Varför är det så märkvärdigt att spela för kungen? Jag har bloggat över ämnet monarkin tidigare och ställt mig frågan om dagens artisterna har så dåligt självförtroende att de måste uppträda inför kungen för att bli något. Kan de inte tro på sig själva och stå upp för den egna talangen.
Svaret är att ytterst handlar det om pengar och popularitet. Många tror att om de inte ställer upp på en inbjudan från kungahuset kommer publiken att svika. Det är ett konstig resonemang då en majoritet inte är rojalister, men det finns med på lista över det som kan vara en orsak. Eftersom jag inte har någon publik så kan jag skriva att jag tror att det är så här och jag behöver inte förneka sakernas tillstånd.
Alltså jag tjänar inte på att hyckla inför överheten utan tvärtom. Jag är Dummerjöns som klappar in på borggården bland hycklade borgare i mina träskor!
Jag mins när Myran (Jan Myrdal) gjorde bort sig. Det var i förra seklet. I Aftonbladet stod det att han läst en dikt för kungen. Det var på slottet i Mariefred, men han hävdade att han inte vinkat av kungen vid bryggan. Blad de intellektuella finns många som under åren fått byxorna nerdragna på samma sätt som Jan och visat talang.
Kungen har även jag mött. Det var i slutet av 1990-talet och på Öland. Jag vistades där några sommar tillsammans med min särbo. Vi var ofta i Himmelsberga och då blev mötet med honom oundvikligt. Ibland stannade han till på parkeringen vid Runstens kyrka. Det var där som vi hyrde en stuga.
I mina ögon är han en färglös person, men de som känner honom säger att han är rolig. Mig roar han genom sin blotta existens, men det finns gott om folk som säger att de vill träffa honom personligen. Mest kändisar som tex. Leif GW Persson, men det har han redan gjort. Det skulle inte förvåna mig om det finns fler av den sorten.
Bland personer med storhetsvansinne finns det gott om sådan som tror att de är kungen.
Detta tycker jag är talande. Det förklarar varför det finns de inom kändiseliten som till och med tror sig ha varit tillsammans med honom. Jag ifrågasätter inte Haijby, men däremot finns det vissa som numera påstått att Carl Gustav villat i deras sköte. Ingen nämnd och ingen glömd.
Egentligen bryr jag mig inte om det spektakel som pågår. Jag har faktiskt inte med den saken att göra. Vill folk bli imponerade av att känna en riktig kändis så ska jag ska inte håna dem för att de vill ha det på det viset. Livet är ändå ett skådespel och min roll är tydligen att häckla de som tror att de är något stort i mina bloggar.
Nu finns det säkert de som vill sätta p för det här yrandet. Det vill jag också. I ställe vill jag skriva om något som är vackert och väsentligt för själen.
Därför skriver jag att det är viktigt att jag slutar att bete mig som om jag var en knipand eller bandhund om man så vill. Det inbär att jag i praktiken måste jag ändra på mitt beteende. De gör jag framför allt genom att ändra min tror. Jag måste förstå att andra befinner sig precis som jag i olika utvecklingsfaser. Jag måste förstå och lära mig att alla inte kan tycka som jag och inte heller vara som jag.
Framför allt måste jag förstå att jag är minst lika intresserad av pengar som alla andra. Inners inne är det nog så att jag också vill skaka tass med kungen, men man behöver väl inte ändar på styrelseskicket för den skull.
Monarkin är historisk sett en relik från fornstora dagar. Så också mitt synsätt, men jag vidhåller att om man har dåligt självförtroende och ett trasigt egon då blir ett kungligt besök guld värt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar