöken.
Jag har lärt mig att alla problem jag har jag själv skapat, men trots det finns det en skillnad på förr och nu. När allt är bra njuter jag fullt ut. Jag vet även att allt som händer har en mening, men varför jag inte kan känna den meningen ända in på skinnet trots att jag vet att svaret är enkelt.
Svaret är att jag saknar kärleken inom mig. Det jag har består mestadels av rädsla. Frågan är då om jag lider av något slags bokstavskombination? Om det är så, vilket jag inte tror, så gäller inte något av det som profeterna predikat för mig. Det gäller alla andra, men inte mig. Inte ens meditation hjälper då.
Jag frågar mig därför varför skulle inte jag vara lika älskad som alla andra? Varför kan inte jag lära mig något som är så enkelt som att älska mig själv? Det suger eftersom bara de negativa lyssnar jag på, det som folk tror sig veta om mig är när de värker ur om sitt eget skirt om andra. Allt det som är dåliga man säger om mig och inte det som är bra.
Därför är det mycket tråkigt att behöva konstatera att allt jag yrat om i mina bloggar inte varit till någon nytta. Då kan jag lika gärna lägga ner dem, men är det så enkelt? Faktiskt så är det inte det. Numera vet jag tex. att saker hela tiden händer som gör mig glad och lycklig i stunden.
Hela tiden händer det saker som får mig att tror på mig själv. Framför allt då jag inte bryr mig om vad andra tycker om mig – då jag går min egen väg till lycka. Nu förstår jag att det är om dem själva de pratar.
Denna omkastning berättar att det är lilla Nasses väg jag går på. Därför kommer jag att vinna den stora striden framför allt över mina egna rädslor. Det håller Puh säkert med om för vi hänger och dinglar på samma gren så att säga.
Faktiskt så är det kanske så att jag är lyckligare än de flesta, men vet inte om det. Jag inbillar mig att jag är olycklig, men är det inte för att inte blir arrogant och övermodig. Mottot har alltid varit att “verkligheten döljer det motsatta”. Det kan som sagt vara så enkelt att mitt tillstånd är en kompensation.
Ytterligare ett problem som jag har är en oförmågan att verkligen uppskatta det jag har. Jag är priviligierad om man jämför med de som befinner sig i fullständig mörker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar