Det förgångna passerade i revy!

Så hände det tillslut. Jag mötte det förgångna i egen hög person. Min ungdoms “synder” passerade i revy och jag insåg att jag blivit gammal. Det förstod jag när jag fick höra att många i bekantskapskretsen gått över till andra sidan. De som hade en självskriven plats inom den etablerade kulturvänstern.

Därmed hade de stort inflytanden inom media och samhällskritiken. Att jag inte finns med bland dem är något som jag är evigt tacksam för både i det förgångna och det nuvarande livet.

Jag blev till skuggan av deras liv, men nu vet jag mitt egen värde och solen lyser över mig. De jag talar om var inte riktiga vänner, men de har fått den stora lyckan att möta mig när det begav sig. Först i demonstrationstågen på 1970 och 80-talet sedan vid bordet med surt rödvin och tilltugg. 

I mina ögon var de goda representanter för tunnelseendet ädla konst så frågan är om de minns mig överhuvudtaget. Alla var inte likadana, men de flesta går under den beteckningen. Vilka de var får var och en räkna ut. 

Det som budbären överlämnande var ett meddelande som fick mig att inse mitt egenvärde som sagt. Därför var det hon som lärde känna någon (mig) som tidigt insett hur förödande och nedbrytande egot är för själen.

Jag var inte den som strävade efter makt och ära utan efter att hitta självet. Utan att rota i det förflutna är jag nöjd med den jag är kan jag säga detta utan att vilja vara bäst i världen. Inte vilja bli något stort.   

Till råga på allt var hon forntidsforskare. Idag är keramiker. Hon skulle kunnat vara vem som helst från förr, men det är hon inte. Hon är speciell och skapar det som jag inte kan komma ifrån. I min drömmar står krukmakaren nämligen för det som bygger både kropp och själ. 

Hon bar mig över tröskeln in i verkstaden och sedan ut i det fria. Därför kan jag fortsätta det jag påbörjat. I den eleganta krukan ovan ska askan av skal spridas för vinden från någon - gravurna. För egen del handlar det om en plats som redan används av kändisarna, men som jag haft i åtanke lång för dem - sedan första gången jag var där.

Mönstret känns igen. “Jag finns därför att jag inte syns!” som det lilla dammkvalstret. Vad som händer när jag lämnar jordelivet vet jag faktiskt inte, men det får bli som det blir.    

Av allt yrande i detta inlägg förstår jag att uppgiften i livet är att ge självet tillbaka. Jag är här för att lära känna vem jag verkligen är. Det är först då jag snabbt och enkelt kan se vem någon annan egentligen är, för nu kan jag tydligt se i andra vad jag misslyckas med att se hos mig själv.

Inget resultat ger resultat

Rubriken låter konstig, men så är det för mig och även för vissa andra tror jag. Redan när jag tänkte den tanke blev det resultat. Numera kan jag bearbeta det jag är rädd för på ett helt annat sätt. Det som förr vara hjärnspöken är delvis hanterligt och inte längre lika skrämmande.

Förr trodde jag att katastrofen (liknade medias rapporteringar) var nära, men numera är det jag är rädd bara ett nålstick som jag kan dra ut. Såret läker medsamma. Därför ska jag sluta att skriva om mina problem och bara låta dem vara. Varför bry sig om det som inte går att göra något åt?  

Nu ska jag alltså släppa taget. Vad som sedan väntar vet jag inte, men jag hopas på mer naturbeskrivande inlägg och roliga funderingar om livet i största allmänhet.  Som förut, men utan ta saker och ting på för stort allvar

Att jag skrivit om rädslor och hur jag skulle kunna bli av med dem beror inte att jag ville delge andra det jag kommit fram till utan jag vill reda ut begreppen för mig själv. Det är mitt liv och ingen annans jag lever, men om någon har nytta av detta så varse god.

Och till de som vill läs detta måste jag förklara att ni måste förstå att allt finns inte med här. Mycket har dolts och ibland har jag gjort om verkligheten så den blir begriplig för ev. en läsare. Har inte fler.

Det är också en fördel om man kan läsa mellan raderna. Där kan det tex. stå att alt jag kastat ner i “Månadens yra” är dikt och har inte med verkligheten att göra.

Ytterligare ett resultat blev till det under skrivandet. Nu känner jag att ångesten är som bortblåst och jag är fri!!!

Problematiskt är rätt!

Varför är det oftast människor med problem som engagerar sig i det som rör andligheten? Självklart därför att de har problem. Varför bry sig om något som man inte behöver bry sig om? Problemet är bara att man ska lära ut hur man mår bättre när man själv är nervvrak.

Varför bry jag mig då? Naturligtvis för att jag har problem, men svaret är också att det finns saker som hänt som gör att jag inte kan sluta upp med att sökande efter svaren på mitt tillstånd. Det är händelser som får mig att tappa hakan och jag vill förstå vad som ligger bakom.

Det tråkiga är att jag inte kommit så långt. Jag ät fortfarande är rädd. Rädd för vad då? Ingenting. Det känns som paniken ligger där och lurar i varenda vrå utom när jag är på platser som ger mig andligt spase.

Ett tillstånd utan panik sker bl.a när jag besöker toaletten, lika ofta som när jag mött kvinnor som behagat mig. Förr var det så att jag bytte jag kvinnor var och vartannat år – som bäst fyra år med en enda. Men då föll jag pladask för dem och slog mig så illa att jag tappade andan.

Det var då jag bröt båda vingarna. Därför flyger jag som en kråka och låter som en groda.  Tillslut hittade jag kvinnan som förband min sargade själ. Hon blev även ledsagare och hon visade mig runt på olika platser där jag kände att jag kunde andas.

En av de platserna vi besökte tills vi tillsammans nyligen var Ingelstad. Hela den dagen blev till ett potpurri. Märkligt att det ska behövas sådana ställen för att jag ska kunna känna hur det är att vara ett med naturen och universum.

Här känns det viktigt att jag förstår att jag är inte min "story". Vem jag är, är så mycket större än har jag lärt mig. Det är bra om jag ger upp mitt förflutna. De flesta har en historia om hur det kommer sig att man är den man är, om hur det är att vara "mig" och varför det är så svårt att alltid minnas den man varit.

Allt detta är saker som inte har något att göra med vem jag är nu. Hur ofta har jag “kommer från” min “story” när jag upplever livet på dessa platser. Tänk om jag kunde skapa mig som jag vill vara, snarare än det sätt jag tror att jag är? Skulle inte det vara bra? Allt jag behöver göra är att släppa taget om min berättelse och inte älta det förflutna.

Så enkelt är det, men det är problematiskt om man är “störd” som jag inbillar mig att jag är. Hur det ska gå till är därför en gåta. Det var 30 år sedan jag påbörjade resan om att bli fri från ångest och det har inte blivit bättre i det hänseendet. Det är möjligt att det är djuret inom mig som reagerar på alla faror som hotar mig och därför är det inget att bry sig om.

I så fall kan jag skörda det jag sår, men vem har sagt att jag ska lyckas? Jag är ändå nöjd med det jag har uppnått därför att jag vet att den som älskar sig själv har lyckats. Det jag får nöja mig med att jag fått uppleva vad den allomfattande kärleken är. Det är kanske inte alla förunnat att i praktiken lyckas, men ändå veta vad som krävs för att nå fram till målet.

Den lyckligaste stunden i mitt liv var när jag förstod att jag inte kunnat ändra på något som jag ville bli av med. Absurt och konstigt, men det är sant. Vad detta är ska jag förklara i nästa blogg som också blir en “slutpunkt” beträffar sökandet efter de svaren jag sökt efter – de som jag hittat, men inte kunnat tillämpa i praktiken.

Varför bry sig om det som jag inte går att göra något åt?

Varför fungerar inget?

Varför fungerar inget? Beror det på mitt patologiska ego? Det påstås att jag kan träna min hjärna att reagera på "inkommande uppgifter" utan rädsla. Allt jag behöver göra är att komma ihåg vem jag är och att det är aldrig finns ett ögonblick när jag inte haft Källan på min sida. Vissa kallar den för Gud, men det gör inte jag för då handlar det om religion. Det är inte det jag sysslar med utan andlighet.

Så i morgon ska jag kliva upp ur sängen utan att känna fruktan och jag ska inte slösa min tid med oro. Snarare fylla den med kreativt tänkande om hur jag ska gå vidare, oavsett vad som händer.

Därför ska jag omfamna det jag har upptäckt genom att utforska det jag redan vet. Acceptera min sanning som de högsta tankarna om mig själv, om andra saker som min själ har skickat mig - och skickar till mig nu.

Jag har framkallat dessa “idéer” genom min längtan, genom min vilja och genom mitt utforskande. Helst bör jag inte förkasta dem eftersom de verkar för bra för att vara sanna.

Vist jag tror på Källan, men vad gör det när jag behöver lita på den för att få mig ur ett gytter av rullsten som jag hamnat i? Självklart; om jag tror att jag har stora problem, har jag det. Eftersom mina tankar skapa min verklighet. Allt handlar om hur mycket jag kan lita på det jag tror på. Jag har fått ju de verktyg jag behöver för att skapa min egen erfarenhet.

När jag skriver detta är Robbin Willams på andra sidan. Det påstods att han använde alkohol och droger. Jag undrar varför? Om det var så är det inte konstigt att det jag håller på med inte fungerar fullt ut. Faktiskt så använder inte jag droger, men oroar mig ändå. Därför är det försåtligt att visa ger upp. Inte orkar längre eftersom inte händer andligt sett hur mycket de än kämpar.

Det är nog så enkelt att artister har trasigare egon än jag har. Så därför är mitt liv mycket roligare. Jag behöver inte alltid berätta för andra hur duktig jag är, om jag bortser från min blogg. Tur att det är så få som läser “Månadens yra”. Jag skäms inte heller  för den jag är inners inne.

Fast det är inte sant. Jag skäms för är att jag inte blivit NÅGOT STORT, men i skenet av detta ska jag vara stolt över vad jag lyckats med eller rättare sagt vad jag inte lyckats med. 

Nu förstår jag vad som är problemet. Media berättar ständig om hur misslyckad den är som inte blivit något att tala om. Ann Lundberg är tex. inte intresserad av vanliga människor – bara den som “lyckats”. Undantaget som bekräftar regeln är då hon letar efter superantika föremål. 
 

Det är den kommersiella världen, framför allt inom media som skapar helvetet på jorden. Inte för alla, men för den sortens människa som jag tillhör. Jag är en person som tar in verklighet trots att den är en illusion. Nu är det dags att inte bryr sig om de lögner som får oss att reagera och tro att människan är enbart är ute efter ära och berömmelse.

De flesta är fulla med kärlek och generositet. Det är avarterna som misslyckats genom att de lyckats tas sig fram därför att de tror att det är resultaten och framgången som avgör hur “god” man är.

Det jag nu vill göra är att tacka mina framgångsrika vänner för den kunskapen. Äntligen kan jag se mig själv i spegeln utan möta det som jag tyckte så illa om hos mig själv.

Alla är som jag!

Att gå från insekt till insikt innebär att jag förstår att jag är som alla andra. Skillnaden är den att jag tvingas spela en roll som för min del känns mycket obekväm i livets teater. Varför det är så vet jag inte, men jag kan ana vad det handlar om. Så är det kanske även för alla.

Djuren spelar också olika roller. Vissa är som hökar, de hotar andra och jag är räddharen. Alla är på sin vakt för det finns alltid något som hotar om man är ett djur. Med människor är det annorlunda, men trots det är den roll man spelar svåra att ta sig ur därför brukar jag skriva att “verkligheten döljer den det motsatta.”

Problemet är att man lätt faller tillbaks till det som känns tryggt efter en tillfällig förändring. Det som känns som ett stort misslyckade är att många sk. författare ständigt mal om de som lyckats förändra sina liv. Varför det är så det vet jag däremot. Man tjänar inte på att berätta sanningen. Då skulle inga böcker bli sålda!

Igår åkte jag till Vitaby för att köpa vildsvinskorv och lammskivor. Jag stekte den på vanligt vis med potatis och brunsås och vinbärsgelé. Det är jag som står för maten. Det beror på mitt dåliga självförtroende. Smarta kvinnor har lyckats lura mig genom att hävdar att jag kan laga mat och att jag har “det” i fingrarna. 

Det är lätt att bli lurad om man, som jag tror att kvinnorna är förtryckta, men med åren har jag förstått att det inte är så. Jag har också förstått att livet kommer inte, det kommer aldrig något vettigt till sinnet. Däremot vet jag att hemligheten är att man måste se livet ur själens perspektiv; att lägga till sinnet, erfarenheten om själens vishet, medvetenhet, och total vetskap.

Nu var jag oklar och komplicerad. Det händer ofta. Jag förstod alltså inte vad jag själv skrivit. Kanske jag menar att som människa vet man inget om livet, men själen vet allt.

Ibland poppar det upp ett och annat som jag förstår, men glömmer bort det lika fort. Det som jag kommit på nu är intressant.

Alltså i grunden är alla lika trots olikheterna. Varför vissa känner sig sämre än andra beror på att vi inte förstår att var och en måste gå sin egen väg till vetande. Något som bygger på att målet är det samma. Vi vill bli lyckliga!

I min öron låter detta som gamla skåpmat så nu måste jag komma på något mera. Därför skriver jag att en sak kan vara både och trots att de motsäger varandra. 

Till det måste jag nämna att det är dåligt att tänka negativt om sig själv. Inte ens lite bara. Jag har haft tillräckligt med tankar om varför jag inte är värdig, men jag ska sluta nu. Dessutom är ingen av dessa tankar korrekta. De flesta är överdrifter och vissa av dem var helt absurda. Så nu ska jag försöka intala mig att sanningen om mig själv att jag är underbar.

Intala var ordet, men att lyckas tro på det är något annat. Jag får nöja mig med att allt har en mening och jag måste se tiden an.

Bara en sida räcker inte

Att bara skildra ena sidan räcker inte. Därför var min förra blogg urdålig, men intressant ut det perspektivet. Jag ville att läsaren skulle förstå att skillnaden mellan mig och våra lögnaktiga politiker är ingen.

Det kan verka konstigt att jag skriver som jag gör när jag befinner mig i det fantastiska landskapet Skåne. Jag tycker också det och frågan är vad jag håller på med. Vill jag tillbaks till gehenna? Absolut inte! 

  

Frågan är vad som döljer sig under hatten på alla andra män. Faktiskt så är jag inte ett dugg rolig, inte som jag vill vara i alla fall. Piraten är en favorit och det han åstadkommit i bokform finns det inte ord för.  Han är som jag, bara för mycket.

I motsatts till honom är jag alltså ingen karl för min hatt, men det är jag inte ensam om inte att vara. Smaken är som baken och min baksida är inte ett dugg rolig tycker de flesta jag känner. För det mesta klämmer jag ur mig sk. h-skämt och de brukar vara pinsamma i nio fall av tio.

Att vara full med humor betyder att det finns en kvinna bakom mannen. Oftast någon som applåderar alla dåliga skämt som en man vräker ur sig. Det stämmer på de flesta, men för min del är tvärtom. Det är jag som står bakom kvinnan och hon markerar tydligt att hon ogillar alla mina skämt.

Det är också jag som försvara henne mot folk som vill tracka henne därför att hon är supersmart. De brukar hånflina åt oss därför att de har problem med självkänslan. Kvinnorna bakom dem är lika darriga som asplöv och troligtvis tillhör den sortens män kategorin “Män som hatar han kvinnor!”    

Så för min del är det de ombytta roller som gäller. Skulle min lilla glada tex. fråga mig vad jag tycker så vet jag att det betyder att “Håll igen din käft!” 

Tack och lov så tillåter hon mig att andas, men bara vid behov. Hon vill dessutom inte höra talas om det som är negativt. Verbalt sett är frossar jag i allt det som är negativt. Nyheternas rubriker är bara förnamnet på mina inlägg i den offentliga debatten när det är tillåtet att yttra sig.

Det är alltså inte jag som är skepparen ombord. Ibland önskar jag att jag hade den hemliga koden till den sortens kvinnors hjärnor, men så enkelt ska jag inte komma undan.

Vi är alla olika individer och jag har träffat åtskilda män som är riktiga kärringar. Det är därför de hatar kvinnor – det som de möter i kvinnorna är sin egen spegelbild. Det gör däremot inte jag hi, hi, hi…

Gud hör bön

Även om jag inte tror på någon gud utan bara på något som jag kallar Källan så fick jag tillslut svaret på det jag bad om. Svaret var att jag glömt bort den lögn som jag burit på större delen av mitt vuxna liv. Det som jag inte vågar berätta för någon därför att jag inte vill såra mina panters.

Om jag skulle sagt det rakt ut hade resultatet blivit att man kastade ut mig och jag skulle inte få komma in i värmen igen. Sanningen ska befria dig sa Jesus, men jag har vunnit på att tiga. Jag har förstått vem jag är inners inne är; en person som inte kan älska och som utnyttjar andra för sina egna syften.

Men att veta detta ger ingen vinst eftersom det innebär att ångesten bara blir värre och fördjupas. 

Om jag tillhör de som ljuger, fuskar och hugger andra i ryggen vem är jag då? Dessutom använder jag andra för mina egna syften eftersom jag inte kan älska. Det låter hemskt. Skulle det vara så då säger jag till den som känner sig träffade att;

“…jag kan inte hindra dig från att leva. Eftersom det finns andra människor där ute som älskar dig och de skulle aldrig skulle skada dig. Du måste du finna dem och hålla dig till mig för alltid.”

Men är det så illa som det låter? Ett plus måste vara att jag tror på att allt som händer har en mening. Jag ser numera mer till själen än det sjuka egot. Problemet är om själen också är rutten. 

Att komma på detta är inte lilla pinkat av en sådan som jag eftersom jag ljugit även för mig själv. Vem bryr sig? Kanske jag kan ägnar lite mer uppmärksamhet åt min själ? Sista gången jag “mediterade” (njöt av stillheten) är över två månader sedan. Jag pratar inte heller med min ledsagare Mr X längre. Varför? Han skrämmer mig.

Samtalen med honom kändes som att sitta på en tråd full med elektricitet. Det var han som fick mig att inse att jag är en djävul och en ängel på samma gång. Om det är det som sanningen förstår jag varför jag anklagat politikerna för att vara falska.

Det jag ser är min egen spegelbild. Palme, Göran och Fredrik är lika lögnaktiga som jag. Skillnaden mellan oss är att jag inte sitter mitt i smeten och jag vill bli fri från mitt sjuka ego.   

Nu vill jag skriva till alla som är som jag: “Vad sägs om att älska sig själv? Det skulle vara en bra början, men hur lyckas man med det när man är så SATANS rädd för sanningen? Rädd för en välden som trots att allt är en illusion.